[Green Tilaji]

Tiden går men symptomen består, livet blir bara inte lättare liksom. Jag önska man typ kunde gå i nån gruppterapi där man stöttar varandra. Men att man ändå är anonym och att man månar om vara dras anonymitet och privatliv. Typ online skulle man kunna ha nåt sånt, är det någon som vet om det finns?

[Green Tilaji]

Ja, hälsogrupper vore inte en dum idé. Och det behöver verkligen forskas, vi använder fortfarande mediciner som upptäcktes för längesen. Det är så många som mår dåligt att jag bara inte kan förstå att man inte kommit längre. Men det verkar ju vara så att man ska reda sig själv, men ensam är inte stark, vi är flockdjur vilket blivit ännu tydligare nu iom pandemim och så många som lever i ensamhet, ofrivillig. Om vi som vet hur det är att må dåligt skulle slå våra kloka ihop så tror jag vi skulle kunna nå långt.

[Green Tilaji]

Jag känner precis likadant, att må psykiskt dåligt är en kamp på alla håll. Det finns inte mycket hjälp att få av vården och många läkare tänker att det bara är att skriva ut antidepressiva så är det bra, sen skylls allt på att man mår psykiskt dåligt och man kan heller inte få hjälp för andra besvär. Jag tror det kan handla om vem man möter och deras kunskap. Att leva såhär är inte värdigt, att leva såhär i ett samhälle som Sverige är inte rimligt, men det står så mycket sämre till med vården här än vad de flesta kan ana, vi som mår dåligt vi märker oftast hur det är och att då behöva kämpa för att få hjälp är fan inte klokt. Det känns som att man måste veta själv vad för hjälp man behöver. Jag förstår vad du menar och jag önskar att vi som mår dåligt kunde samla ihop oss och kräva bättre vård, men få orkar av förståeliga skäl, vi mår inte bra.

[Green Tilaji]

Red Simyna skrev:

Green Green Tilaji <3 Vad jobbigt det låter. Hjärtklappning är hemskt. Har också det, men av andra orsaker. jag har inderal som jag tycker hjälper fantastiskt. Kan du få det utskrivet kanske? Som jag förstått det ska man just inte träna efter man har tagit vaccinet. Inte gå på gymmet på ett par dagar. Gör man det finns risk för hjärthinneinflammation. Känner ingen som fått ens minsta biverkning <3 Tycker corona verkar extremt otäckt. Av det kan man ju få långvariga biverkningar, blodproppar, svårt att andas. Listan är lång! Vaccinet tycker jag personligen är som en liten fis i rymden i jämförelse. Vet ett par stycken som åkt in på IVA och andra som fått långtids-covid, unga personer under 40 år. Infektionssjukdomar ska man ha stor respekt för.

Jag ska kolla upp detta med Inderal, har läst lite om det och det verkar ju kunna hjälpa mig. Tack för tipset. Jag har trappat upp mitt Sertralin med, men tror egentligen att jag borde testa byta sort då jag redan ätit det i typ 9 år men lik förbaskat kommer ångesten med ny kraft och golvar mig så totalt.

 

[Green Tilaji]

Åh gud vad jag känner igen mig i precis allt. Denna jävla ångest och mörkret som tar över både kroppen och psyket. Mina barn är mitt liv och jag älskar dem, men ibland tänker jag att de kanske skulle ha det bättre utan mig. Jag har GAD och hälsoångest och panikångest från helvetet, mina kollegor ser inget vet inget, jag gömmer det men det gör fysiskt ont, som knivar som hugger mig, hjärtat slår fort och oregelbundet, jag är livrädd för att dö, att dö på natten och att barnen ska hitta mig på morgonen, jag vaknar AB hjärtklappning flera gånger i veckan och tänker att snart ger det upp. Är det inte bättre jag tar slut på det själv, på mitt sätt undan från alla. Så jävla sjuka tankar har jag. Som en svart storm som river och sliter i mig, som ingen kan se. Men jag känner den konstant, hur länge kan man leva såhär ens.

