Jag använder ordet trasig, för det känns som att de inte finns något bättre ord ibland. Och förstörd, är förstörd på vissa ställen med. Och folk som haft det tufft förstår alltid de, även om du säger de med ett leende eller skratt. De vet vad orden innebär och liksom jämkar sig med det. Medan de som inte haft de tuff tycker att de låter lite roligt “trasig leksak” och att de går att laga eller så. Men trasig och förstörd på vissa ställen är de bästa sättet jag kan beskriva mig. Ja absolut är mer än bara de, men när man kommer till kritan är jag den jag är för att jag är trasig.
Jag vet inte helt.. Har alltid vart sista handsvalet och den som inte bjuds med. Så att få ha en person som vill ha mig, som ser mig som mer än trasig och älskar mig är allt jag önskar efter. Men jag är så trasig att jag inte kan lita på folk eller släppa in dem. Andra har skadat mig så.
Och jag vet att de är lite därför jag inte hittar något, plus autism och ung ålder där man vill ha en djupare kontakt och utbyte än andra. Jag längtar men vågar inte. Jag har älskat, men de har inte älskat tillbaka.
Jag tror aldrig jag kommer få det för att de har redan gått 24 år, ja flera är kvar, men ända order jag har att beskriva livet med är ensam. Jag har vart ensam så länge jag kan minnas och även när jag vågade försöka bemötes inte det och jag förblev ensam..
Vill inte ens leva längre, varför skulle jag få en käraste då?
