Du beskriver det så bra. Hur kan jag ändå sakna så när livet känns för tungt?
Allting vi gör blir en stor vana och tyvärr ful ovana, inbakat i varandra.
Skillnaden med en såpass stark drog som amfetamin är att (säger bara hur det var för mig):
Man måste göra någonting för att kompensera bort den “lätta” vägen att känna sig alert, motiverad, pigg, fokuserad. Dopamin som i slutändan amfetamin ger en ordentlig skjuts av eftersom det är en central stimulant, är ingen leksak eg. men eftersom man lekt så mycket med dessa portarna fram och tillbaka så blir den naturliga vägen att känna av lycka och den genuina ‘wow’ känslan svårare och svårare. För mig tog det LÅNG tid innan jag var “mig själv” igen på naturlig väg. Man har ju faktiskt lurat hjärnan och skjutit till någonting den ska producera själv med hjälp av dig och dina gärningar.
Jag fick kämpa kan jag säga…men för att ge dig ett eller två tips.
Sätt upp mål i ditt liv oavsett hur små eller stora dem är. En promenad började jag med.
Sen började jag springa efter någon månad för att få igång kroppen och för att försöka få huvudet att synka med den. Efter ett tag så började min trötta hjärna bli piggare och piggare.
Ha fasta rutiner med vissa saker som tex, sömn. Det är väldigt viktigt att du känner dig utvilad när du vaknar men samtidigt har krav på dig själv att du måste gå upp en viss tid (om du klarar av det alltså).
Isolera dig absolut inte (om det inte känns som världen skall gå under). Man har lätt för att bli deprimerad korta och långa perioder när man slutar med någonting nästan oberoende av vad det är. Isolation är väldigt farligt i ett sådant skede.
Känn dig nöjd med vad du själv producerar och skapar. Även om inte känslan sitter rätt inombords så säg till dig själv: BRA! GRYMT! Fan vad du tar över! Positivitet påverkar ditt sätt att vara väldigt mycket mer än man tänker och tror.
Ha det bra!
Försök tänka NU och välj inte dem enkla vägarna. Har du någonting du måste göra som är viktigt, gör det bara! Skjut inte upp saker. Försök ändra ditt perspektiv och tänk om, med detta menar jag: Ljug inte för dig själv och andra (om det är ett problem för dig). Var ärlig emot dig själv. Säg hellre bara konkret Nej…jag orkar inte. Eller Ja och säger du ja till någonting. Se till att i god tid planera så du faktiskt kan igenom föra det du tänkt göra.
Jag är ingen läkare, ingen expert. Min enda erfarenhet är att jag pundat amfetamin i väldigt väldigt långa perioder. Ta till dig det du vill, fnys åt det du tror är dravel <3
M.v.h
