Green Hupipy
Skapade svar
-
Tack så mycket, vad glad jag blir! 😃
Okej okej, jag hajar. Inte för att försöka inbilla mig att jag förstår hur du har det, men vill bara säga att jag också varit så förvirrad. Så fruktansvärt förvirrad. När jag började läsa på om ADHD och hittade andra som beskrev liknande saker som jag kände, så var det som att det öppnade upp en del i mig som legat och sovit. Jag började känna mig mer stolt över att jag var som jag var, började se fördelar med det. Men samtidigt så blev jag så full av tvivel och förvirring för det fanns liksom inga konkreta svar på vad jag skulle ta mig till, eller vart jag var på väg. Skulle jag vara kvar på jobbet? Skulle jag säga upp mig? Skulle jag göra en utredning? Behövde jag medicin? Vad var egentligen mina problem? Var det så farligt egentligen? Skulle jag berätta det för någon? Skulle jag hålla det för mig själv?
Där någonstans i förvirringen så bestämde jag mig för att försöka hjälpa mig själv istället för att hitta hjälp hos någon annan. Jag hade aldrig känt att någon lyssnade eller verkligen förstod mig i alla fall, så då kunde jag lika gärna strunta i det. Och jag är så glad att jag gick den vägen, för jag tror inte att vården hade kunnat hjälpa mig hit där jag är idag. Så om det liksom skaver för dig så vill jag bara säga att det kan lösa sig jättebra ändå.
Jag började meditera (galet svårt till en början när tankarna flyger hit och dit, men det blir bättre😅) och det ledde liksom vidare till att jag blev bättre på att lyssna på kroppen, vilket ledde vidare till att jag började må bättre, vilket ledde vidare till att tankarna började klarna och jag tillslut insåg vad jag behövde göra. När det där oroliga bruset på insidan börjar lugna sig så blir det mycket lättare att få ordning på sig själv. Jag började höra den där inre rösten i magen och tillslut var den så klar och stark att jag vågade låta den guida mig. Det tog mig ungefär två år från mitt värsta tvivel och förvirring till att jag hade kraft nog att verkligen känna i varje cell vad jag behövde göra. Jag har lärt känna mig själv och accepterat att jag har jäkligt mycket att bidra med, när jag tar hand om mig själv och får blomma ut istället för att försöka hålla mig inom ramarna och vara ordentlig. Till och med tvättberget känns helt okej nu när jag är i balans med mitt inre på alla andra plan.
Bara några ord om hur det var för mig, kanske kan det inspirera dig eller någon annan 😊
Men hej! Vad roligt att höra från dig igen, jag hade faktiskt glömt bort den här konversationen så det var kul att läsa allt igen och inse hur långt jag kommit 😎
Vet du att jag mår så himla bra nu! Jag har sagt upp mig från mitt ekonomijobb och har skrivit en bok som jag även fått förlagskontrakt på, så den kommer ut nästa år. Det kan vända fort när man ägnar sig åt rätt saker!
Jag har också förlikat mig med tanken att jag är som jag är, ADHD eller inte. Kanske måste vi inte alla utredas och kategoriseras? Hur som helst så var det vändpunkten för mig att känna samhörighet med en grupp som fungerade likadant som mig. Det blev liksom starten för mig att inse att jag inte är som alla andra och därför heller inte kan leva ett liv som alla andra. Så nu går jag min egen väg och det känns så himla rätt! Hur är det med dig? 😃
Vad spännande att höra att du funderar på att byta yrke! Min tanke är ju att det aldrig skadar att prova, tycker du inte om det sen har du ju ändå en bra utbildning sedan tidigare. Jag själv studerar till personbilsmekaniker för tillfället. Men vill också nån gång i framtiden bli sjuksköterska. Känns nästan omöjligt att se hur jag skulle klara att arbeta. Känns som att jag skulle bli uttråkad. Hatar att göra tråkiga saker, vet ju innerst inne att man måste bita ihop ibland. Men det gör mig så arg när jag måste gör tråkiga saker, haha. Vad det är som är tråkigt ändras ju också från vecka till vecka så det är lite svårt att hänga med i svängarna. Jag vill också bo i New York em tid, det är en dröm. Vet inte vad jag ska göra där men bara få ha en vardag i en så otrolig stad. En dröm är väl också att bara ha kul, slippa oroa sig över saker och så vidare 🙂
Ja alltså jag tror att jag hade nog inte valt ekonomi som yrke om jag insett det här med ADHDn tidigare 😂 Men på nått konstigt sätt lyckas jag ändå få ihop det så att jag kan prestera bra trots att det ibland är rätt monotont och tråkigt.
