Blue Tapico
Skapade svar
-
Blue Tapico Shit vad jag känner igen mig i allt du skrivit. Jag har också haft en växande känsla av att allt jag gör är fel och att alla tycker jag är skitjobbig. Och jag vill säga, om du vill ha en utredning: KÄMPA FÖR DET. Hur du känner är giltigt, hur andra uppfattar dig spelar ingen roll – det är hur du känner som gör det. Du mår uppenbarligen dåligt oavsett vad det beror på och du förtjänar hjälp med det. Jag försökte få hjälp för min psykiska ohälsa i flera år, och misstänkte att jag hade AST eller ADD. Men jag vågade aldrig pressa på det i sjukvården för jag var rädd att de skulle se ner på mig för att jag ”självdiagnoserat”. Jag var rädd för att se dum ut. Förra året, vid 26 års ålder, fick jag äntligen en neuropsykiatrisk utredning och fick diagnoserna AST och ADD. Nu önskar att jag hade vågat stå upp för mig själv, för jag hade ju faktiskt rätt. Och hade jag haft fel så hade det iaf varit ett steg på vägen mot att hitta vad den egentliga anledningen till mina problem är.
Åh, känner du igen dig!? Vad märkligt skönt att höra, även om det jag skrivit inte är så najs att uppleva. Men bara skönt att höra att jag inte är ensam med att ha det så. Kan du inte beskriva lite mer dina symtom, hur du har upplevt det?
Fan vad grymt att du vågade stå på dig! Hur känns det nu när du har fått diagnoserna? Vad händer nu liksom? Det bidrar lite till att jag inte vågar söka vård för att jag inte vet vad som kommer hända sen, OM jag skulle få en diagnos. OBS beskriv bara det som känns bra att dela med dig av här såklart, det ska ju vara anonymt 🙂
Jag är också VERKLIGEN rädd för att se dum ut om jag skulle traska in på vårdcentralen och säga att “jag tror jag har adhd för att jag har läst om det på internet”. Grejen är dock att jag har nära släkt som har diagnoserna adhd och bipolär sjukdom typ 1 och 2. Ofta har väl fler i familjen det? Eller det är inte ovanligt iaf. Jag brukar tänka på det ibland för att peppa mig att söka hjälp, men ja, det har ju inte funkat hittills :/
Men det är ju inte lätt att söka vård när jag vill gömma mig för världen mest hela tiden. Jag bryter ofta ihop över saker som har med nån interaktion med andra människor att göra. Och då känner jag mig så misslyckad. Det är väl något som de flesta bara gör och inte ens tänker på, eller jag kanske har fel uppfattning om hur andra har det också? Jag antar ofta att alla andra har det lätt, men så är det ju såklart inte. Men jag har ingen känsla vad som är normalt eller rimligt, det gäller många olika saker…svårt att beskriva…men typ estimera tid, avstånd, mängd….eller när folk säger “jag gjorde så för det var det enda rätta att göra”, hur vet dom de liksom? Jag har alltid känt mig rätt vilsen och vet inte vad jag vill, vet fortfarande inte och jag är 32 år nu.
Jag känner att jag är i samma sits. Känner igen mig i det du skriver. Känns inte som att jag fungerar som andra. Jag självdiagnostiserar mig själv också, vågar inte ta kontakt med vården. Har gjort det förr ett antal gånger för att jag mått dåligt men det gav inget, eller jag upplevde att jag inte togs riktigt på allvar och jag trodde även själv på det. Att jag inte hade tillräckligt med problem. Jag har problem med koncentrationen också, är oftast någon helt annanstans i huvudet ofrivilligt. Tror jag har den varianten som inte är hyperaktiv UTÅT men kaos inombords. Varit så sen jag var liten, men ingen märkte det i skolan eftersom jag försvann i mitt huvud och inte störde någon annan. Fick skäll en gång för att jag hade råkat rita på hela min bänk under en lektion, som jag nog tyckte var tråkig och inte kunde koncentrera mig på så försvann från världen då. Hyperfokuserade på ritandet.
Att vara lite borta i huvudet är väl kanske inte så jobbigt i sig, jag är fantastiskt kreativ och kan underhålla mig själv men……det kommer med ett sånt fruktansvärt självhat, att inte vara som andra, inte passa in i samhället och normen. Jag har haft självmordstankar nästa hela mitt liv pga det.
