Dina svar
-
Jag börjar med att ursäkta mig eftersom mina tankar inte alltid är lätta att forma till ord. Förstå att jag menar väl i alla sammanhang.
Först kommer standardfrasen: Du är inte din sjukdom.
Fast jag känner att det är lätt att falla dit när jag tappar fokus. Alla dessa diagnoser som finns och som råkat hamna i min journal, och för att inte säga de som borde finnas med där. Det är en svag tröst att inse att hälso-, och vårdpersonal är människor som gör så gott de kan i de flesta fall. Vad hjälper det när tankarna drar iväg neråt.När det är kombinationer av syndrom och sjukdomar samt lägger till komplexitet i det så är det en djungel. Jag känner känslan solklart dyka upp när jag läser din text bl. a: Hopplöshet, identitetsproblematik, dåligt samvete. Det är för mig svårt att tvätta bort svärtan eftersom jag stämplats från tidig ålder.
Då jag läser att du har problem med att slutföra gymnasieutbildningen så kan jag rekommendera folkhögskola. Principen är där att erbjuda en alternativ utbildningsform, såvida den inte ändrats sedan jag läste där. Vad gäller det ekonomiska är det försäkringskassan och CSN som kan hjälpa dig med svar på dina frågor. Det är jobbigt när samhällets system inte kan tillfredsställa fullt ut, men i stort har jag god erfarenhet av bidrag och högkostnadsskydd.
Sist i din text läser jag ut att du förväntade dig att lösa många problem genom att geografiskt flytta bort och förmodligen avslutat vissa relationer i samband med det. Frågan om varför du fortfarande ändå mår dåligt skulle jag misstänka betyder att vissa problem finns kvar inom dig. I min tanke finns det ett solklart sammanhang, och det är om du visste vilka problem det var skulle du reda ut det utan att behöva flytta på dig.
I din jakt på att hitta lösning har du kämpat oerhört mycket tror jag. Belöningen i dessa sammanhang är inte alltid vad vi förväntar oss. Jag vill bli frisk och fri från alla mina besvär. Det är tyvärr inte nåbart och då infinner sig sorgen, och det går i skov. För min del har jag två individer som håller mig på rätt köl. De behöver mig för att de VILL HA MIG precis som jag är och skulle bli oerhört besvikna och sorgsna om jag inte låter hjärtat slå vidare. De är en viktig spärr och får mig att känna mig värdefull.
Kanske vågar jag tipsa om att du kan hitta dina spärrar som du mår bra av att ha. Jag vet några som valt att gå med i religiösa sammanhang, eller kulter för den delen, och de är inte alltid nöjda med sitt val och känner sig emellanåt ha tacksamhetsskuld till församlingen och vet inte hur de ska avsluta sin närvaro där. Själv gjorde testade jag samma sak, men eftersom jag inte delade deras visioner kände jag att jag fick andra problem. Med det sagt vill jag lägga till att det kanske är det bästa för dig? Vem vet?
Din sista fras ”Vad mer kan jag göra?” får mig att inse att jag är i det läget hela tiden. Det är kroniskt. Det jag vet är att jag kämpat så hårt och gör fortfarande – i raketfart. Jag har slutat tro på att det finns en lösning, men jag gör vad jag kan för att kunna ha gott samvete för mig själv. Jag får känna efter vad jag är kapabel att göra där och då, här och nu och göra mitt bästa, men komma ihåg att det bästa betyder ibland att INTE göra.
Om du har gott samvete inför dig själv är du på rätt väg.Jag hoppas att du hittar rätt i din egen djungel och att några ord kanske kan lysa upp lite i skuggan.
-
Hej, Purple Higuka!
Nej du är inte ensam i din situation. Det är så svårt att passa in i vissa grupper för vi är alla olika.
Jag hade det tufft när jag var i din ålder och yngre, och jag kände ena sekunden att jag inte dög och andra sekunden att de borde visa hänsyn och släppa in mig. Min lösning då var att gå för mig själv. Inte var det kul, men för mig var det bättre än att må dåligt i ett sällskap.
