Skapade svar

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
0
  • Hej! Du skriver att du knappt känner honom. Killen på sociala medier ”pressade dig en del”. Du känner honom inte, skriver du på slutet. Hur kan han då älska dig?

    som svar på: Ofrivilligt ensam

    Är helt ensam sen 11 år tillbaka har blivit helt förstörd som människa o tappat hoppet totalt. Har fått svår kronisk ångest som inte hjälper ens med medecin. Allt känns så hemskt tänker bara på tiden som varit o vart åren tagit vägen o hur mitt liv kunde bli så här Va e de för fel på just mig som inte kunde få en normal tillvaro med vänner man barn o allt de där ” alla andra ” har o ser som självklart!? Ensamhet är ngt så vidrigt att den som inte varit med om de själv någonsin kan fatta! Ja fattar inte meningen med livet

    Om du känner dig ensam och vill växla några ord så är du hjärtligt välkommen till oss. Vi består av vanliga människor som likt många andra kan känna sig ensamma, ledsna eller deprimerade. Vi finns på Discord.com eller som app till de flesta operativsystem. Här är länken: https://discord.gg/UZpWTCU Välkommen till Forum för gemenskap 2.0

    som svar på: Lithium och bipolär

    Hej! Jag är inte rätt person att svara på din fråga om Litium då jag inte är manodepressiv. Om du har frågor kring doseringen kan du kanske rådgöra med den som har hand om din medicinering.

    Jo, varför jag svarar på ditt inlägg är för att vi har gemensamma beröringspunkter. Jag är deprimerad, eller har det som kallas “egentlig depression”. Depressionen är en central del för båda våras diagnoser.

    Vad är det som gör att du känner dig sämre nu än tidigare? Du skriver att du var lyckligare i våras. Att detta kan skifta är en del av sjukdomsbilden kring manodepressivitet. Om du skulle rannsaka dig själv, har det hänt dig något den senaste tiden som skulle kunna göra dig upprörd? Finns det relationer som påverkar ditt mående? Blir du påverkad av olika årstider? Hur hanterar du de mörka årstiderna? Vad var det i våras som kunde göra dig lycklig? Var det något specifikt eller kändes det allmänt bra helt enkelt? Att hitta svar på varför man börjar känna sig sämre inombords kan vara svårt.

    Därför skulle jag vilja att du fokuserar på det goda som vi alla kan relatera till. Du skriver att du försöker göra sådant som du gillar. Och det är jättebra att du tänker så. Försök att behålla den inställningen och försök att hitta det som gör dig glad. Du kanske har någon hobby eller andra intressen som ger dig glädje. Omge dig med människor som du gillar och litar på. Det som gör att du kan bibehålla fokus på det som verkligen betyder något för dig är av godo. Vad det kan bestå av vet du bäst själv. Hitta något som skänker dig glädje, ro eller nytta för en stund så kan du förhoppningsvis känna tillfredsställelse och det som du associerar som negativt inte är lika framträdande eller påträngande för dig.

    Jag önskar dig lycka till!

    Det är en fruktansvärd händelse att ha råkat ut för det som hänt dig. På platsen som är tänkt att hjälpa dig har även det motsatta hänt dig. Precis som du säger har någon i beroendeställning utnyttjat dig för dennes egna sjuka behov. När man känner sig riktigt dålig och det är långt ifrån alltid som det är lätt att tänka ordentligt, klart då att man kan känna tvivel. Även den närmsta tiden efter kan vara plågsam. Det är bra att du har berättat detta för din psykolog.

    En negativ aspekt i den här berättelsen är att det inte gagnar dig att tänka mer på det som hänt dig. Det är lätt för mig som utomstående att säga, men det är viktigt för dig att inte låta det negativa växa inom dig. Just “tanken” kan få dig att i värsta fall begå dumheter mot dig själv. Därför skulle jag säga att det är särskilt viktigt att bryta det som riskerar att bli ett mönster till att ta till sig det som gör ditt liv lättare att leva. Du vet själv vad som får dig på bra humör. Försök att hitta till dessa stunder.

    När det gäller tanken på att anmäla händelsen så är det inte fel att gå vidare med det. Man kan vara mycket säker på att en anmälan blir just avskriven, men jag vill påstå att det viktiga är att du har lämnat en redogörelse för att detta hemska har hänt. Då har anmälan kommit till kännedom hos polisen. Om man väljer att inte göra en anmälan så har rättsvårdande myndigheter inte någonting att gå vidare med. Händelsen riskerar då att stanna kvar hos dig och förbli just en tanke.

    Du tänker rätt, det är självklart att du ska få leva du också. Jag önskar dig det bästa och lycka till!

    Jag har kommit in på ett vård och omsorgutbildning där man kan jobba inom vården som typ vårdbiträde på äldreboende eller personlig assistent. Psykiatrins reaktion var att jag inte som är sjuk borde göra det och går liksom upp och ner, det krävs även att jag är på plats varje gång. Jag försvarade med att jag kan jobba halvtid, hålla på med yoga som jag har börjat med och alla arbeten kräver ansvar. Jag vet inte om det är diskriminering dem säger eller sanning. Sen är jag nervös inför vad ett jobb inom vården kan säga om min sjukdom. Om någon jobbar inom vården och är bipolär eller känner någon så får ni gärna berätta hur ni gör.

