Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 17 totalt)
0
  • som svar på: Lmfaooo

    Well! Lycka till med allt, håller tummarna för MrDreamKurd eller vemhelst du nu vill ha trillar din väg på ett eller annat vis 🙌🏼

    som svar på: Lmfaooo

    Tror även du är inne på ngt med övertalning, jag väljer att läsa det som en form av kommunikation och det är ju inte helt sällan just det, kommunikation, faktiskt löser problem 🙂

    som svar på: Lmfaooo

    Okej hederskultur, innebär det detsamma som att din familj försöker hitta din partner i ngn form av ”bortgifte” ? Och hur strikt är det isåfall reglerat?? Här är jag ju som helylle, priviligerad, svensk, vit och man lite lost så du får ursäkta. Jag tillhör ingen religion men var gift med en kvinna som kom ur den svenska frikyrkan vilket bjöd på utmaningar men inget som var av den kalibern att det var ett hinder, utmanande absolut men inte mer. Jag försöker verkligen tänka mig in i en situation för att kunna bolla nån idé men du får lov att utveckla tankegångarna och problematiken du står inför?? Jag är som person ganska lösningsorienterad åtminstone vad gäller andras problem, har mycket svårare att komma vidare och lösa mina egna 🤷🏼‍♂️

    som svar på: Lmfaooo

    Jag är inte insatt i din situation alls, finns här tillvägagångssätt som skall följas eller? Jag tänker att du skriver att problemet är ditt och inte andras?? Ful kan man ju kanske vara men det ligger väl ändå mest i betraktarens öga, medioker däremot är ju ngt man själv kanske kan påverka, vad är det som behöver ändras?? Ser jag till mig själv och de relationer jag haft kan jag ju se att de partners jag haft följt en viss mall, det är ju även ngt jag idag som 40plussare kan se ett problem i och försöker påverka i en annan riktning bara för att. Jag vet inte men det känns ändå som att det här är en form av självkritiskt problem som kan påverkas, jag har sannerligen haft fel förut men känslan säger ändå att du dömer ut chanserna ngt orättvist?? Hur gammal är du, om man får fråga? Vad tror du skulle kunna utgöra en lösning på problemet?

    som svar på: Lmfaooo

    Azure, jag var inte på ngt vis ute efter att bagatellisera din känsla. Jag tror dock du har en lite skev inställning till tilltron på kärlek och relationer. Vad är det för partners du suktar efter, kan det finnas ett problem där? Vad har du för önskemål och preferenser??

    som svar på: Lmfaooo

    Hahaha förlåt att jag skriver ut mitt garv men jag tror ändå att du har lite fel här. Visst det kanske inte är för alla att ”drabbas” av en blixtförälskelse som utvecklas till ev livslång kärleksrelation utan några som helst komplikationer, nä det är nog rent av ganska få förunnat. Har du ngn form av mall du tror att en relation skall utvecklas utifrån så tror jag säkert att du kan ha rätt men jag tror på riktigt inte att det är så relationer och kärlek fungerar, den kommer, den går och ofta okontrollerat och på ett sätt man inte trodde var möjligt men ändå. Var dig själv, arg, ful om du vill, vad det lider drabbar kärleken även dig, kanske inte som du tänkt sig eller som du önskat men det vore högst osannolikt att du skulle ”klara sig undan” 😉

    Trådstartaren

    Ja det ÄR Tungt. Tackar för förståendet! Jag vädrar och pratar, saken är väl den att det är rätt då som för tillfället vill lyssna eller orkar ta in, med all förståelse. Jag har snackat med både terapeuter och psykologer men med den belastning som redan finns i deras värld avfärdas jag efter några ggr med orden att jag sitter på de nycklar jag behöver för att komma vidare, hmm . Vad gäller min arbetsplats så är det inte okej att må dåligt över de här grejerna längre då tiden torde läkt se såren och dom orkar inte med ”riktiga känslor” längre så där är dörren stängd. Med vänner snackar jag en del om problemen men dom har väl lite samma inställning som min arbetsplats samt att dom har egna bekymmer som fokus i sina liv. Jag pratar och ventilerar när tillfälle ges. Detta är ju ett sätt, kanske inte det allra bästa eller det jag föredrar men det är ju ändå något.

    Trådstartaren

    Artikeln är bra. Vad gäller triggers tror jag verkligen att du har rätt, med dom kommer man inte framåt på ett enkelt vis. Jag kan identifiera problem jag hr men inte komma på lösningar, som med triggers om vi ska benämna det så, det finns för många och jag utsätts med mitt nuvarande leverne för dom konstant, att värja mig från dom blir smått omöjligt, kunder, ex blir ju de mest tydliga och svåra att ”lösa” jag kollar absolut efter nytt jobb men bor på en liten ort med en begränsad arbetsmarknad och tiden vi lever i gör inte läget enklare att byta jobb. Exet kommer ju alltid finnas där, om jag inte har tur och med universums hjälp får henne undanröjd, ur ett personligt perspektiv är det verkligen en förhoppning jag har om än inte så produktiv.