Som skolbarn är man tvingad in i en grupp och måste stå ut med den i många år. Passar man inte in där så får man det lite tuffare.Du nämner något om att du inte vet hur du ska uttrycka dig om du konfronterar dem. En tanke jag får är att det ibland är lättare om jag väljer ut en i gruppen som jag har lite mer förtroende för. Till denna person förklarar jag att jag är lite obekväm i gruppen och att jag gärna skulle vilja bli mer bekväm. Då kan jag kanske till och med fråga personen om råd, vilket inte alls behöver betyda att någon ska behöva ändra på sig. Dock öppnar det upp för möjligheter om jag har lust att ändra på något.
Nu när jag är äldre tänker jag mer som så att andra får gilla mig som jag är, annars är de på fel ställe. Om andra ogillar mig så är det fel personer att umgås med.
Skulle jag ändra på mig själv så skulle jag gå miste om de personer som letar efter en sån som mig. 🙂
Oavsett vad du väljer att göra, eller att inte göra, så kommer livet att bjuda på fler valmöjligheter i framtiden.
Lycka till!
-
Avregistrerad användare skrev:
Jag är 14 år och har varit i en väldigt djup depression i ungefär ett år nu. jag är sjukskriven från skolan och går på antidepressiva och tar ångestdämpande. det finns de stunder då jag tänker på att seriöst ta mitt liv, men sedan mår jag överdrivet bra. jag blir så förvirrad och får ångest över det för det känns som om jag lurar de som är nära mig. det är inte bara jag som blir förvirrad över mitt beteende. men vad ska jag göra? läkemedel gör ingen skillnad, kontakten på bup får mig inte heller att må bättre, även fast jag gått där i 6 månader nu. någon som kan känna igen sig?Hej Indigo Hinaci
Vad bra att du skriver.
Hör gärna av dig till journummer och dylikt om du känner att du mår så dåligt.Det konstiga är att det är normalt att vara konstig.
Jag är inte lika ung som du längre, men jag minns hur jobbigt det var. Även om jag inte hade någon diagnos då kan jag se i backspegeln att jag hade Bipolär sjukdom som jag debuterade i mycket tidigt. Det fanns fler sjuka delar som vi inte behöver gå in på, men det som fick mig att överleva var bl.a. min nyfikenhet.
En bra sak jag har med mig är: En sak i taget!
Det innebär att jag får lov att koncentrera mig på saker som inte har lång tidsrymd eller är för stort projekt, såvida jag inte önskar att göra annorlunda. Ibland har jag för bråttom och vill ha resultat snabbt, men då får jag tänka att jag inte klarar av allt nu, utan får ta lite sen.
Tänk om du får lov att vara deppig och nere, och att du sen får lov att vara glad om du är så. Du lurar ingen om du är som du känner. Folk får helt enkelt ta dig som du är. Är man förkyld får man lov att hosta och snörvla. Om du är deppig får du lov att vara ledsen och givetvis får du lov att vara glad.Ångest är en sak man kan sätta på egen plats tycker jag. Den kommer och stör lite här och där. Visst har du redan hört om att ångest är bra också, men den dåliga är den som bekymrar mig.
Min ångest är inte alltid svårast när jag är ledsen, arg eller deppig. Den kan vara lika svår när jag är glad eller nöjd. Jag har lärt mig att min ångest styr mig om jag inte styr den. Därför har jag försökt lära mig mer om mig själv och min ångest genom att lyssna på min kropp och mina tankar.Om jag förstår det rätt har du humörsvängningar som du inte kan kontrollera. Kanske kan du fundera på om det skulle kunna förstärkas eller rent av vara anledning att du är i obalans med hormonerna? De är inte att leka med, vill jag lova.
Skriv gärna mer. Du är inte ensam.
