Skapade svar

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 10 totalt)
0
  • som svar på: Självutplåning

    Du verkar vara intelligent och insiktsfull och jag tror också att du hellre vill leva än avsluta ditt liv om du kan leva med lite mer harmoni och lugn i själen.

    Jag har alltid varit ”den starke”. Den som folk ber om hjälp men som själv aldrig ber om hjälp utan ska klara allt själv. Men nu behöver jag hjälp och jag har bett om hjälp. Ett enormt stort steg för min del. Jag har låååång väg att kämpa mig igenom men så länge det går framåt, oavsett hur långsamt, så går det på rätt håll.

    Hoppas att du också kan ta små, små steg i rätt riktning.

    som svar på: Självutplåning

    Att inte manipulera och vilseleda dom som försöker hjälpa dig kunde vara en bra början ävrn jag vet att det också kan vara en djupt rotad försvarsmekanism.

    Själv har jag förtvivlat svårt att PRATA om mig själv och mina problem och har ”avverkat” 3 olika terapeuter/psykologer utan någon större framgång så jag söker fortfarande efter någon terapiform som kan hjälpa mig.

    Mediciner är oftast inte lösningen. Dom lindrar bara symptomen så vill man nå grunden till dom flesta problem är det tankemönster och dåliga vanor som kan behöva brytas.

    Låter det vettigt?

    som svar på: Självutplåning

    Skulle det vara möjligt för dig att helt sänka guarden för att låta andra hjälpa dig ut ur ditt mörka hål som du nu befinner dig i nu?

    som svar på: Självutplåning

    Det ser alltid hopplöst ut när man vill se helheten och dom negativa händelser tar allt utrymme.

    Beklagar verkligen att relationen inte verkar bli som du önskar. Det svåra med en relation är att man måste vara 2 som vill samma sak och det spelar ingen roll hur mycket 1 person vill om den andra inte är intresserad.

    Det rationella och känslolösa rådet är att gå vidare men det är ju inte så enkelt, jag vet. Jag hoppades på ”det omöjliga” i alldeles för många år….att Hon skulle vakna och inse vilket kap jag var. Det hände ju så klart inte men jag har en annan kvinna idag som är underbar på alla vis och som är min stöttepelare och jag är hennes.  Med andra ord, det finns fler fiskar i dammen.

    Vet inte hur din skuldbild ser ut heller men det går alldeles säkert att lösa. Kvinnan jag träffar idag hade stora skulder när vi träffades. Hon beviljades skuldsanering och efter 5 år var hon skuldfri och kunde börja om igen.

    Ibland är det bra att bryta ner allt i mindre delar för att lättare få en vettig överblick över läget och sedan ta 1 sak i taget.

    Nr1 i ditt fall är att söka läkarhjälp akut mot dina destruktiva tankar för så länge du har dom blir det svårt att lösa andra utmaningar eftersom dom känns triviala och meningslösa i jämförelse

    som svar på: Självutplåning

    Jag kan verkligen relatera till alla misslyckanden i livet och självhatet. Jag känner exakt likadant om mig själv.

    Men det finns alltid hjälp. Om man vill och vågar söka den.

    som svar på: Självutplåning

    Vet inte hur din situation ser ut men jag har tankar på döden varje dag. Jag har googlat lämpliga preparat att så smärtfritt som möjligt avsluta mitt lidande.

    Efter varje inre dialog jag haft kommer jag fram till att jag inte kan utsätta min familj för det jag har tankar på. Mina barn skulle få leva med en livslång sorg. Min mamma skulle tvingas begrava sitt enda barn.

    Jag uthärdar hellre än utsätter dom för denna sorg för smärtan försvinner inte om/när jag väljer att ta mitt liv. Jag för bara den vidare, mångdubbelt, till min familj.

    Jag hoppas att du hittar ännu en ursäkt i kväll att inte fullfölja dina planer och istället har styrkan att söka akut hjälp ikväll eller imorgon

    • Detta svar redigerades för 2 år sedan av en moderator. Anledning: på grund av att det strider mot användarvillkoren på Mind Forum

    Jag har upplevt detsamma. Inte sällan hoppar folk in i en diskussion och börjar med personangrepp. Världen blir bara mer och mer polariserad och det visar sig inte minst politiskt i Sverige där ytterkanterna hela tiden stärker sina positionerna medan ”mittenpartier” går upp och ner.

    Nätet är också ett forum där man utan att tänka sig för vågar kräka ur sig den ena kränkningen efter den andra utan att behöva ta något ansvar.

    Jag är övertygad om att 99% av ”trollen” skulle aldrig uttrycka sig lika kränkande om man satt i samma rum.

    Mitt enda råd är att helt undvika debatter och diskussioner på nätet om det påverkar dig negativt. Du kan aldrig förändra ett ”trolls” åsikt och du kan framförallt inte vinna en diskussion mot dessa typer.

    som svar på: Den starke
    Trådstartaren

    Det är aldrig lätt att släppa på sin fasad, speciellt inte efter 40 år! Det låter som du är en fantastiskt människa som har tagit dig tid till att lyssna och stötta omgivningen förbehållslöst och kanske då på bekostnad av ditt egna mående. Kanske är det dags att du blir lite egoistisk och sätter dig själv och dina behov i första rummet. Låt fasaden falla – för det är helt okej att inte vara perfekt. Det är helt okej att tappa fotfästet och vackla. Det är okej att visa sig svag. För även det är en styrka, att kunna hamna där på botten och sedan ta sig upp igen. För det spelar ingen roll hur många gånger vi faller så länge vi kommer upp igen. Det hemska och vidriga som finns i dina tankar.. Kan det vara som du är hård mot dig själv? Skulle en med en mer neutralsyn verkligen tycka att det var så hemskt och vidrigt? Oftast är man ju själv sin värsta fiende. Har du någon i din omgivning där du har lättare att släppa på din fasad? En familjemedlem, kollega eller vän? För ibland kan det vara skönt att bara prata. Reda ut de där tankarna som man själv tycker är så hemska och låta någon annan ge sin syn på saken – och en mer balanserad syn. KRAM!