    Gillar den här konversationen.

    Trådstartaren

    Tror säkert att du är ngt på spåret här. Frågan är ju fortfarande hur man löser det, som du säger kan man ju inte upphöra den existens men redan har. Jag analyserar adept här och tänker att jag redan jobbar lite på det här viset med att försöka släppa saker jag inte kan påverka men har stora svårigheter att förbli oberörd när komplikation uppstår, dessutom är ju hela mitt väsen för det mesta nedstämt och deppigt och jag tycker inte mig kunna eller förstå hur jag ska få till vändningen eller ett mer positivt sätt att se saker, jobbar dagligen med människor i ett serviceyrke och även här blir jag ju sänkt och arg många gånger över folks förbannade dumhet, kan till och med till viss del ta saker som inte är personliga, personligt. Tro mig jag försöker garva, slå ifrån mig men det kommer ju nya utmaningar hela tiden i vågor, när den ena sköljt över en kommer nästa för att ge kallsupar av oerhört irriterande slag och jag befinner åter på ruta ett, det uppstår inga andrum där när man kan ta ett steg tillbaka och försöka just fördriva tankar eller vända ett negativt tankesätt. Jag sitter här utan medel att komma vidare, det är väl kanske till viss del att jag låter mig sänkas men jag fattar inte hur jag ska göra för att uppnå ett annat resultat eller ett önskat resultat.

    Trådstartaren

    Visst jag känner väl att det vore kanon men hur går det rent praktiskt till. Svårigheterna ligger ju som jag ser det i att man inte kan börja leva ett helt nytt liv? Finns ju faktorer som gör att man ”sitter fast” i det liv man ändå påbörjat, såsom den dotter jag faktiskt har, jobb, hem, andra relationer, familjen jag kommer ifrån, ansvar både ekonomiska och fysiska ?? Hur släpper man en del av allt och hur kommer jag vidare med det jag måste ha med mig?? Försöker ju tänka mindre på tex ex och de problem hon orsakat men och visst det funkar kanske till viss del men hon finns ju kvar och våldgästar min tillvaro mellan varven, hur slår man ifrån sig det som följer med sådana situationer????

    Trådstartaren

    Jag är och har varit arg mer eller mindre hela tiden, bitter för att jag blivit av med ngt jag verkligen tyckte var bra och som tagit i stort sett hela mitt liv att bygga. Bitter för att jag aldrig kommer kunna bygga ngt liknande, eller ngt jag verkligen önskar. Jag vet att vad jag bör göra i form av självhjälp och motion mm mm, jag gör åxå just de men det vill ändå inte riktigt lyfta, däri ligger väl mycket av den frustration som nu på något vis bubblar upp och gör mig än mer arg, bitter och uppgiven. Jag strävar efter vad som numera är en utopi, en familj jag aldrig kommer få, allt bagage sänker mig och de drömmar jag en efter en faktiskt ändå uppfyllt. Jag vet inte riktigt vad som skulle få mig att må bättre så svaret på den frågan är väl ändå nej. Jag kan verkligen inte se ngt som får mig att tro på en bättre morgondag längre och med det sagt vill jag ändå säga att jag försöker fylla mina dagar och min tid med sånt jag åtminstone förut tyckt var viktigt. Jag såg mig själv just mycket som en familjefar, pappa och make, har alltid prioriterat min familj och framförallt mina ungar, tänkte well om jag nu tycker att ungar är det viktigaste som finns visa det då, tog initiativ till att via SOC bli stödfamilj åt en kille som är 4pr vars mamma lider av psykisk ohälsa och det var och är fortfarande ngt som jag ser som ett rätt och riktigt beslut, älskar att hänga med honom och se honom utvecklas och upptäcka, men återigen det lyfter inte, jag gör det och jag gör det med glädje men det lyfter inte och jag känner mig inte ett dugg helare av det även om det skänker tillfällig glädje. Nej det lyfter inte trots ansträngningar och försök att förnya eller bygga vidare……

    Trådstartaren

    Nu är jag ingen kvinnohatare eller så och min exfru är inte hela orsaken till mitt dåliga mående men bidrar till stor del, beslut hon tagit bidrar till min ilska och hon vägrar göra rätt för sig gentemot mig, inte bara i ett fall utan snarare i många små och ngt gigantiskt.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 17 totalt)
0