Har du funderat på eller har du tagit kontakt med vården? Jag tycker det känns så jävla svårt att göra det. Jag klarar ju mig rent objektivt, genom grundskola och högskola, till och med tagit examen, och jag har ingen aning om hur jag lyckades med det! Jag har noll självförtroende och noll självkänsla, aldrig trott på att det jag gjort är bra men jag har ändå klarat mig trots kaos i huvudet under tiden som ingen sett! De flesta jag träffat mig har upplevt mig som lugn och sansad! Hur kan jag då motivera med att söka vård när det jag upplever absolut inte syns? Och nu när jag ska jobba heltid som alla andra känner jag mig som en jävla bedragare. Varje dag jag går till jobbet tror jag att jag har fuckat upp eller att jag kommer få sparken för att jag har missat nåt eftersom jag inte litar på mig själv med mitt kaoshuvud. Att jag missat någon detalj eller att hjärnan kopplat ifrån sådär när jag inte vill att den ska det.
Jag är väldigt känslig och överanalyserar och överreagerar….har inte kontakt med några vänner längre…vet inte varför riktigt, men det är som att jag skäms över mig och är övertygad om att de egentligen inte tycker om mig för att jag någon gång har fuckat upp nåt eller sagt nåt men vet oftast inte vad. Suck. Det kanske inte är adhd, men nåt känns ju fel. Eller har alla det så här?
Jag har samma problem. Jag och min man har varit gifta i lite över ett år. Han har ett barn sen innan, det var väldigt jobbigt när hon föddes tydligen. Hon har nån kromosonförändring och har varit på sjukhus mycket. Allt är bra nu. Men min man vill inte ha fler barn. Och det förstår jag. Samtidigt som min biologiska klocka gör mig tokig. I perioder stänger jag in mig och gråter. För jag vill så gärna ha barn. Men inför honom och hans barn (som ofta frågar om jag vill bli gravid och få barn) säger jag alltid nej. Att jag inte vill det. Jag och min man pratade om det för ett år sen ungefär. Jag ville verkligen ha barn och trodde inte att han skulle vara så emot det. Men han bröt ihop helt över alla minnen. Så nu vågar jag inte ta upp det alls.
Känns som ett sorgearbete jag måste ta mig igenom. Sörjer för mitt barn jag aldrig kommer få.
Så fruktansvärt orättvist! Att jag inte skulle få bestämma det här alls själv. Om jag skulle få bli mamma. Och jag bli så avundsjuk på honom och hans relation med sitt barn. Jag känner att jag bli mer och mer bitter. Och trycker undan både hans barn och honom. För att jag är så sårad. Detta beteende får mig att bara må sämre också, jag känner mig som världens sämsta fru och bonusmamma, irriterad och ledsen hela tiden.
Och jag har ingen att prata med. Jag har länge tappat kontakt med fler och fler av mina vänner, orkar inte hålla uppe nåt socialt. Han är mitt livs kärlek och jag flyttade till en ny stad pga honom jag känner ingen här och min familj bor på många olika platser.
På sistone har jag börjat fundera på om jag orkar vara kvar hos honom. Men jag kommer ju aldrig hitta någon annan som honom. Så mina val är som pest eller kolera. Lämna honom som jag älskar så fruktansvärt för att hitta någon annan och ändå kanske inte få barn, eller kanske försöka skaffa barn på egen hand. Eller stanna kvar med honom och helt säkert veta att jag aldrig kommer få barn. Jag vill ju inte lämna honom, jag längtar efter barn pga att jag träffade honom! Det är så himla förvirrande känslor och tankar.
Jag mår verkligen så fruktansvärt dåligt över det här. Jag är rätt så gammal också (i barnfödaålder mått mätt) vilket är så himla stressande.
Jag känner att jag inte kan hjälpa dig, men jag förstår sorgen. Hur mycket ska man slåss för det? När ska man ge upp hoppet helt? För hoppet finns ju ändå där, att han kanske kommer ändra sig. Men det gör allt nästan värre. Att hoppas hela tiden, när man egentligen vet att det inte kommer hända. Hur gör man för att släppa dom här tankarna?