[Green Tilaji]

Jag är med rädd för alla biverkningar. Blodproppar, hjärtproblem mm. Jag har tagit första dosen och jag har haft ett ständigt ångestpåslag sedan dess med ca 2-3 dödsångestatacker om dagen. Pulsen går inte ner, blir moment 22 bara. Hjärtat slår ju snabbare av ångesten och att det slår snabbare ger mig mer ångest. Vaknar till och med på nätterna av hjärtklappning som bryter ut i en attack. Alltså det är inte värdigt att behöva leva så med ständiga ångestattacker. Jag tycker man ska försöka att ta vaccinet, men lider man av panikångest och hälsoångest så kanske man ska se till att ha ordentligt stöd och kanske lugnande ett tag. Jag tog droger i min ungdom, dokumenterat ren I 15 år men milda Benzo skriver man inte ut. Så då får man lida och kroppen får tåla stresspåslag på stresspåslag tills den inte gör det längre. Det var många många år sedan jag kände att livet inte var värt att leva men nu är jag där igen, att ha denna höga ångest med regelbundna attacker är inget liv.

[Green Tilaji]

Jag fattar precis, jag har haft hälsoångest sen jag var ganska ung, jag är nu 38 år och jag önskar så att jag bara kunde vara normal, för detta äter ju fan upp en inifrån.  Jag fokuserar mycket på hjärtat  hjärnan och cancer och magen typ. Det är som att varje dag behöva gå igenom en jävla kris. Just nu är min ångest nivå på en all high och då är det svårt men jag brukar försöka bestämma mig för att jag får tänka på det typ 10-15 min varje dag sen måste jag släppa det och ta det nästa dag för jag kommer inte kunna reda ut det genom att grubbla och googla och fundera i flera timmar. Det funkar ofta bra, förutom som nu när hjärtat inte slår en siffra rätt och jag är så rädd att dö att jag snart dör för att jag grubblar mig till döds. Är så arg på mig själv och denna dumma ångest. Så jag hör och förstår dig till 100%

[Green Tilaji]

Anonym skrev:

Jag har gått i KBT i flera perioder under 6 års tid och fått mycket hjälp att hitta strategier för att hantera oron och ångesten. Men tyvärr så upplever jag inte att jag lyckas fullt ut. Det är som att jag förstår i huvudet hur jag ska göra men jag lyckas inte så bra med att få ner stressen i kroppen ändå. Som att kroppen bara har bestämt sig för att vara ångestfylld oavsett vad hjärnan säger. Så jag känner mig väldigt styrd av min ångest och har svårt att bryta den. Jag åt SSRI ca 3 år och de hjälpte mig nog upp från det värsta men jag tycker inte att det tog ner min stress och min ångest, det mig lite ork att kämpa på där i början när allt kändes som tyngst när jag blev utbränd. Men jag har haft funderingar på att återuppta medicinering men är osäker… Jag skulle helst av allt vilja komma igång med träning eftersom det har forskats fram att träning ger en liknande effekt som medicin. Men jag saknar tyvärr den mentala orken att komma igång, och träning är dessutom ångestfylld för mig av olika anledningar. Det är så svårt det här med att ha ångest……. Oro och ångest är ett stort handikapp och påverkar livskvalitén väldigt negativt. Det krävs stora resurser för att orka kämpa vidare och inte ge upp. Det som hjälper mig bäst just nu är avslappningsövningar och meditationer med fokus på att lugna andningen. Finns mkt på Youtube ifall du vill prova. Kroppsscanning är väldigt effektivt för mig för att lugna sinnet och kroppen lite grann.

