Skapade svar

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
0
  • Hej,

    jag är mamma till en numera 19-årig son som har mått dåligt psykiskt sedan han gick i åttan. Jag har aldrig någonsin skämts över hans mående och jag blir oerhört ledsen och berörd av det du skriver. Ingen ska behöva få det bemötandet av någon och särskilt inte av sina föräldrar.

    Det viktigaste i världen för mig är att min son någon gång ska få känna sig hel och lycklig. Jag kämpar med allt jag har för att hjälpa honom. Du förtjänar att bli bemött med respekt och omtanke. Du får gärna skriva mer till mig om du vill om du tror att det kan hjälpa.

    Finns det någon annan vuxen i ditt liv som du har förtroende för som du kan prata med istället för dina föräldrar?

    som svar på: Orolig för min son
    Trådstartaren

    Ok, så ikväll behöver jag berätta för min son att den behandling han tror att han ska få, som han har räknat dagar och timmar till, som är hans livlina i ett hopplöst mörker, inte blir av. För att en inkompetent människa på jourmottagningen på psykiatrin råkade läsa fel i hans journal och lovade något som inte stämmer. Han kommer att krascha. Jag är jätterädd för hans reaktion. Hur kan detta få hända?

    som svar på: Orolig för min son
    Trådstartaren

    Purple Bamafa – du anar inte vad värdefullt det är för mig att du skriver. Jag blev ledsen när jag hörde om din pappas agerande – jag kan inte förstå hur man kan göra så mot sitt barn. För mig finns det ingenting som är viktigare än mina barn och att de mår bra och är lyckliga.

    Kanske är det så att män är sämre på att ”känna av” hur andra mår, och kanske också sämre på att veta hur man ska agera. Åtminstone är det så min man fungerar. När jag har förklarat för honom att jag känner mig väldigt ensam i allt det här frågar han mig vad han ska göra. Hur han ska kunna hjälpa min son. Lite som om jag är expert och sitter på någon slags manual. Hade det funnits en beskrivning på hur man ska göra hade allt varit så fantastiskt enkelt och jag hade inte behövt någon hjälp. Jag känner mig ju precis lika vilsen i det här som han gör, men jag sitter inte apatisk och väntar på instruktioner.

    Jag börjar mer och mer känna att jag behöver ta hjälp utifrån för att själv orka vara stark. Det är svårt att inte känna sig som en misslyckad mamma när ens eget barn uttrycker att han inte vill leva längre. Även om jag vet innerst inne att jag är en rätt bra mamma är det ibland svårt att på riktigt känna så.

    som svar på: Orolig för min son
    Trådstartaren

    Jag kan nog avstå från ett inlägg till. Jag planerar inte att skriva så mycket som jag gör. Jag vill heller inte sluta så länge som jag hela tiden får nya tankar att skriva ner. Vill ju undvika att mina inlägg till slut blir för långa för att du ska orka läsa dem i streck 😉

    Tro mig, jag orkar läsa! 🙂 Jag är jätteglad och tacksam för att du orkar engagera dig, det betyder mycket. Ensamheten jag känner i den här situationen är överväldigande och detta trots att jag har både en fantastisk man (bonuspappa till min son) och en bra relation till min sons biologiska pappa. Men det känns som att de inte riktigt förstår allvaret i situationen, kanske mycket för att min son mest har vänt sig till mig för att berätta om hur han mår. Han är väldigt bra på att ”spela” att allt är bra, det har han själv t.o.m. erkänt och min man har kanske inte samma intuitiva känsla för att ytan inte alltid speglar det inre.

    Det du skriver om vansinnet i att låta en ung, deprimerad kille ansvara för sin egen behandling träffade verkligen rätt i hjärtat. Jag har kanske inte riktigt tänkt på det på det sättet, men självklart är det helt galet. Det är ett sjukt stort ansvar att ta, framför allt när man är så ung och inte mår bra. Jag ska försöka hitta ett bra tillfälle att lyfta det med min son och fråga om han skulle föredra en fysisk kontakt. Jag vill inte ringa och kräva det utan hans medtycke, men fightas är jag beredd att göra om det hjälper honom. Tack för otroligt värdefull input!

    som svar på: Orolig för min son
    Trådstartaren

    Purple Bamafa, tack för ditt ”inte så långa” inlägg 😉 Jag uppskattar det enormt mycket att du tog dig tid att svara och jag beklagar att du har svårt att sova…

    Än så länge har min sons OCD stannat vid tankar, inte handlingar, men grundkonceptet är ju detsamma oavsett form av OCD tänker jag. Han fastnar i tankar som han, teoretiskt sett förstår är helt irrelevanta eller osannolika, men sen kan han inte sluta tänka på det. Det påverkar hans mående och hur han agerar. Det gör det också svårt för mig att känna att jag kan prata fritt och obekymrat då det många gånger känns som att det jag säger, eller hur jag säger det, kan skapa jätteproblem för honom. T.ex. har vi en familjeresa till fjällen planerad, men min son har nyligen börjat jobba och vill antagligen inte ta semester och följa med. Jag blir så klart jätteglad om han åker med, men har förståelse och respekt för om han väljer att inte följa med. Men det blir så svårt för mig att formulera detta. För säger jag att ”jag blir glad om du följer med” så kan det i hans huvud bli ”jag blir ledsen om du inte följer med”. Och säger jag ”jag förstår om du inte vill följa med och det är okej” kan det i hans huvud bli ”jag bryr mig inte om ifall du följer med eller inte”

    Det blir lite som att man tassar på tå och väger varje ord på guldvåg så att man inte ska skapa nya problem.

    Precis som du beskriver är min son helt övertygad om att behandlingen kommer att hjälpa honom, men att det kommer att bli tufft under tiden. Problemet är att hans depression gör att han har svårt att ta tag i saker överlag, vilket gör att han skjuter på behandlingen för att det är lättare ”här och nu”. Jag vet inte vad jag ska göra för att hjälpa honom att ta tag i det? Det är så fruktansvärt svårt att stå bredvid någon man älskar, när han mår så dåligt och man inte kan göra något….

    som svar på: Orolig för min son
    Trådstartaren

    Indigo, tack för svar. Du har en väldigt bra poäng i det du skriver, att jag kanske ska berätta om min oro snarare än att fråga hur han mår. Jag vet att han har tvångstankar som tynger honom och egentligen har jag inget behov av  att veta exakt vad det är han tänker. Det viktiga för mig är att han gör det han kan för att ta sig ur det och att han inte skadar sig själv.

    Under tiden hos Bup tog han antidepressiva tabletter, men idag tar han ingenting. Hans terapeut avråder från det, då han menar att KBT:n blir mindre effektiv då. Men jag vet inte….

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
0