-
Avregistrerad användare skrev:
Hej! Eftersom jag har levt med att min hjärna har uppmanat mig att ta livet av mig gång på gång, i stort sett hela mitt liv. Så kanske jag får ge några råd i all välmening, eftersom jag är trött på att höra typ ryck upp dig och annat meningslöst hurtigt. Det är säkert många som får sådana uppmaningar emellanåt, beroende på hur man själv mår just då reagerar vi olika men försök att tro att de verkligen vill dig gott. Ställ inte för höga och långsiktiga krav på dig själv, då man mår dåligt kanske man ska börja med en dag i sänder för att så småningom när man mår bättre gå vidare med längre planer. Hur motiverar man sig att vara kvar i livet ? Hur man motiverar sig är nog väldigt individuellt kanske föräldrar, anhöriga, kompisar, mm. försök hitta något som intresserar dig som gör att du vill vara kvar ett tag till. I mitt fall så brukar jag tycker om att se och höra natur och vetenskaps program på tv och radio, musiken och djuren har nog också räddat mig många gånger. Nu ska jag sluta att skriva, ni får ta det för vad det blev. Ta hand om er.Tack för att du delar med dig av tips.
Jag håller med om att uttryck likt ”ryck upp dig” eller ”det finns andra som har det sämre” är så skeva i dessa sammanhang. De klingar illa och har tendens att motverka bättring.
Jag ska använda mitt motivationsuttryck: ”Kämpa! …lite till i alla fall” Det funkar kortsiktigt och det räcker långt i stunder som är svarta.
-
Avregistrerad användare skrev:
min pappa har och är fortfarande ett svin mot min mamma. Det har varit såhär i flera år. Jag hatar mig själv för att jag inte ställt upp för min mamma. Jag har flyttat runt i olika fosterhem sedan jag var 11 år, idag är jag 21 och saknar mamma jättemycket men samtidigt känner jag ett sådant hat mot pappa och mina släktingar. Jag kan inte förlåta mig själv för att jag har lämnat henne i mörkret. Mamma är helt skadad efter allt min pappa gjort och fortfarande gör. Jag kan inte ha ett normalt liv med mamma för att hon är så skadad både fysiskt och psykiskt. Jag vill helt ärligt inte leva längre. Jag tänker mycket på hur jag ska ta mitt liv.Alla har sina relationer. Vissa är nära och komplicerade, och kan till och med vara destruktiva. De relationer man har till sina föräldrar är minst sagt av varierat slag. Massor av tips och trix finns att leta upp i redan skrivna böcker, men vem orkar leta eller ens läsa? Alla har ju dessutom unika relationer.
Hur jag ser på det du beskriver är att du skadats som barn och är en oskyldig part. Hur din mor och far haft det sinsemellan är inget du kunde eller ska ta ansvar för. Ditt förhållande till din mamma står du bara för till hälften. Det är inte ditt ansvar hur hennes historia eller hälsotillstånd ser ut.
Jag upplever att du sätter krav på dig att ta hand om din mamma och du berättar att du saknar ork. Det är solklart för mig att du är livstrött, men du behöver inte försvinna utan behöver vila. Hur kan du vila? Vilka tankar får dig att må lite bättre? Ibland är vilan att inte behöva bli bättre… just nu… men om en liten stund.
I min tanke ser jag hur du är en ledsen ung individ som jag vill gå fram till och trösta. Jag vill se dig i ögonen och tala om för dig att det inte är ditt fel. Sen vill jag försäkra mig om att du förstår att din mamma är en person som (jag gissar) behöver mer hjälp än vad du bör ställa upp med och att du får lov att tänka på dig själv nu när du är låg och kanske även i framtiden med. Mina avslutande ord skulle vara att garantera att livet emellanåt är jobbigt men vi kan hjälpas åt att orka lite till tills vi orkar själva.
Tankar är mäktiga. När jag får svarta tankar försöker jag styra undan dem eftersom de är så tunga. Jag behöver då få lite andrum så de inte invaderar mig totalt. När jag befinner mig där glömmer jag ofta bort vad jag kan fokusera på istället. Jag har nyligen fått ett finurligt tips och det är att göra en lista på saker som jag ska tänka på eller göra. Enkelt men svårt… enkelt att skriva ner men svårt att få att funka. Dock absolut inte omöjligt i mina ögon.
Skriv mer om det hjälper dig. Jag läser det. Ett steg i taget…
-
Avregistrerad användare skrev:
Naturligtvis är är vi många, som kanske tyst för oss själva lovat våra föräldrar eller andra att hålla ut. Men en dag står man där, när man inte har kvar sina föräldrar och känner sig befriad av sina löften men också frågande till vad man ska göra nu då även den stenen över bäcken är borta.Minsann vad rätt du får i mina tankespårs existens. Tack för dina ord.
