Skapade svar

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
0
  • Du är inte sjuk i huvudet <3 Ångest är lustigt på det sättet, att det kan lindras av extrema situationer på olika sätt. Tänker att det är självskadebeteende, det ger dig ett lugn och du söker därför efter det. Och därav triggas du av just sirener, polis etc. Jag tex har nyligen hittat ett nytt sätt att lugna ångest, för att självskada på kroppen inte längre räcker, så sätter mig i farliga situationer och konstigt nog lindrar det ångesten. Känns ju som det borde öka den istället liksom.

    Har inte gjort något liknande som dig, men kan ändå känna igen mig i känslan av att få slippa ansvaret. Känner ofta att allt blir så övermäktigt och då är det skönt att någon annan bestämmer och tar lite av bördan. Tänker att det är helt rimligt att känna så med!

    Känslan av att det går över styr, det känner jag också igen! Att en liksom tappar kontrollen över det en gör, det destruktiva drar liksom i en. Det är svårt att stå emot, men jag är övertygad om att det går, även när det känns omöjligt. Fattar ju dock att det är svårt.. för lätt är det ju inte. Men får du nån hjälp? Även om du inte vågar/vill prata om just det här?

    som svar på: Hur länge ska man orka?

    Känner igen mig i känslan av att inte kunna berätta för någon. Om dödslängtan och tankarna, om hur dåligt jag mår. Just för en vet att vissa inte förstår och vissa bara mår dåligt av att höra det.. men en lämnas själv med allt då istället. Det är tungt. Men vi har varandra här, aldrig ensam även när det känns så <3

    som svar på: Livet har ingen mening

    Åh känner så igen mig i din tanke, själv är jag under 30 men har levt ett långt och smärtsamt liv. Svårt att förklara för människor hur det känns, att ha levt så ”kort” tid enligt samhället men lång för mig. Jag har haft ca 20 år av trauma och resterande år av önskan om att dö. Aldrig mått bra, vet inte vart psykiatrin vill att jag ska komma? Känner igen det med syster, enda anledning till att jag lever är pga mina syskon, har svårt att lämna dem med smärta. Men tänker samtidigt att min är så stor, men vet att de bär på liknande pga samma hemska uppväxt. Det är svårt.

    skrev det här för några år sen: För att kunna hantera all orättvisa tror jag man behöver hitta sin egen version av verkligheten. Ingen fantasi men bara hitta det som tar en framåt. Det som gör att jag kan orka andas i en värld där allt rasar.

    Tänker att det ligger något i det, men samtidigt inte. Att leva i sin egen version, har jag gjort många år nu, jag har försökt att leva. Men vet inte helt vad det innebär? Sorgen har alltid och är som ett tungt täcke över min kropp, andning och varande. Jag känner mig så färdig, med livet och ändå är jag inte över 30. Har svårt att se meningen med att gå igenom ett helt liv av trauman för att sen gå igenom det hos psykolog för att kunna må bra  och leva? Det kommer väl ta flera år (har just börjat), hur ska en stå ut?

    Jag känner så igen mig i dina ord, känns skönt att inte vara helt ensam med den känslan.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
0