Skapade svar

Visar 12 inlägg - 61 till 72 (av 89 totalt)
0
  • Att må dåligt över en familjemedlems beteende är fruktansvärt jobbigt och ledsamt. Den man ska stå närmast kan svika rejält. Jag har valt bort min bror som hela tiden betedde sej illa mot mej. Senaste gången var det gräsligt hur illa han betedde sej, så jag gjorde ett val….tog avstånd. Men det är ju en sorg….visst kommer saknaden och längtan ändå…man önskar att det kunnat vara bättre…men man sörjer och saknar oavsett… ❤

    Ja, det är nog en del i att vara människa. Känslorna kommer att finnas där…. Tanken om hur relationen kunde vara… men inte var. Önskan om en god relation. Dock krävs det två personer för att det ska funka. Ger den ena inget så är det lika bra att ta avstånd som du gjort…. En dag kanske de fattar vad de gick miste om… Men alla vill inte förändras, tyvärr.

    Tack så mycket för förståelsen! Jag tror verkligen att min pappa styrs av henne men jag önskar att han kommer till insikt en dag om vad han även förlorar pågrund av att han väljer henne. Det är något som alltid kommer såra mig och som aldrig kommer försvinna ur mig. När man varit med om mycket saker i livet så tror man ändå på att det finns hopp om olika förändringar. Det kommer jag alltid tro på men samtidigt inte fastna i det förflutna så att det blir ett lidande. Att komma vidare efter en stor familjesorg har inte varit enkel och den stora sorgen kommer nu när jag bearbetar allt i terapi. Innan försökte jag bara överleva.

    Tack själv!

    Han har svikit dig för att göra henne nöjd. Låter som att det är väldigt smärtsamt. Men ingen annan än din pappa kan inse det. Du verkar i alla fall ta tag i dina jobbiga upplevelser och jag hoppas det kommer kännas bättre.

    Det är inte lätt. Det gör ont. Men du är starkare än smärtan..

    Det är inte lätt att prata om tunga saker… Men du är i alla fall på god väg.

    Det låter väldigt jobbigt… Jag hoppas det går att komma på en lösning så småningom.

    Med mig är det ganska bra. Kunde varit bättre. Jag lever inte mitt drömliv direkt. Jag önskar jag vågade mer. Men jag försöker i alla fall ta ett steg i taget..

    Trådstartaren

    Ja så är det säkert. Många yttre faktorer och även inre. Det känns i alla fall bra att det börjar bli mer accepterat (nu i och med Corona) att vara på distans och inte träffa hela släkten. Det kanske öppnar nya dörrar? Jag känner lite att Corona har räddat mig. Jag träffade faktiskt inte familjen på julafton 2020. Det var första året ensam. Men det kändes ganska skönt och väldigt lugnt. Inga bråk, inget stressande….

    Jag vill egentligen inte vara ensam, men jag är hellre själv än med människor som vill kontrollera mig.

    Dock har jag inte firat min födelsedag själv. Förra året kom mina föräldrar och firade mig.. för att ”de ville det”. Jag ville inte. Men gjorde det för deras skull. Mådde skit efteråt. I år vill jag inte fira med dem.

     

    Jag vill egentligen bara träffa mamma. Men hon vill inte träffa mig utan pappa….. Så då blir det inget med det. För pappa är den kontrollerande och godkänner inte det.

     

    Jag vet inte vad traumabond är men min pappa är tillsammans med en narcissistisk kvinna som aldrig riktigt gillat mig. Vilket för några år sedan ledde oss in i en konflikt då jag tillslut satte ned foten och sa ifrån till henne, efter år av förminskning och kränkning inom familjen. Min far har tyvärr tagit hennes parti och har själv tagit avstånd från mig för att dom lägger allt i mina händer hela tiden och är därför mitt ansvar att göra det bättre. När jag hade kontakt med dom så var det alltid jag som gjorde fel, jag som aldrig hörde av mig, jag som aldrig brydde mig osv… det har lett till att jag mått fruktansvärt dåligt. Jag önskade att han kunde kämpa för mig, visa att han tycker om mig och vill mig väl trots hans fru. Men det känns långt bort och kanske till och med så långt som i en annan värld just nu.

    Aha, okej. Då kanske det är din pappa som har en trauma bindning till kvinnan. Vilket innebär att han väljer hennes sida oavsett vad hon gör. Han får höga toppar och låga dalar i en sån relation och blir beroende av den.

    Han ser inte det du ser. Han är styrd av henne. Kanske är han rädd för att nå ut till dig för att hon ska bli arg? Han kanske inte vill ställa till nåt bråk och därför är tyst istället. Han försöker nog ”överleva”.

    Det låter i alla fall väldigt jobbigt. Jag har själv en pappa som har narcissistiska drag och min mamma är tillsammans med honom. Jag önskar ibland att mamma vågade bryta sig loss. För jag får inte träffa henne utan honom. Så idag pratar vi inte tyvärr. Men tiden kan säkert göra att saker och ting förändras…

     

    Jag hoppas du får nån klarhet i detta..

    Okej, modigt att du delar med dig av det du gör. Kämpa på!