Det var nästan så jag var tvungen är kolla så det inte var jag som skrivit detta. Jag har med fått hjälp i perioder och fått en del hjälp men inte fullt ut. Det har varit mycket fokus på typ barndom och relationer. Skulle velat haft mer fokus på framtiden och hur man tar sig framåt. För jag sitter fan fast. Jag är så arg och trött på att må dåligt fast jag typ borde må bra. Antar att det är mycket hela tiden, vissa större grejer och många små och det rinner liksom över, finns inte utrymme att hantera allt på en gång. Så jag skjuter det ifrån mig. Och det tar ju med kraft att bara stänga av och hålla undan allt. Då kommer det ut på de mest märkliga vis. Spännande ändå hur vi funkar. Jag har så svårt att greppa att saker jag mår dåligt över och stress att det kan sätta sig fysiskt, jag vet ju det men har svårt att typ fatta det. Hur kan det ens vara så liksom.

[Green Tilaji]

Jag förstår precis, jag har med GAD. Det kommer och går, ibland slår det bara till helt hänsynslöst. Jag känner med att jag har två sidor som liksom kämpar inombords. Det jobbiga är att det känns som jag får säga till mig själv hela tiden att ta det lungt, jag har hälsoångest med så det blir så mycket att man slåss mot sina egna tankar och det är fullkomligt utmattande. Jag önskar jag förstod varför det är såhär och hur det kan bli bra, men det är ett kämpande. Men på nåt sätt antar jag det är värt det eller att man får något av det. Kämpa på, fortsätt med terapin. Till slut får man mycket redskap och goda tankar att använda sig av. Och njut verkligen och spara energi så orkar du de tuffare perioderna bättre.

[Green Tilaji]

Jag beklagar att du är sjuk och hoppas du finner styrka någonstans att orka. Prata med dem på sjukhuset och förklara hur det är så kanske de kan hjälpa dig med en samtalskontakt. Omge dig med människor du tycker om. Läs böcker om andra som tagit sig igenom olika sjukdomar och dra lärdom och hämta kraft i det. Håll kvar i din dröm, kanske läser någon om dig i framtiden och finner hopp. Ta en dag i taget och försök att inte grubbla för mycket. Lättare sagt än gjort jag vet men försök. Ta emot all hjälp du får, önskar dig lycka till.

[Green Tilaji]

Du kanske skulle behöva prata med någon om detta, en terapeut eller så. Sen är ett tips att pusha sig till att ändå göra något litet, jag vet att det är lättare sagt än gjort, jag sitter själv fast lite och sitter bara hemma och jobbar framför skärmen hela dagarna. Går till affären typ men till och med det känns jobbigt. Men de dagar jag ändå tvingat mig ut på en liten promenad eller nåt så blir det lite lättare nästa dag. Du kanske också kan träffa någon en kort tid, typ ta en promenad med nån för att det inte ska kännas för jobbigt, du vet att du bara behöver härda ut en kort stund och oftast mår man bättre efteråt. Jag vet som sagt hur det är men försök göra nåt litet varje dag. Blir nog med lite lättare nu när det blir finare väder att komma ut. Lycka till och tveka inte att söka hjälp, ju tidigare desto bättre.

[Green Tilaji]

Jag har varit deprimerad till och från i mitt liv. Det jag behöver från min man är förståelse för att jag inte alltid orkar, en kram då och då och någon att prata med. Men jag skulle inte vilja att han tassade runt tå runt mig av rädsla att säga nåt fel. Visst kan jag med vara lättirriterad ibland och jag kanske inte alltid är på topp men att vara arg och gå på någon annan tycker jag inte är rätt och att skylla på depression för att få vara elak tycker jag inte heller är riktigt rätt. Det är inte alltid lätt att leva med mig det förstår jag men det måste vara hemskt att behöva bara orolig för bråk. Jag tycker ni ska gå och prata med någon tillsammans. Du är stark och att du finns där visar att du älskar henne men du måste också sätta en gräns för hur hon får bete sig mot dig. Det är ju ditt liv med. Jag kunde i början av vårt förhållande vara elak när jag mådde dåligt men det handlade nog mer om att stöta bort. Det redde vi ut tillsammans hos en terapeut samtidigt som jag gått i enskild terapi. Lycka till och hoppas ni hittar ett sätt.