Okej vad spännande! Kul ändå att få träffa nån mer som kan kasta ur sig så vilt skilda drömmar, många blir livrädda när man berättar om drömmar som inte följer det man “borde” drömma om. Och I feel u när det kommer till tråkiga saker, typ städning. Det kommer bli min död att få ordning på tvättberget haha…
Jag har de senaste två åren fått ett växande intresse för att skapa buketter och blomsterarrangemang och känner att det är det enda jag upplevt hittills som gör att jag blir lite lugn i sinnet. Jag får liksom utlopp för kreativiteten och alla idéer som bara poppar upp hela tiden, och dessutom på ett sätt som andra uppskattar. Har du nån sån hobby eller ett intresse som ger dig lite stillhet i huvudet?
Håller helt med dig! Det första jag tänker är ellerhur, exakt så är det! Brukar skämta till mina vänner att jag är ”emotionellt instabil” och har börjat inse att det faktiskt är så. Det kan vara en väldigt bra dag fram tills den minsta lilla saken händer, t.ex. sättet som någon säger ”Hej” på fel sätt så är min dag förstörd. Är också otroligt frustrerande när folk inte förstår ens känslor. Folk tycker man överdriver eller liknande, men i själva verket är det verkligen en stor grej. Det känns ju som att hela ens liv blir kritiserad eller hur man nu ska förklara. Finns som inga ord eller uttryck som riktigt beskriver det man känner. Har också alltid varit lite utanför, men inte så att jag inte haft kompisar. Har märkt att jag har svårt att ha fler än en eller två nära kompisar. Det blir som att någon alltid blir utan min uppmärksamhet. Som att jag inte riktigt kan ”vårda” flera relationer samtidigt. Vet inte om det jag skriver går ihop, men men. Tror att det här med att folk inte förstår beror på att de inte alls tänker i de banorna. ”Vadå, hon är ju så normal annars…” ungefär. Så om man får utbrott då och då är det bara för att man överreagerade eller skiter i andra, inte för att det faktiskt är så man är. För ofta kan det faktiskt gå bra, iallafall för mig. Men lika ofta går det också dåligt. Tror inte att folk ser det som ett problem så länge inte det ”dåliga” tar över det bra. Känns som att folk ser svartvitt i såna situationer. Rekommenderar att ta hjälp av någon utomstående. För mig känns det så skönt att slippa prata med min familj eller pojkvän/vänner om vissa saker. Såna saker som jag vet att de skulle rynka på ögonbrynet över. Och hos terapeuten behöver man inte vara fin i kanten, om det man säger låter elakt så får det låta elakt för det finns ingen som tar det personligt. Man behöver liksom inte frisera det man säger.
Alltså gud så skönt det är att få läsa dina tankar och känna hur lika de är mina egna!! Jag håller helt med dig, mitt liv funkar också till stora delar och det är nog många som skulle ha svårt att förstå en ADHD-diagnos hos mig. Jag tror att jag blivit expert på att passa in överallt och därför märks inte mitt riktiga beteende, förutom när känslorna svallar över ordentligt. Har alltid känt att mina tidigare pojkvänner försökt bromsa mig och hålla nån slags ordning på mig, vilket alltid slutat i konflikt och kaos. Nu har jag tack och lov hittat en person som låter mig vara precis som jag är och han är den enda som jag mött i mitt liv som jag känner mig helt fri med. Så jag lever också med hoppet att en dag ha lärt känna mig själv så pass bra att livet känns roligt och meningsfullt även när jag gör tråkiga saker som jag måste göra. Vad drömmer du om i framtiden? Jag skulle vilja byta yrke, kanske florist.
