Skapade svar

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
0
  • som svar på: Har min bror bulimi?
    Trådstartaren

    Hej, jag tänker att det är bäst att börja prata om hur han mår och inte ta upp hans ätstörning direkt. Ett bra sätt att få andra att öppna sig kan vara att själv öppna sig först. Försök att inleda ett samtal om livet i stort, då är det lättare att bli mer specifik. Jag känner ju inte till er relation och om det är möjligt. Du kanske även kan prata med någon vän till honom. Du kan ju även ta kontakt med någon som är specialist på ätstörningar och få råd. Får jag fråga om du själv har någon form av ätstörning eller annat destruktivt beteende?

    tack så mycket för dit förslag med att börja samtalet på det sättet. Själv skär jag mig med rakblad och har anorexia (ingen i familjen vet om det). Jag är en tjej på 16 år. Så jag antar att jag är rädd att han också är inne på den mörka vägen, och vill rädda han från det på något sätt om han har en ätstörning.

    som svar på: Har min bror bulimi?
    Trådstartaren

    Hej, det låter som att han har bullemi. Jag känner nämligen igen mig och jag har haft ätstörning i nästan hela mitt liv. Jag har fortfarande spår av det. Är det bara mobbningen tror du som är orsaken till din brors hetsätning?

    Jag tror det, men det kan också vara att pappa är på honom att börja träna mer (trots att han är normalviktig). Hur tycker du att jag ska ta upp ämnet med honom på bästa sätt? För jag vill verkligen hjälpa.

    som svar på: Måste man leva?

    Du är helt underbar och vacker. Du är INGENS börda. Din familj ÄLSKAR dig, men blir bara ledsna av att se dig ledsen. Försök få hjälp genom att prata med någon utanför familjen så du slipper känna att du är en börda för din familj. En psykolog eller terapeut t.ex., det är i alla fall värt ett försök. Du är ÄLSKAD, så snälla försök. Jag tror på dig.

    som svar på: Jag och min ångest

    Jag är en tjej på 16 år.

    Jag har ångest 24/7. Ibland är det kraftigare ångestattacker och ibland svagare, men den är alltid där. De kuratorer och psykologer jag har gått till har inte varit till någon hjälp för mig, så jag kan tvär inte komma med några tips. När jag får kraftig panikångest ligger jag bara ner på golvet, oförmögen att röra mig och det känns som om hela världen bara faller ner mot mig och pressar ner mig mot marken.

    Så det ända jag kan säga dig är att hålla ut eller avsluta det. Jag tänker nog avsluta mitt eget lidande, men är inte säker än, jag menar vem kommer ta hand om min kanin när jag är borta?

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
0