     

    Ja nog har jag gett av mig själv genom åren men får ju lite skylla mig själv eftersom jag inte sökt stöd, hjälp eller en lyssnande vän när jag egentligen behövt. Istället har jag krupit in i min ”man cave” och försökt att antingen lösa problemet genom logiskt och intelligent tänkande eller bara vänta ut ”stormen” och komma ut när det lagt sig.

    Jag har tyvärr ingen nära vän eftersom jag framgångsrikt lyckats knoppa av alla vänner det senaste året. Vissa har regelbundet hört av sig under en tid och erbjudit sin hjälp och sitt stöd men vänligt men bestämt har jag avböjt hjälpen. Till slut så tröttnar även dom på att försöka hjälpa.

    Jag är definitivt min värsta fiende. Jag har en fruktansvärd inre röst som jag inte lyckas överrösta med varken positivt tänkande och positiva handlingar. Så fort den får chansen att berätta hur värdelös och misslyckad jag är så gör den det. Och när du ”hör” något tillräckligt många gånger så blir det din sanning.

    som svar på: Den starke
    Trådstartaren

    Jag har nog inga bra tips till dig. Men jag vill i alla fall säga att du inte är ensam. Jag känner igen mig SÅ mycket i det du skriver. Den person som du beskriver, den personen är jag också för andra. Mina vänner och bekanta vet att jag lider av psykisk ohälsa, men ingen vet hur dåligt jag i själva verket mår. Jag har nog fått dem att tro att det är bättre än vad det är. Jag skäms egentligen inte för hur jag mår, jag klarar bara inte av att öppna mig. Jag skulle känna mig så naken då och det klarar jag inte av. Jag klarar bara av att ”klä av mig naken” inom vården (dock tar det extremt lång tid) för jag vet att jag när som helst kan gå därifrån och aldrig komma tillbaka. Det där ”hemska och vidriga som finns i skallen och minnet”, vad är det för något? Du behöver inte berätta om du inte vill, men här på forumet blir du accepterad och ingen vet vem du är.

     

    Förlåt för sent svar. Jag ”faller ifrån” ibland och kryper in i mitt skal när det är för jobbigt att ha kontakt med omvärlden.

    Jag klarar inte av att ”klä av mig naken”, varken för vänner, bekanta eller professionella inom vården. Jag har så fruktansvärt svårt att prata om mig själv och mina problem. Bara tanken ger mig ångest.

    Jag vet absolut att jag inte är ensam i mina tankar och problem. Sen kan man välja att se det positiva i det… eller det djupt tragiska ur samhällets synvinkel att vi är så fruktansvärt många med psykisk ohälsa att resurserna inte på långa vägar räcker till att hjälpa alla.

    Jag är inte redo att skriva om det hemska som jag går och bär på. Inte ens som anonym i detta forum. Det är så pass starkt för mig att jag inte vågar släppa fram det i ljuset…. än iaf.

    som svar på: Den starke
    Trådstartaren

    Jo jag har nog 

    Hej du, vilken trygghet det låter som att du varit för många människor. Det låter som att du har ett tungt bagage och att det kanske hjälpt dig att hjälpa andra? Men ofta så måste man få ut det där tunga i ryggsäcken för att kunna gå vidare. Har du testat KBT eller liknande? För att lätta lite. Ta det långsamt, små steg. Kram!

    Jo jag har nog varit ett stort stöd för en hel del som velat lätta sina hjärtan. Jag inger väl ett tryggt och trovärdigt intryck då jag vid mer än ett tillfälle fått totala främlingar att verkligen öppna sig och berätta om sina problem efter bara ett par minuters samtal.

    Tidigare kände jag så klart en stor tillfredsställelse av att, om än tillfälligt, få andra att må lite bättre. Jag brydde mig verkligen om och frågade hur det gått med barnets utslag, hundens haltande, fruns operation mm. Jag hade koll på vad som hände i andras liv och följde upp.

    Någonstans på vägen tog min energibägare slut då jag uppenbarligen gett mer än jag fått tillbaka och idag är jag totalt likgiltig av hur andra mår, hur deras familjer mår eller om deras husdjur nyligen dött.

    Detta är dock bara 1 del av ett större och mer komplext problem som stavas J A G.

    Jag har gjort oförlåtligt saker och eftersom jag tror på Karma tycker jag att jag förtjänar lidande och smärta nu. Svårt att ta sig ur något man tycker man faktiskt förtjänar.

    Jag har provat KBT vid 2 olika tillfällen med 2 olika terapeuter men det är så SVÅRT. Jag verkligen hatar att prata om mig själv och mina problem och jag sitter och skruvar på mig i dessa samtal och vill krypa ur mitt eget skin. Har ångest inför dessa samtal flera dagar i förväg. Just nu går jag inte på några samtal men inser väl långt, långt inne att det är ett ”nödvändigt ont” som måste göras.

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 10 totalt)
0