Skapade svar

Visar 12 inlägg - 49 till 60 (av 81 totalt)
0
  • som svar på: Avsluta allt

    Nu orkar jag inte mer. Allt är totalt svart. Mina barn har det bättre utan mig. De är mycket gladare när de är med sin pappa utan mig. Min sambo är gladare och har mer energi utan mig omkring honom. Jag äter sertralin, voxra, litium, zopiklon och melantonin men de hjälper ej. Går hos en helt underbar kurator. Känner dock som om jag slösar med hans tid då jag mest gråter när jag är där. Nu måste detta få ett slut för allas skull. Jag vet att avskedsbrev inte kan ge svar på varför men jag kan i alla fall skriva till barnen vad de betyder för mig. För de betyder allt för mig men jag kan inte se de lida mer av att jag förstör/skadar dem. Jag har förstört för så många men nu måste det ta slut. Har kommit till ro med mitt beslut även om det gör ont att inte få uppleva hur mina barn växer upp.

    Kära du, du förtjänar att må bra. Kram

    Trådstartaren

    Jag har frågat mamma om hon vill träffas och det gjorde vi för ett år sen själva några gånger, men då dök pappa upp och skulle ”hämta henne”. Vi fick knappt va ifred, tyvärr. Så jag har lite gett upp det just nu. Sist för ett bra tag sedan skulle hon och jag träffas igen, men då bjöd hon med mitt syskon också. Jag okejade det, men sa att det inte är okej om pappa dyker upp igen. Då sa hon att det lika gärna kunde vara och stängde av.

    Jag fattar att hon har det tufft. Vet dock inte vad jag kan göra för henne. Orkar inte…. Jag vill kunna prata med henne, men dörren stängs hela tiden..

     

    Okej, javisst, ensamhet kan vara nyttigt att känna på för att skapa förståelse… Jag har lärt mig mycket av att va ensam under pandemin… Innan såg jag det som ”enklare”. Nu ser jag det som mer komplext. Ibland tycker jag om det och ibland inte…

    Det låter skönt att du känner så. Men samtidigt också lite sorgligt…. Jag önskar att alla individer kände att de passade in någonstans oavsett om det är i grupp, ensamma med djur eller något helt annat…

    som svar på: Svårt att studera

    Du kommer klara det. Följ dina drömmar, lycka till!

    Trådstartaren

    Hej! Jag funderar på om känner att du måste umgås med din familj i påsk? Och isf varför? Jag själv blir ensam inpiskare, som de flesta andra ledigheter. En vän umgås ej med mig när hon har sina barn. En arbetar ofta men umgås annars med sin familj. Andra bekanta är med sina nära och kära. Min familj bor ej här. Utan längre ifrån. Bara jag kvar. Är ganska fine med detta. Eller jag försöker acceptera det. Självklart är jag ledsen över att ej intresse finns att träffa mig. Att jag ej är omtyckt. Saknad. Så kanske att jag mer stängt av.

    Hej! Ja det är en bra fråga…. Jag känner nog att deras förväntningar är att jag ska vara med, så därför känns det som en börda. Jag gör ”fel” om jag tackar nej. Jag är ”konstig” ”ensam” osv.

    Jag sa innan alltid ja till att vara med familjen, så de är nog ovana vid att jag säger nej. Nu säger jag alltid nej.

    Hm, ja, det låter jobbigt. Som människa känner man nog ensamhetskänslor ofta (spec under pandemin). Kanske lika bra att omfamna den känslan? Jag tror man överlever ändå… Dock önskar jag att jag kunde träffa mamma. Men inte som hon är nu (fångad i pappas grepp).

    Jag vill bara träffa nån genuin människa..

     

    Att må dåligt över en familjemedlems beteende är fruktansvärt jobbigt och ledsamt. Den man ska stå närmast kan svika rejält. Jag har valt bort min bror som hela tiden betedde sej illa mot mej. Senaste gången var det gräsligt hur illa han betedde sej, så jag gjorde ett val….tog avstånd. Men det är ju en sorg….visst kommer saknaden och längtan ändå…man önskar att det kunnat vara bättre…men man sörjer och saknar oavsett… ❤

    Ja, det är nog en del i att vara människa. Känslorna kommer att finnas där…. Tanken om hur relationen kunde vara… men inte var. Önskan om en god relation. Dock krävs det två personer för att det ska funka. Ger den ena inget så är det lika bra att ta avstånd som du gjort…. En dag kanske de fattar vad de gick miste om… Men alla vill inte förändras, tyvärr.

