Åh känner så igen mig i din tanke, själv är jag under 30 men har levt ett långt och smärtsamt liv. Svårt att förklara för människor hur det känns, att ha levt så ”kort” tid enligt samhället men lång för mig. Jag har haft ca 20 år av trauma och resterande år av önskan om att dö. Aldrig mått bra, vet inte vart psykiatrin vill att jag ska komma? Känner igen det med syster, enda anledning till att jag lever är pga mina syskon, har svårt att lämna dem med smärta. Men tänker samtidigt att min är så stor, men vet att de bär på liknande pga samma hemska uppväxt. Det är svårt.
skrev det här för några år sen: För att kunna hantera all orättvisa tror jag man behöver hitta sin egen version av verkligheten. Ingen fantasi men bara hitta det som tar en framåt. Det som gör att jag kan orka andas i en värld där allt rasar.
Tänker att det ligger något i det, men samtidigt inte. Att leva i sin egen version, har jag gjort många år nu, jag har försökt att leva. Men vet inte helt vad det innebär? Sorgen har alltid och är som ett tungt täcke över min kropp, andning och varande. Jag känner mig så färdig, med livet och ändå är jag inte över 30. Har svårt att se meningen med att gå igenom ett helt liv av trauman för att sen gå igenom det hos psykolog för att kunna må bra och leva? Det kommer väl ta flera år (har just börjat), hur ska en stå ut?
Jag känner så igen mig i dina ord, känns skönt att inte vara helt ensam med den känslan.