    Jag är själv inte bipolär och jag känner inte heller någon i min omgivning som har diagnosen. Har däremot jobbat ett kort tag inom äldrevården. Om man går efter vetskapen om att den personen har den diagnosen och en annan person har den diagnosen så kommer vi snart fram till att många människor har någonting med sig i bagaget som inte alltid talar till ens fördel. En diagnos behöver nödvändigtvis inte tala om vad du inte kan göra. I slutändan är det du som kan påvisa för dig och din omgivning att du kan göra det här och det här. Du kan bli det här och det här.

    Så länge du har en vilja att kunna visa vad du kan och vad du kan ta till dig så ser jag inget hinder i att utbilda dig till det du skulle vilja bli. Det finns en del kända namn därute med diverse bokstavsdiagnoser och andra neuropsykiatriska sjukdomar som arbetar inom olika yrken. Vad är det som säger att just du inte skulle kunna utbilda dig till ett yrke inom vården som du nämner?

    Det är heller inte skrivet i sten att du behöver berätta för alla att du har en neuropsykiatrisk diagnos. Så länge du känner inom dig att det är detta du vill göra, då tycker jag att du ska pröva det.

    Jag önskar dig lycka till!

    Det är ledsamt att läsa din berättelse där det verkar som om du inte blir tagen på allvar. Vi talar om det allvarligaste man kan göra mot sig själv. Då är det klart att man behöver allt stöd man kan få.

    Du ska inte känna skam för att du mår dåligt. Jag förstår att relationen mellan dig och psykologen inte är den bästa. Det är viktigt att kommunikationen och kemin mellan er fungerar. Det måste gagna dig på något sätt. Ni talar ju trots allt om saker som man inte tar upp med vem som helst. Har du någon möjlighet att byta psykolog?

    Det som jag tycker är särskilt beklämmande är att du inte får det stöd du skulle behöva få från dina föräldrar. Att bli förälder är den största gåvan i livet, och där ingår att kunna ge trygghet och vägledning till dig som växer upp.

    Vad skulle du säga är den största anledningen till att du inte vågar söka upp psykiatriakuten? Det kan vara det du behöver när det känns som värst.

    Du behöver tala med någon som tar dig på allvar. Det behöver inte nödvändigtvis vara någon som du känner sedan tidigare. Huvudsaken är att du får prata med någon.

    Det var bra att du tog dig tid att skriva ner dina tankar. Du har gjort någonting bra mot dig själv när du beskrev hur du känner just nu. Du är ärlig mot dig själv och kan samtidigt få de som läser din berättelse att reflektera över hur man själv mår.

    Jag önskar dig det bästa!

    som svar på: Mobbad

    Det är ledsamt att läsa om din situation i skolan. Samtidigt som man läser och hör talas om nolltolerans mot hat, hot och fysiskt våld tenderar mobbningen att segla under radarn ibland. Så ser det ut att vara i trådskaparens fall. Mobbning som ska ha ägt rum under två år. Man undrar var lärare och övrig personal på skolan har sin blick? Det som kan uppfattas som käbbel och smågräl på avstånd kan för den som är utsatt vara så jobbigt och få en att känna sig så liten, sårbar och utsatt. Detta är inte rätt och behöver tas om hand av personal på skolan och andra vuxna så att de kan få ett slut på det som andra elever utsätter en för i detta fallet, en enskild elev. Om inte mobbning och kränkande behandling slutar för den som är utsatt riskerar eleven att skadas själsligt, men kanske även genom frånvaro och annat som kan följa med i samband med mobbning.

    Jag skriver detta dels för att jag själv har varit i liknande situationer, men även för att skolan är en arbetsplats där alla ska kunna trivas och känna sig “hemma” som på alla andra arbetsplatser. Även om det är vanligt förekommande med bråk, mobbning och annat destruktivt beteende i skolans värld så är det direkt skadligt att låta dåligt beteende fortgå. Desto större är anledningen att konstant ha ett öga för hur elever behandlar andra elever i skolans värld.

    Jag skulle föreslå att trådskaparen tar kontakt med en lärare eller annan personal på skolan som du känner att du kan prata med. Om det inte skulle finnas någon särskild person på skolan så försök att ta kontakt med någon lärare, kurator, studievägledare, rektor, you name it och berätta i grova drag att du känner dig mobbad/utfryst av andra elever på skolan. Förhoppningsvis reagerar personen du pratar med på ett sätt som inser allvaret i det du berättar. Det är viktigt att någon på skolan får kännedom av detta och det är även viktigt att åtminståne någon av dina föräldrar vet om hur din situation på skolan är. Om det under tidens gång ändå skulle vara svårt att få vuxnas uppmärksamhet i din situation, pröva att skriva en insändare i en lokaltidning om din situation utan att nämna några namn.

    Så, kom ihåg, i ett välfungerande samhälle, stort som litet, ska vuxenvärlden se allvaret i en situation och agerar på ett vettigt sätt för att du som elev ska kunna känna dig trygg och säker i skolan, utan att behöva känna obehag. Detta bör också gälla till och från skolan.

    Jag skulle tyvärr säga att den dystra delen med mobbning och annat negativt som vi som människor utsätter varandra för inte går att tillintetgöra, men det går att göra någonting för att stoppa mobbning, men även att förebygga. Vi lever i och upprätthåller demokrati i vårt land, detta gäller också på arbetsplatsen.

    Ber om ursäkt om inlägget blev långt men hoppas ändå att du får något tips som kan hjälpa dig på vägen. Vi må ha skyldigheter men vi har även rättigheter.

    Lycka till nu!

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
0