Svar skapade

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 12 totalt)
0
  • som svar till: Jag börjar bli orolig..

    Jag har väl inte haft det lätt som så många andra under min uppväxt. Alla har olika åsikter men jag känner mig väldigt ensam och har ett enormt behov av kärlek. För ett tag sedan separerad jag och min sambo, vi har tre barn. Vi sålde huset. Vi hittade tillbaka efter några månader. Tog en hyresrätt. Vinsten på huset förlorade jag på börsen. Jag har tagit lån som jag förlorat på börsen. Jag börjar ifrågasätta min egen existens. Jag är så skamsen, jag skäms. Jag hatar mig själv. Jag önskar jag var ensam så jag kunde skada mig själv utan att någon såg det. Jag kan inte prata med någon, jag vill kunna vara anonym och bära den här skulden. Jag vill inte belasta min familj mer än vad jag redan gjort. Jag tänker ibland att det kanske bara vore bäst att avsluta allt, men samtidigt så tänker jag på min familj och hur det skulle bli för dom. Finns det någon där ute som kan hjälpa mig få rätsida på mitt liv, för nu är jag långt. Långt ned.

    Förstår att det är en fruktansvärt jobbig tid för dig. Varför skriver du att du vill kunna bära den här skulden?

    Jag är 33 år gammal, gift med en underbar kvinna som jag även har ett underbart litet barn på 1år+. men ändå så får jag jobbiga tankar (vilja) att ta mitt eget liv….. borde verkligen inte känna så?! har fina vänner, fin familj…. förlorade min styvfar för ca 1 år sedan… de var efter de som jag började få de här tankarna av att ta mitt eget liv…… aja de är typ där vi är.. å här är jag.

    Varför tror du att dina tankar började när din styvfar gick bort?

    Jag har inte heller alls många vänner men skulle jag få välja så som du frågar så skulle jag nog välja den med sannolikt färre vänner. Jag upplever att mindre socialt utåtriktade ofta är mer fokuserade och lyssnar bättre. Vilket jag tror är viktigt för mig för om jag inte känner mig hörd så blir jag väldigt tyst. Sen så beror det självklart på person till person.

    Skickar massa kramar <3 känner verkligen för dig utifrån det du berättar. Som barn skickades jag runt på olika behandlingar, undersökningar och annat mysigt. Kändes som allt var en enda röra av nålar, prover och läkare som fick en att känna sig misstrodd och förvirrad. Jag upplevde det som en väldig maktlöshet. Gick ju inte att göra något annat än de läkarna sa. Det var verkligen mentalt skitjobbigt.

     

    Just det där med vad som man ska förvänta sig av livet försöker jag få grepp om.

    Det pratas ju så mycket om att vi alla håller på att bli hjärntvättade av facebook och instagram att tro att alla har lyckats så mycket bättre och mår så bra. Vad tror ni? Känner ni att ni mår sämre om ni varit mycket på sociala medier?

    Självklart måste en ju få ha bra dagar och dåliga dagar men jag tänker att livet måste varit så mycket enklare när man bodde på nån gård, umgicks med de som bodde där och tog hand om sina kor eller nått och lyssnade på fåglarna för underhållning. Fanns ju ingen att hålla på och jämföra sig med hela tiden då.

    som svar till: Svårt att öppna mig.

    Blir alltid förvånad av att vi har ett samhälle som vill att vi öppnar oss men samtidigt säger att folk gnäller för mycket? Det är som att folk inte fattar att folk har djupa problem, man går liksom runt ”numb” enbart för att man inte längre har problem som går att skrapa på ytan på längre. och som du säger så krävs ett riktigt djupt samtal om ämnet, ett steg som folk inte orkar ta ibland för att det är jobbigt. Men tycker folk bara kan erkänna det istället för att kränka en med massa skit snack, spec kristna personer som man blir rent av tokig på med helt snurrig logik ibland att man nästan blir neurotisk. ”Sen så slutar det med att jag inte vågar lita på att det faktiskt går att prata med någon för att jag är rädd att de ska tycka att jag är gnällig och negativ” det här är nog hall of fame i mitt huvud och bland många av mina vänner. ibland handlar det bara om att lyssna på folks problem och inte behöva svara till dom, men folk verkar ju inte ens kunna göra det ibland utan att kasta skit på något sätt? oavsätt om dom råkar eller inte så blir man riktigt irriterad när folk kommer med sina ”djupa” problem senare som är helt otroligt triviala i jämförelse till ens egna problem som dom väldigt tydligt roastat eller sugercoatat, herregud är vi människor så osympatiska och oförstående?

