Skapade svar

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
0
  • Hej!

    Jag ser att den här tråden varit död ett tag, men också att den blivit återupplivad några gånger.

    Jag vet inte riktigt vad jag vill egentligen, men jag ramlade över ”dissociation” för ett par veckor sedan och det var som att pusselbitar föll på plats. Jag har diagnosen bipolär 2 och jag har så många gånger känt mig utanför världen. Jag har googlat ”psykotiska drag” eftersom jag vet att människor som är psykotiska inte vet om att det de upplever är overkligt. Men ingenting dyker upp! Jag har inte ens vågat (eller riktigt fått chansen i ärlighetens namn) att förklara dessa känslor när jag varit i kontakt med psykiatrin. Värst har de varit i krissituationer (bevittnade ett rån på några meters avstånd utan att se det, stängde av totalt) och på fel medicin (upplevde att mina känslor svävade i bubblor runt mig och att jag var tvungen att fokusera stenhårt på en i taget för att ens förstå vilken känsla det handlade om). Efter felmedicineringen kände jag absolut ingenting i över ett år. Jag försökte titta på sorgliga filmer för att kunna gråta, men kunde bara inte. Jag ska tillägga att jag är en riktig känslomänniska i grunden! Annars visar det sig mest när jag är i ett skov. Men jag kan ibland behöva stanna mitt i ett steg, för annars hinner mina tankar inte ifatt. Som exempel. Det är mycket mer konstigheter i skallen på mig.

    Jag har trots alla konstiga upplevelser aldrig trott att de är verkliga.

    Jag tror att jag upplevs som en rätt ”normal” person (jag gillar inte ordet men tror att alla fattar när jag skriver normal). Jag drabbades av utmattning för två år sen och sedan dess har min energinivå och koncentration varit satt i botten, men jag tror att folk mest uppfattar det som att jag stressat sönder. Inte ens min partner verkar se hur fucked-up jag är. Jag lever värsta Svensson-livet med hög utbildning, bra jobb, familj, villa, vove, Volvo (ni vet?)

    Till och med min läkare på psyk säger att jag verkar vara ”ganska milt bipolär” (vad det nu är) eftersom jag aldrig svävar ut extremt mycket vid hypomanier och mest blir medelsvårt (men extremt långdraget) deprimerad. Är rätt stabil på lamotrigin och jag tror att även overklighetskänslorna blivit mildare. Men tröttheten äter sönder mig! Jag orkar ingenting vissa dagar. Psyk säger att det är VCs problem och VC säger att det är psyks.

    Är andra som känner liknande lika trötta? Kan det hänga ihop? Får ni ihop livet och orkar ni jobba? Vad jobbar ni med?

    som svar på: Bipo-lärare
    Trådstartaren

    Jag har oxå haft svårt att få terapi, det verkar som många tror att man får hjälp, men så är det inte alltid! Själv har jag kämpat i psykiatrin i över 20 år och har gett upp.Jag fick ingen terapi senast jag försökte, fick inte ens komma till psykiatrin. Jag är för sjuk för att kunna jobba. Har även svårt att ta mig till jobb pga ångest och utmattning.

    Jag är så ledsen för din skull! Det ska inte behöva vara så här!

    Jag ringde faktiskt psykiatrin helt förtvivlad precis innan min ”krasch” och sa ”jag förstår att jag inte är prioriterad, jag har familj och jobb och har hittills hållit mig flytande, men snart kommer jag att vara arbetslös och skild om detta fortsätter…” Sköterskan var den gulligaste person jag stött på inom vården. ”Du är visst prioriterad. Inget av det du känner är normalt och jag vill väldigt gärna hjälpa dig”. Hon fixade telefontid med en läkare som skjutit upp min tid i månader. Jag fick hjälp efter det. Ofta handlar så mycket om att stöta på rätt person vid rätt tillfälle.

    Ge inte upp! Fortsätt att söka hjälp och sätt upp delmål. Små, små steg framåt. Kanske inte jobb, men en hobby? En kort stund om dagen eller i veckan. Men regelbundet.