    Tack så mycket för förståelsen! Jag tror verkligen att min pappa styrs av henne men jag önskar att han kommer till insikt en dag om vad han även förlorar pågrund av att han väljer henne. Det är något som alltid kommer såra mig och som aldrig kommer försvinna ur mig. När man varit med om mycket saker i livet så tror man ändå på att det finns hopp om olika förändringar. Det kommer jag alltid tro på men samtidigt inte fastna i det förflutna så att det blir ett lidande. Att komma vidare efter en stor familjesorg har inte varit enkel och den stora sorgen kommer nu när jag bearbetar allt i terapi. Innan försökte jag bara överleva.

    Tack själv!

    Han har svikit dig för att göra henne nöjd. Låter som att det är väldigt smärtsamt. Men ingen annan än din pappa kan inse det. Du verkar i alla fall ta tag i dina jobbiga upplevelser och jag hoppas det kommer kännas bättre.

    Det är inte lätt. Det gör ont. Men du är starkare än smärtan..

    Det är inte lätt att prata om tunga saker… Men du är i alla fall på god väg.

    Det låter väldigt jobbigt… Jag hoppas det går att komma på en lösning så småningom.

    Med mig är det ganska bra. Kunde varit bättre. Jag lever inte mitt drömliv direkt. Jag önskar jag vågade mer. Men jag försöker i alla fall ta ett steg i taget..

    Trådstartaren

    Ja så är det säkert. Många yttre faktorer och även inre. Det känns i alla fall bra att det börjar bli mer accepterat (nu i och med Corona) att vara på distans och inte träffa hela släkten. Det kanske öppnar nya dörrar? Jag känner lite att Corona har räddat mig. Jag träffade faktiskt inte familjen på julafton 2020. Det var första året ensam. Men det kändes ganska skönt och väldigt lugnt. Inga bråk, inget stressande….

    Jag vill egentligen inte vara ensam, men jag är hellre själv än med människor som vill kontrollera mig.

    Dock har jag inte firat min födelsedag själv. Förra året kom mina föräldrar och firade mig.. för att ”de ville det”. Jag ville inte. Men gjorde det för deras skull. Mådde skit efteråt. I år vill jag inte fira med dem.

     

    Jag vill egentligen bara träffa mamma. Men hon vill inte träffa mig utan pappa….. Så då blir det inget med det. För pappa är den kontrollerande och godkänner inte det.

     

    Jag vet inte vad traumabond är men min pappa är tillsammans med en narcissistisk kvinna som aldrig riktigt gillat mig. Vilket för några år sedan ledde oss in i en konflikt då jag tillslut satte ned foten och sa ifrån till henne, efter år av förminskning och kränkning inom familjen. Min far har tyvärr tagit hennes parti och har själv tagit avstånd från mig för att dom lägger allt i mina händer hela tiden och är därför mitt ansvar att göra det bättre. När jag hade kontakt med dom så var det alltid jag som gjorde fel, jag som aldrig hörde av mig, jag som aldrig brydde mig osv… det har lett till att jag mått fruktansvärt dåligt. Jag önskade att han kunde kämpa för mig, visa att han tycker om mig och vill mig väl trots hans fru. Men det känns långt bort och kanske till och med så långt som i en annan värld just nu.

    Aha, okej. Då kanske det är din pappa som har en trauma bindning till kvinnan. Vilket innebär att han väljer hennes sida oavsett vad hon gör. Han får höga toppar och låga dalar i en sån relation och blir beroende av den.

    Han ser inte det du ser. Han är styrd av henne. Kanske är han rädd för att nå ut till dig för att hon ska bli arg? Han kanske inte vill ställa till nåt bråk och därför är tyst istället. Han försöker nog ”överleva”.