    Tack för att du säger att du ser på det så, känns som det är ord jag ska försöka bära med mig. Känns skönt att bara veta att det finns fler personer som verkligen vill kunna prata om saker. Jag håller med i det du säger. Om någon kommer till mig och säger att de har en riktigt dålig dag så upplever jag det som en möjlighet för mig att få hjälpa till. Kanske finns det inget man kan göra men ibland så kanske nån bara behöver få prata till någon som lyssnar. Känns som vår svenska kultur är så känslokall att människor blir rädda så fort något blir ”äkta”

    som svar till: Identitet icke-binär

    Hej

    Jag hoppas du får svar från en icke-binär person. Det är inte mig men jag tänkte dela med mig av min historia med förhoppningen att du kanske känner dig lite mindre ensam. Mitt fysiska kön är kvinna men jag har aldrig riktigt tyckt att ”tjej,kvinna” känns rätt för mig. Som barn bråkade jag konstant med min mamma för jag ville inte ha på mig klänning när vi skulle vara finklädda, jag ville leka med bilar istället för dockor och tog med mig min basketboll överallt. I tonåren tyckte jag att det var ointressant med smink och kläder och detta mönster bara fortsatte. Jag kände hela tiden ett socialt tryck där jag förväntades vara någon jag inte var, något som gav mig ångest och fick mig fundera på om jag skulle byta kön även fast jag inte hade något problem med min kvinnliga kropp. Istället drog jag mig undan från människor, vilket inte gjorde något bättre. Nu har jag insett att för mig handlar om att samhällets definition av kvinna aldrig passa in på mig och att jag inte tänker ändra på mig. Jag har lyckats hitta ett fåtal personer som tycker att det är bra att jag är annorlunda och bara låter mig vara mig själv. Jag försöker hålla fast vid dem och släppa de människor som inte har kapaciteten att lyssna eller som inte vill förstå.

    Det är svårt att svara på för det är så olika från gång till gång. Ibland fungerar det att skriva. Bara få ut vilka ord som helst som på ett papper bara för att få tankarna att sluta snurra runt i huvudet. Helt utan något syfte. Ibland om jag har lite ork kvar kan jag få fram yoga mattan. Följer en kanal som heter yoga with Adriane. Hon pratar mycket om att respektera och vara snäll mot sig själv. Ibland kommer jag inte längre in i yogan än att jag lägger mig och gråter på mattan men på något sätt brukar det ändå kännas lite lättare efter. Som att något lossar lite. Det tog lång tid för mig innan jag hittade något som kändes som att det hjälpte men nu känns det lite som verktyg för att hantera dåliga dagar. Det är lättare att hitta dåliga verktyg, för mig var det självskadebeteende av olika slag, men det finns bra saker också. Har du något som du känner får dig att må bättre?

    som svar till: Svårt att öppna mig.

    Känner igen mig i det du skriver. Vet inte hur ofta jag lägger på mig något påklistrat leende och försöker säga vad jag tror att personerna vill höra istället för vad jag egentligen tänker. När man väl råkar säga vad man egentligen känner så får man något jävla ”jaja, det går ju att tänka positivt också”. Fullkomligt hatar den inställningen. Jo jag fattar att det går att fastna i negativa tankemönster men om jag nu mår dåligt över något så kanske det faktiskt hjälper att prata om det?! Inte hjälper det med något fejk-leende iaf. Sen så slutar det med att jag inte vågar lita på att det faktiskt går att prata med någon för att jag är rädd att de ska tycka att jag är gnällig och negativ.

    som svar till: Vad ger ditt liv mening?

    Okay, det här kommer låta själviskt men för mig räcker det med att jag finns här för mig själv. Jag tror att mitt liv har mening bara i sig självt. Av något skäl fick jag ju ändå en plats här på planeten och får uppleva en del av det som finns här. Det betyder ju något för mig och jag tror ändå att jag har en mer positiv påverkan än negativ på omvärlden även om jag långt ifrån lyckas alla gånger.

    som svar till: Kan inte sova?

    Hej!

    Jag känner igen det där med att somna några timmar och sedan vakna med att hjärtat slår i 790. Hade så i nästan ett halvår. Tror att det hade med stress att göra för min del. Jag var så stressad under dagarna att så fort kroppen hade återhämtat sig lite så vaknade jag och kunde sedan inte somna igen förens fram emot småtimmarna. För mig blev fungerade det med att försöka vända det till något positivt. Började gå upp direkt när det kändes jobbigt i sängen och drack ett glas mjölk och gjorde något helt annat. Satt mig och läste, duschade, tände alla lampor och försökte se till att jag mådde bättre helt enkelt. Gick inte och la mig igen förens jag verkligen ville för jag visste att jag skulle ta mig igenom dagen utan sömn iaf. Det hjälpte. Tror jag lyckades bryta det destruktiva mönstret då. Jag har fortfarande nätter då jag vaknar eller inte kan somna men då räcker det oftast med att jag går upp 10 min.

    Hej.

    Jag vill bara säga att du absolut inte är ensam. Jag kände i många år att livet inte var för mig och jag letade hela tiden efter något som skulle ”laga allt” vilket ofta bara innebar att jag ställde högre krav på mig själv. Något som ledde vidare till en prestationsångest och depressioner. För ingenting räckte till och istället kändes det bara värre. Jag har fortfarande perioder när jag bara vill ge upp men jag försöker jobba med att vara snäll mot mig själv, acceptera ångesten och andas genom de destruktiva tankarna. Jag tror stenhårt att vi alla har en plats på den här planeten och en rätt att få existera bara för att få vara.

    Massa kramar <3

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 12 totalt)
0