    Ta hand om dig! Jag tror faktiskt innerst inne att livet kan och kommer att bli bättre.

    som svar på: Bipo-lärare
    Trådstartaren

    Hej, och jag känner igen mig! När det svänger mycket under samma dag, eller från dag till dag, så är det inte så ”milt”. Det är ett rent helvete. Man vet inte vem man kommer att vara imorgon eller om en timme. Själv har jag slutat gå i terapi för jag kan inte lita på mig själv (vem jag är, kommer att vara) och för att jag har tröttnat på att dra samma historia om och om och om igen. Inte för att jag rekommenderar detta för dig, utan kanske byta psykiater eller om du inte redan är där så försök få remiss till bipolär mottagning. Annars, förutom terapi, motion och eventuella medikament är det bra att få i sig tillräckligt med b12 och D-vitamin – bra för hjärnan och själen.

    tack! Jag skrev ett svar till dig men råkade posta det som en ny konversation i tråden.

    som svar på: Bipo-lärare
    Trådstartaren

    Tack så mycket för svaret!

    Faktiskt är det min psykiater/läkare på psykiatrin, alltså en person vars uppgift antagligen till största del är att hålla koll på min medicinering (?) som jag pratar om. Vi ses ju väldigt sällan och klickar inte direkt, men hen verkar kompetent inom det medicinska så det går bra.

    En terapeut har jag väntat på i över två år. I maj skulle det ha varit ”min tur”, men jag antar att det är svårt att rekrytera samt att jag säkert räknas som en lågriskpatient då jag har ett bra kontaktnät, ingen missbruksproblematik, ett yrke och ett fast jobb. Och snabbpendlingen har kommit nyligen.

    Tidigare har min hypomani varit närmast euforisk och positiv, men på sista tiden ingår den mest i ett depressivt mönster med korta stunder av energi och positivitet, men mest som irritation, rastlöshet och sömnsvårigheter.

    Jag har aldrig tidigare tänkt så mörka tankar som jag gör nu. Att föreställa mig ett liv i den här berg-och-dalbanan får mig att ha väldigt svårt att föreställa mig en framtid. Jag har ingen dödslängtan, bara ingen livslust på sikt.

    Att jag skrev här är för att jag hoppades få kontakt med någon i liknande situation, vilket jag verkar ha fått?! Jag kan absolut prata med min partner till viss del, men jag kan inte förklara hur det verkligen känns. Och som sagt- terapi verkar vara långt borta. Jag har dock bett om tid för att få prata om medicineringen som antagligen behöver ändras.

    Jag har bra dagar också. Nästan normala, vad det nu är. Men precis som du säger så vågar man knappt glädjas då man bara oroar sig för nästa sväng. Och så har jag dessutom min utmattning som gör att jag ligger på soffan i flera timmar under en dag oavsett psykiskt mående. Som sagt -tröttheten är värst av allt!

    Det kändes väldigt skönt att få ventilera, så tack!

     

    Hej!

    Psykiatrin (BUP) brukar sällan vilja ställa en bipolär diagnos när det gäller barn och ungdomar även om det givetvis förekommer. Därför, som första skäl, vill inte jag försöka mig på att säga att det är troligt/inte troligt att du har bipolär sjukdom.  (Det finns för övrigt många fler skäl till att jag inte kan göra det.)

    Däremot tycker jag att du omedelbart ska prata med dina vårdnadshavare som kan kontakta BUP. Eller om det inte är ett alternativ, din skolkurator, där du kan prata om ditt mående och din oro. Vad det än är som får dig att må dåligt så finns det hjälp att få!

    Det är såklart skönt att vända sig till ett forum som det här med sina frågor, men ingen utom psykologer och läkare kan ge dig svar på din fråga. Och inte ens de kan göra det utan en noggrann utredning om de nu bedömer att du behöver en sådan.

    Ta hand om dig!

    Hälsningar,

    Bipolär typ 2 (kvinna 32 år)

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
0