    Jag har sett igenom många forum inlägg här ikväll och tänkte försöka göra ett eget inlägg och se om det hjälper min situation något. Det är inte så att jag väntar mig mirakel och allting är perfekt och underbart imorgon men jag kanske känner mig lättare iaf. Ber om ursäkt för många särskrivningar och gramatik fel men man kan inte vara bäst i världen på allt. Passar det inte ber jag om ursäkt och min tråd får gärna tas bort på en gång. Jag vill börja med att säga att jag på något sätt är imponerad över folk som har skrivit i tidigare forum. Det kanske låter banalt men jag menar det, jag vet själv hur svårt det kan vara att ens säga man är lite ledsen men att utrycka sig så bra har övertygat mig om att ge det en changs. Jag har skrivit om alla rader nu ca 70ggr om för jag är aldrig nöjd med vad jag skriver. Jag tycker att jag klagar för mycket och säger fel saker, tycker fel saker. Allt jag gör i helhet är fel eller inte bra nog. Allting jag skriver tar emot, det känns så fel. Jag har en vän sen många år tillbaka, jag skulle våga kalla henne för min närmaste vän. Hon har funnits där för mig i mina yngre år som stöd när jag inte orkat med mig själv. Hon har alltid varit lite till en förebild för hur jag vill se på livet, hur jag vill leva mitt liv. Jag vet att om jag skulle vela prata om saker som är tungt skulle hon ta tid för att lyssna. Jag vet att jag har någon form av betydelse för henne. Men jag säger aldrig någonting till henne. Jag har mina teater i huvudet om hur jag berättar för henne hur pass mörkt jag ser på livet, vad som plågar mig. Jag ser hur hon lyssnar, avbryter aldrig, klagar aldrig, låter mig få säga saker. Allting är inte löst men ser hur jag kan må bättre av det. Men när jag försöker i verkligheten klarar jag inte av det, jag klarar inte ens av att skriva ett sms om det. Knappt jag kan skriva om det här ens. Jag tappar fokus och glömmer bort vad jag säger eller vad jag pratar om. Jag känner av bokstavligen hur jag glömmer. Sen vill jag fly jag vill att allt ska glömmas. Jag ångrar att jag ens försökt säga något. Jag tror jag kommer radera min användare efter det här för jag vill inte se vad jag själv ens skriver eller tänker eller gjort. Jag tycker inte det är värt för jag har inte något att klaga över därav får jag inte klaga. Men jag vet något inte stämmer då alla andra människor får klaga, även precis det jag klagar på om sig själva, men inte mot mig själv. Kanske en släng av narcism. Men jag vill inte klaga.

     

    Du verkar väldigt hård mot dig själv. Jag tycker du har varit väldigt modig som vågat publicera detta. Att känna så som du gör är okej. Det är inte lätt alltid. Men att du ändå på nåt sätt får ur dig denna text kanske gör något gott för dig?

    Ibland är det okej att klaga. Skulle vi vara tysta så händer ju ingenting. Då stannar diskussioner upp och människor går in i sig själva. Jag tror att det är bra att du uttrycker dina känslor. De behöver komma upp till ytan.

    Att vilja fly är en överlevnadsinstinkt. Du har något som du behöver ta tag i…

    Det låter jobbigt. Jag känner till viss del igen mig i det du beskriver. Kanske är det traumabond?

    Du saknar honom trots att han har skadat dig….. du kanske önskar att han var en annan pappa? En mer tillmötesgående person som förlåter och respekterar dig.

     

    Du kanske kan skriva ett brev till honom först. Du behöver inte skicka det. Bara få utlopp för dina tankar och känslor

    Trådstartaren

    Usch känner igen mig! Kan det vara så att det är som en nästan posttraumatisk stress symtom som blossar upp vid högtider? Dels för att man kanske har en hel del negativa upplevelser just dessa perioder med sig från förr, men också att det är oerhört stressigt att tvingas umgås lite sådär tvångsmässigt med sin ursprungsfamilj, som man vet att man helst behöver hålla minst en kilometers avstånd till – alltid? No matter what. Vissa brukar väl säga att man kan hålla till i kyrkan och så vid högtider om man inte har alternativ men det skulle jag inte klara av att genomföra. Skulle du? Har en kompis som velat erövra högtiderna att göra den till sin egen och numera pyntar järnet hemma och tackar därmed ödmjukt nej till ursprungsfamiljen. Skulle du gilla den idéen? Att tex köpa hem din favoritmat, kolla på dina favoritserier, ha spa i badrummet, lägga ansiktsmask osv? Skämma bort sig själv.

    Hm, ja så kan det säkert vara. Det förväntas nästan också av samhället att man ska träffa släkten och ”härda ut”. ”ingen är ju perfekt”. Eller det kanske bara förväntas av min familj. Jag vet inte.

    Kyrkan känns inte riktigt som min plats. Det är så speciellt. Jag vill hellre vara fri då som du beskriver i slutet. Att bara få vara jag och slippa all press för en stund hade varit skönt. Dock går mina tankar genast till familjen och undrar vad de gör.

    Vettifan hur jag ska lyckas bli fri från dem i mina tankar…

    Trådstartaren

    Det beror från familj till familj. Min egen har ingen uppfattning om ensamtid.

     

    Same. Min familj vill att ”alla” ska vara med på allt. Varje släktkalas och födelsedag. Aldrig ska man få tacka nej. Då gör man tydligen fel..

    Låter jobbigt. Tyvärr går det inte att ändra på andra, men man kan alltid börja med sig själv. Du är definitivt inne på rätt spår och söker något genuint. Jag tror på dig!

    Det kan vara att du saknar någon eller något….. ofta kommer ilska fram fast att man egentligen är ledsen innerst inne….

Visar 12 inlägg - 61 till 72 (av 89 totalt)
0