    Det låter i alla fall väldigt jobbigt. Jag har själv en pappa som har narcissistiska drag och min mamma är tillsammans med honom. Jag önskar ibland att mamma vågade bryta sig loss. För jag får inte träffa henne utan honom. Så idag pratar vi inte tyvärr. Men tiden kan säkert göra att saker och ting förändras…

     

    Jag hoppas du får nån klarhet i detta..

    Okej, modigt att du delar med dig av det du gör. Kämpa på!

    Jag har sett igenom många forum inlägg här ikväll och tänkte försöka göra ett eget inlägg och se om det hjälper min situation något. Det är inte så att jag väntar mig mirakel och allting är perfekt och underbart imorgon men jag kanske känner mig lättare iaf. Ber om ursäkt för många särskrivningar och gramatik fel men man kan inte vara bäst i världen på allt. Passar det inte ber jag om ursäkt och min tråd får gärna tas bort på en gång. Jag vill börja med att säga att jag på något sätt är imponerad över folk som har skrivit i tidigare forum. Det kanske låter banalt men jag menar det, jag vet själv hur svårt det kan vara att ens säga man är lite ledsen men att utrycka sig så bra har övertygat mig om att ge det en changs. Jag har skrivit om alla rader nu ca 70ggr om för jag är aldrig nöjd med vad jag skriver. Jag tycker att jag klagar för mycket och säger fel saker, tycker fel saker. Allt jag gör i helhet är fel eller inte bra nog. Allting jag skriver tar emot, det känns så fel. Jag har en vän sen många år tillbaka, jag skulle våga kalla henne för min närmaste vän. Hon har funnits där för mig i mina yngre år som stöd när jag inte orkat med mig själv. Hon har alltid varit lite till en förebild för hur jag vill se på livet, hur jag vill leva mitt liv. Jag vet att om jag skulle vela prata om saker som är tungt skulle hon ta tid för att lyssna. Jag vet att jag har någon form av betydelse för henne. Men jag säger aldrig någonting till henne. Jag har mina teater i huvudet om hur jag berättar för henne hur pass mörkt jag ser på livet, vad som plågar mig. Jag ser hur hon lyssnar, avbryter aldrig, klagar aldrig, låter mig få säga saker. Allting är inte löst men ser hur jag kan må bättre av det. Men när jag försöker i verkligheten klarar jag inte av det, jag klarar inte ens av att skriva ett sms om det. Knappt jag kan skriva om det här ens. Jag tappar fokus och glömmer bort vad jag säger eller vad jag pratar om. Jag känner av bokstavligen hur jag glömmer. Sen vill jag fly jag vill att allt ska glömmas. Jag ångrar att jag ens försökt säga något. Jag tror jag kommer radera min användare efter det här för jag vill inte se vad jag själv ens skriver eller tänker eller gjort. Jag tycker inte det är värt för jag har inte något att klaga över därav får jag inte klaga. Men jag vet något inte stämmer då alla andra människor får klaga, även precis det jag klagar på om sig själva, men inte mot mig själv. Kanske en släng av narcism. Men jag vill inte klaga.

     

    Du verkar väldigt hård mot dig själv. Jag tycker du har varit väldigt modig som vågat publicera detta. Att känna så som du gör är okej. Det är inte lätt alltid. Men att du ändå på nåt sätt får ur dig denna text kanske gör något gott för dig?

    Ibland är det okej att klaga. Skulle vi vara tysta så händer ju ingenting. Då stannar diskussioner upp och människor går in i sig själva. Jag tror att det är bra att du uttrycker dina känslor. De behöver komma upp till ytan.

    Att vilja fly är en överlevnadsinstinkt. Du har något som du behöver ta tag i…

    Det låter jobbigt. Jag känner till viss del igen mig i det du beskriver. Kanske är det traumabond?

    Du saknar honom trots att han har skadat dig….. du kanske önskar att han var en annan pappa? En mer tillmötesgående person som förlåter och respekterar dig.

     

    Du kanske kan skriva ett brev till honom först. Du behöver inte skicka det. Bara få utlopp för dina tankar och känslor

Visar 12 inlägg - 49 till 60 (av 81 totalt)
0