[Green Jolala]

Hej!

Jag tycker att du ska fortsätta säga vad du tycker passar bäst för dig. Du ska ju må bra!

Om de inte ser till ditt bästa så är det inte okej. Fortsätt att förmedla dina åsikter och prata med de som förstår. Kanske hittar du tillslut någon som tar ditt ”ärende” på allvar?

Kram

[Green Jolala]

Lever du ett liv som är på dina villkor? Följer du dina drömmar?

Kanske känns det meningslöst om man ska ”passa in” i samhällets normer och uppnå andras förväntningar…

Det kanske går att hitta ett annat sätt att leva… som inte gör så ont? Något som värmer.. något som förgyller själen..

[Green Jolala]

Tillåt smärtan att få kännas… om du inte redan gör det..

Ibland blir det jobbigare om man inte vill kännas vid den eller motar bort den.. Omfamna din inre sorg….

 

Vad är det som gör så ont?

[Green Jolala]

Okej, jag fattar… Kanske kan ni ha kontakt via videosamtal?

[Green Jolala]

Vad fint! Går det att planera inför det någon gång framöver? Eller finns det andra vägar att gå som liknar denna väg?

[Green Jolala]

Har du hittat någon att prata med?

[Green Jolala]

Det låter jobbigt. Vad vill du göra om du kunde göra vad som helst?

[Green Jolala]

Anonym skrev:

Nu orkar jag inte mer. Allt är totalt svart. Mina barn har det bättre utan mig. De är mycket gladare när de är med sin pappa utan mig. Min sambo är gladare och har mer energi utan mig omkring honom. Jag äter sertralin, voxra, litium, zopiklon och melantonin men de hjälper ej. Går hos en helt underbar kurator. Känner dock som om jag slösar med hans tid då jag mest gråter när jag är där. Nu måste detta få ett slut för allas skull. Jag vet att avskedsbrev inte kan ge svar på varför men jag kan i alla fall skriva till barnen vad de betyder för mig. För de betyder allt för mig men jag kan inte se de lida mer av att jag förstör/skadar dem. Jag har förstört för så många men nu måste det ta slut. Har kommit till ro med mitt beslut även om det gör ont att inte få uppleva hur mina barn växer upp.

Kära du, du förtjänar att må bra. Kram

[Green Jolala]

Jag har frågat mamma om hon vill träffas och det gjorde vi för ett år sen själva några gånger, men då dök pappa upp och skulle ”hämta henne”. Vi fick knappt va ifred, tyvärr. Så jag har lite gett upp det just nu. Sist för ett bra tag sedan skulle hon och jag träffas igen, men då bjöd hon med mitt syskon också. Jag okejade det, men sa att det inte är okej om pappa dyker upp igen. Då sa hon att det lika gärna kunde vara och stängde av.

Jag fattar att hon har det tufft. Vet dock inte vad jag kan göra för henne. Orkar inte…. Jag vill kunna prata med henne, men dörren stängs hela tiden..

 

Okej, javisst, ensamhet kan vara nyttigt att känna på för att skapa förståelse… Jag har lärt mig mycket av att va ensam under pandemin… Innan såg jag det som ”enklare”. Nu ser jag det som mer komplext. Ibland tycker jag om det och ibland inte…

Det låter skönt att du känner så. Men samtidigt också lite sorgligt…. Jag önskar att alla individer kände att de passade in någonstans oavsett om det är i grupp, ensamma med djur eller något helt annat…

[Green Jolala]

Du kommer klara det. Följ dina drömmar, lycka till!

[Green Jolala]

Yellow Bojoto skrev:

Hej! Jag funderar på om känner att du måste umgås med din familj i påsk? Och isf varför? Jag själv blir ensam inpiskare, som de flesta andra ledigheter. En vän umgås ej med mig när hon har sina barn. En arbetar ofta men umgås annars med sin familj. Andra bekanta är med sina nära och kära. Min familj bor ej här. Utan längre ifrån. Bara jag kvar. Är ganska fine med detta. Eller jag försöker acceptera det. Självklart är jag ledsen över att ej intresse finns att träffa mig. Att jag ej är omtyckt. Saknad. Så kanske att jag mer stängt av.

Hej! Ja det är en bra fråga…. Jag känner nog att deras förväntningar är att jag ska vara med, så därför känns det som en börda. Jag gör ”fel” om jag tackar nej. Jag är ”konstig” ”ensam” osv.

Jag sa innan alltid ja till att vara med familjen, så de är nog ovana vid att jag säger nej. Nu säger jag alltid nej.

Hm, ja, det låter jobbigt. Som människa känner man nog ensamhetskänslor ofta (spec under pandemin). Kanske lika bra att omfamna den känslan? Jag tror man överlever ändå… Dock önskar jag att jag kunde träffa mamma. Men inte som hon är nu (fångad i pappas grepp).

Jag vill bara träffa nån genuin människa..

 

[Green Jolala]

Anonym skrev:

Att må dåligt över en familjemedlems beteende är fruktansvärt jobbigt och ledsamt. Den man ska stå närmast kan svika rejält. Jag har valt bort min bror som hela tiden betedde sej illa mot mej. Senaste gången var det gräsligt hur illa han betedde sej, så jag gjorde ett val….tog avstånd. Men det är ju en sorg….visst kommer saknaden och längtan ändå…man önskar att det kunnat vara bättre…men man sörjer och saknar oavsett… ❤

Ja, det är nog en del i att vara människa. Känslorna kommer att finnas där…. Tanken om hur relationen kunde vara… men inte var. Önskan om en god relation. Dock krävs det två personer för att det ska funka. Ger den ena inget så är det lika bra att ta avstånd som du gjort…. En dag kanske de fattar vad de gick miste om… Men alla vill inte förändras, tyvärr.