Endast en riktigt stark människa kan överleva en sådan situation, har kag hört till lede, vilket kag är trött på att bli påmind om av människor som i all välmening vill trösta. Fast om man i sjukdom och/eller tvingats ut på plankan (på dåliga erfarenheternas skepp) är det svårt att vara glad för de hållhakar som man erhållit. Jag vill egentligen inte försvinna men orkar inte leva så som det ut just nu.
Hittills har mina överlevnadsstrategier blivit av många slag. Nu är det att minska risken för att bli besviken vilket kan yttra sig i tankana: ”Jag behöver inga fler saker.” Jag är tacksam för det minsta.” ”Min framtidsvision begränsas och jag har mycket svårt för att hoppas på något som inte kan införlivas.” ”Där är nog sanning i att jag är älskad om de säger sig göra det.”
Se jag har mycket att leva för, men massor som förklarar ett förtidigt avsked.
Tack för att du får mig att reflektera.
-
Avregistrerad användare skrev:
Intressant att ingen tar upp att det finns människor som saknar anhöriga. När min mamma går bort har jag inga anhöriga. De som jag har är på avstånd, de har ändå ingen kontakt med mig. Jag känner inget dåligt samvete om jag går bort. Det kommer nämligen inte vara någon som får sitt liv förstört när jag tar det steget.Tack för din kommentar.
Jag är lyckligt lottad mitt i eländet. Ibland funderar jag på om jag hade ridit ut livets storm tills den ”naturliga” döden befriat mig. Kanske inte.
Din tanke väcker nyfikenhet inom mig. Jag har barn och hoppas att det är jag som går först, vilket medför att jag (förhoppningsvis) ”aldrig” får stå ensam. Nära vänner tror jag kan fylla ut vissa tomma utrymmen.
För min del önskade jag redan som barn bort mina föräldrar. Än idag är det jag som är den vuxna människan i sammanhanget. Två nitlotter drog jag i livets lotteri. Bitterheten lever äm.
Vad fint av dig att vädra din fundering.
-
Avregistrerad användare skrev:
Att leva kan vara svårt det kan vara så mycket, både helvete och glädje men alternativet… Alternativet som nog många har tänkt på någon gång, dom tankarna lever många med dagligen mer eller mindre. Men man lämnar ofta anhöriga och andra i obesvarade frågor skuldkänslor, så försök att tala med dem då du har orken att göra det.. Det här har du säkert hört dig less på, men tål att tänkas på i alla fall när man funderar på vad man ska göra.Jag är tacksam för ditt svar.
Ja det där med anhöriga. För min del är det just skuldkänslor jag känner gentemot dem, framförallt min avkomma. Det är öppet bland mina närmsta och jag får bekräftelse. Jag är lyckligt lottad och undviker gnäll då det skaver mot deras tålamod. Tacksamhet till dem finns och jag vore taskig om jag lämnade in.
Det är mörkret, ett vanskött barns vuxna liv, som inte läker. ”Tough shit.” (ursäkta ett grovt uttryck) som man skulle kunna säga på andra sidan Atlanten.
Dåligt samvete och bristen på vison om att livet har mer att ge gör att min mentala almanacka sträcker sig c:a 6 månader fram. Därefter är det tomt. Nyckeln finns kanske mitt framför mig och jag letar som en galning.
-
Avregistrerad användare skrev:
Jag känner också igen mig. Vi klarar det tillsammans <3 Utan regn finns ingen regnbåge, och dom är ju så vackra!Tack för uppfriskande liknelse.
Förnuftet kliar i bakgrunden medan ångesten tär. Nu är jag en förnuftig typ så 1-0 till det ännu.
-
Avregistrerad användare skrev:
Känner så igen mig. Ta hand om digVi är inte ensamma.
Tack för medkänsla och välvilja.
Ta hand om dig du med.
När du raderar ditt svar tas det bort och ersätts med ett meddelande om att det raderats.