Tyvärr känner jag lite ”whatever” över utredningen. Fick inga svar över huvud taget. Känner mig nästan mer ”tom” nu än innan. Har nu tillslut fått upp modet att ta kontakt med vårdcentralen och fått träffa en kbt-terapeut. Det var väldigt jobbigt att ta det där steget, men uppskattar nu att kunna prata med någon som inte dömer mig. Berättade om min utredning och mitt missnöje gällande det. Blev bemött på ett bra sätt med mina funderingar, fick hem ett självskattningspapper för mig och ett för mina föräldrar. Har inte vågat ta upp det med föräldrarna ännu då jag är rädd att de ska tro/anta att jag ”fiskar” efter en diagnos. Har så många problem som de bara tar för givet vara medvetna. T.ex. om jag inte hör av mig när jag är hos min pojkvän över helgen (något som hänt mer än en gång) får jag en ”utskällning” för att vara obrydd, respektlös o.s.v. I sådana lägen känner jag mig så hjälplös. Kan inte försvara mig på något sätt vilket leder till att jag klandrar mig själv, trots att jag vet att jag inte gjort något medvetet fel även fast resultatet blev fel. Har ett annat tips till dig, det finns en youtubekanal som heter HowToADHD, det är en tjej som berättar om jobbiga situationer som kan uppstå när man har adhd. Även fast det nu skulle vara så att ingen av oss har den diagnosen kommer hon hända med bra tips. På vilka sätt har du det jobbigt och i vilka situationer stöter du, på grund av dina problem, på svårigheter?
Okej vad skönt! Jag har också funderat på att träffa någon, som du säger nån som inte dömer en. Det känns lite som att närstående så gärna vill att man ska vara normal att det är svårt för dem att ens försöka förstå en sån här sak. Det jag har allra jobbigast med är att jag upplever alla känslor så starkt, och att jag känner mig så missförstådd när jag reagerar impulsivt. Det här året har varit det jobbigaste i mitt liv för jag har insett att oavsett vilken grupp människor jag träffar eller vilket sammanhang jag hamnar i så finns det aldrig nån som tänker som mig. Hela mitt liv har jag känt mig som en udda fågel men levt med tanken att “det är bara den här gruppen kompisar som är olik mig”. Nu har jag liksom passerat olika kompisgäng i högstadiet, gymnasiet, universitetet och flera arbetsplatser och ännu inte hittat ett sammanhang där jag känner att jag passar in. Och det är den insikten som varit då himla jobbig, men det känns faktiskt lite lättare nu när jag börjar förstå varför.
Jag tror jag förstår hur du menar med det dåliga samvetet. Jag hade ofta dåligt samvete när jag var yngre av liknande saker som det du beskrev, men tycker att det blivit lite lättare nu när jag blivit äldre. Tack för Youtube-tipset, det ska jag absolut kolla på!
Tack! Kan du känna att du tog med dig nånting bra från utredningen även om den inte blev som du hoppades? Jag har börjat lyssna på podden ADHD-livet och där pratade de om att man lär känna sig själv bättre under utredningen. Men din kanske inte var tillräckligt utförlig för det?
Hej! Jag blev så otroligt glad och lättad när jag hittade ditt inlägg. Jag har precis börjat läsa på om ADHD och känt att mina spretiga pusselbitar helt plötsligt föll på plats och hittade varann. Jag har precis som du heller aldrig haft problem i skolan, jag har en civilekonomexamen och presterar bra i arbetslivet. Mina föräldrar skulle nog också bli väldigt fundersamma om jag nämnde misstankar om ADHD, men jag tror att man känner sig bäst själv och har tröttnat på att passa in i andras mallar.
Vore skönt att få dela tankar med dig då jag utifrån den här lilla infon känner igen mig mycket i det du uttrycker.