Jag kan själv både relatera och förstå. En upplevelse jag skulle vilja dela med mig av som jag varken vet kommer hjälpa eller stjälpa, är att jag själv i mina yngre år halvvägs deltog i att stöta ut andra, och det var inte deras fel. Jag var ingen aktiv mobbare, men jag var väl medveten om att ”den här personen gillar vi inte”, så jag ignorerade den personens känslor, insikter och deltagande för att själv inte hamna utanför gemenskapen. Detta var när jag var i 12 års-åldern, vi blev aldrig vänner men började tolerera varandra vid 13.
När jag blev 19 flyttade jag till en ny stad för att studera, en dag på gymmet när jag scannade runt vilka som var där (jag kände ingen i min nya stad) såg jag ett familjärt ansikte, det var hon, och jag fick genast skuldkänslor, för jag visste att jag var part i att hon inte fick en lika bra upplevelse från sina unga år som jag, och jag visste att hon inte hade gjort någonting fel.. det var en dum person som kände sig hotad och jag var dum nog att följa under en kort tid, även om jag inte hade något emot henne, men det var enklast så för min skull, men förstörde väldigt mycket för henne.
Jag bestämde mig för att bemöta henne och be om ursäkt, vi snackade en stund men hon hade inte mycket intresse för mig, Jag hade bränt en bro, vi blev såklart aldrig vänner, vi sågs aldrig igen efter det faktiskt, och det är okej, men jag hoppas i alla fall att hon tog min ursäkt för det den var, för jag var uppriktigt ledsen för den skada jag bidragit med för henne, jag såg henne då men vågade inte ta steget förrän vi togs ur vår vanliga miljö.
Mobbning är riktigt risigt, jag har sett det hos unga, jag har själv deltagit och jag har själv varit offer för maktmissbruk av chef och offer för nätmobbning i vuxen ålder, jag fastnar ofta i fällan och tankarna att det är mitt fel, men det är väldigt sällan det, och från det du beskriver har du ingenting att oroa dig för, för det är inte du som är problemet, det är de som inte kan förstå och acceptera andra som är.
