Blue Quhemu
Skapade svar
-
Tack Red! Jag är däremot fan helt omöjlig. När jag inte mår bra klagar jag på allt och minsta lilla sak som förändras eller inte är som jag vill i mitt hem blir övermäktigt och när jag har en sambo blir det ju givet att det är den som får ta skiten, dels för att den är “måste” vara sambon som förstört min ordning (ibland kan jag tom fatta att det är jag själv som orsakat oordningen eller flyttat på saker som då “försvunnit”).
Varför är jag på krigsstigen när jag känner mig ledsen, stressad eller bara generellt är lite ur balans? Det hjälper ju inte att hata på den som står mig närmast liksom!! IDIOTI!
Dock har jag konstaterat en sak med denna relation och det är att vi förstår verkligen inte varandra.. Personen fattar inte varför jag ältar och tittar tillbaka på saker i det förgångna. Ibland vet jag inte heller men tror jag vill felsöka och se vad som kanske borde göras annorlunda i framtiden men också för att bearbeta. Även om jag fattar att andra tycker det blir tjatigt har jag tyvärr ett JÄTTESTORT behov av att mantra vissa saker som hänt. Gå igenom allt igen och igen och igen.. Så många jag känt* har sagt att jag borde släppa det och sluta älta, och det är något man kan välja själv, vart man slösar sin energi. Men jag KAN INTE det… Skäms så mycket eftersom det verkar vara så oförståeligt och enkelt för andra att “bara göra så”.
Nu är den relationen över och jag förstår inte hur en så fin och balanserad person nu nästan hatar mig. Hur lyckas jag få folk att må så jävla dåligt att de aldrig mer vill veta av mig? Jag fattar ju inte ens när jag gör fel förrän det är för sent och jag kan inte ens göra bättre efter vi pratat om vad de blir ledsna över..
Hatar mig själv och att jag är ett fruktansvärt aggressivt och känslomässigt utpsykande fucking monster mot människor som kommer mig nära och bara vill mig väl.. Nästan som att jag inte vill må bra. Är detta något typ av självskadebeteende?!
*Alla som sagt det finns inte längre kvar i mitt umgänge och det är dels pga av ältandet och min oförmåga att sluta..
Jag känner igen mig i det du skriver fast jag har nog inte fattat att jag inte har någon tillit till någon, utan har bara stött bort och hållt folk på avstånd för jag undermedvetet inte vågar ge mig hän och låta någon komma mig nära inpå. Det låter som att du ändå har några du litar på från början det är idag en start.
Jag är helt fel person att säga såhär, för jag vet inte hur man gör det själv men tror du inte att du skulle kunna lugna din ångest och oro över de här två som du egentligen litar på, med att prata med dom och fråga rakt ut vad dom känner för dig? Kanske berätta att du är otrygg i tillit och känner dig olustig att dom umgås med vissa som du inte litar på, just för att du är rädd att du är samtalet som pratar om? Eller något liknande kanske bättre välformulerad för att få dom att förstå vad du menar och hur du känner.
Jag tycker sånt är sjukt jobbigt men då tänker jag på människor jag inte litar på från början och oron är att som kommer tycka jag är knäpp och begär för mycket. Som det verkar har du kanske ett bättre utgångsläge än jag har i det.Du jobbar på att bli gravid, har du en partner eller gör du det själv?
Om du har en partner kanske den kan hjälpa dig att sortera lite bland alla känslor och som tidigare svar initierar, låt dig känna allt du känner. Gråt och du måste, skrik om du vill, slå kudden om det känns bra, fly en stund till en annan värld om du behöver. Men fortsätt med att ta hand om dig som du gör med mat och sömn samtidigt. Gud jag vet hur ångest äter upp en.. men om man tar hand om sig vet jag att det kan bli bättre även om det ibland kommer tillbaka i perioder. Alla har vi sk “återfall” jag är där nu och det hjälper att få hjälpa dig för jag vill ingen annan ska känna så. Det kommer bli bättre, ge inte upp bara! Våga göra annorlunda än förr, låt dig bearbeta med paus och kämpa sen