Green Lupyru
Skapade svar
-
Hej, jag tycks känna igen delar av mig i din berättelse. Det låter som att du, liksom jag, har hamnat i en ond spiral.
Jag var också en väldigt öppen och social person med stor umgängeskrets. Sen började jag få panikattacker och började undvika situationer. Jag blev plötsligt väldigt självmedveten, till den grad att jag började övertyga mig till att jag trivs med att vara själv och undviker gärna andra. Det orsakade i sin tur att jag glömde helt hur man umgås och har kul med människor. Nu blir jag helt stel när jag umgås med andra och kan inte slappna av, vilket har lett till att jag inte kan skratta längre. Jag har verkligen gjort allt för att hitta tillbaka till skrattet, men den kommer inte tillbaka. Så nu försöker jag bygga upp min självkänsla med hjälp av Mia Törnbloms bok “Självkänsla”. Jag hoppas på att den ska kickstarta något hos mig. Kanske något sånt eller liknande kan hjälpa dig?
Många lyckoönskningar!
Hej, beklagar verkligen förlusten och att du har behövt uppleva detta!
Du kan alltid vända dig till vårdcentralen och få sorgstöd via dom. Funkar det inte med den ena vårdcentralen, så testa en annan. För det du har upplevt låter inte att vara bara en sorg. Det låter som ett trauma som i värsta fall kan utvecklas till ptsd.
Du kan alltid också höra med ditt försäkringsbolag om psykolog vid sådana händelser är något som de täcker. Beroende på bolag så kan man få ut rätt mycket ur sin föräkring.
Många styrkekramar till dig! Jag förstår att det känns tungt, men jag tror verkligen på att du kommer att lyckas ta dig igenom denna storm och hitta hjälp som kan lindra smärtan.
Ursäkta, är det jag som har skrivit tråden eller? 😄 Känner PRECIS likadant! Hade jag inte haft familj och folk omkring mig som förmodligen skulle ta skada av att jag försvann från jorden, så skulle jag nog inte ha något emot att inte existera längre.
Mår så otroligt jäkla dåligt stundvis och det känns att bli så oftare och oftare ibland. När jag var tonåring så mådde jag så här dåligt så jag övervägde att bara avsluta livet. Då var en gammal pojkvän min räddning. Men nu finns det ingen väg ut då jag har barn. Däremot så mår jag fortfarande sådär dåligt så gott som var tredje månad nu och orkar inte med tanken på att detta ska fortsätta resten av livet. För att nu har jag ändå orkar stå ut i nästan 20 år.