Skapade svar

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
0
  • Tack så mycket för ditt svar! Det var intressant att få läsa om Björn Gustavsson. Så bra att han vågar berätta om detta när han är en offentlig person. Jag lider med dig också 🙁 det är fruktansvärt att vara i detta. Vissa dagar känns lättare för att man precis som du säger ”får acceptera det”. Dock så är det en pina iallafall. Jag har ”turen” att jag inte har ett sånt socialt jobb och enbart har tre arbetskollegor som jag jobbar med ibland när vi alla behövs på samma ställe. Annars så jobbar jag ensam och väljer själv om jag skulle vilja stanna och prata med någon på vägen. Det är väl endast skönt att ha det så men det kanske inte är så bra. Jag märker ju att när jag jobbat ensam en hel vecka och inte umgåtts med någon så blir det mycket värre när jag väl träffar någon. Så man får väl försöka utmana sig själv så mycket man kan. Så länge det inte blir för mycket. Tror nog att det är det bästa. För om man isolerar sig så hamnar man längre in i denna bubbla. Eller så är det iallafall för mig. Jag håller nu på med yoga och har börjat springa lite då och då och efter jag flyttat klart så ska jag förnya medlemskapet på gymmet så jag kommer igång med det igen. För det jag hittat mest av när olika tipsar om hur man ska komma över detta så är det träning, rutiner, meditation och undvika socker och kaffe. Och även du tipsa om träning, rutiner och bra mat/sömn. Så det är väl bara att köra på detta och se om det blir bättre för att jag vill VERKLIGEN INTE äta mediciner. Vi människor har en sån otrolig kraft så vi kan göra precis allt med hjälp av våra egna hjärnor. Även fixa fysiska sjukdomar. Jag tror på oss alla som skrivit i detta forum! Vi kommer att komma över dessa overklighetskänslor 🙂[/

    O sen glömde jag säga att det går att bli av med overklighetskänslorna helt. Har googlat runt som en idiot för att hitta folk med samma problem o d finns dom som tagit sig ur det.

     

    Tack så mycket för ditt svar!
    Det var intressant att få läsa om Björn Gustavsson. Så bra att han vågar berätta om detta när han är en offentlig person.

    Jag lider med dig också 🙁 det är fruktansvärt att vara i detta.
    Vissa dagar känns lättare för att man precis som du säger ”får acceptera det”. Dock så är det en pina iallafall.

    Jag har ”turen” att jag inte har ett sånt socialt jobb och enbart har tre arbetskollegor som jag jobbar med ibland när vi alla behövs på samma ställe. Annars så jobbar jag ensam och väljer själv om jag skulle vilja stanna och prata med någon på vägen. Det är väl endast skönt att ha det så men det kanske inte är så bra.

    Jag märker ju att när jag jobbat ensam en hel vecka och inte umgåtts med någon så blir det mycket värre när jag väl träffar någon. Så man får väl försöka utmana sig själv så mycket man kan. Så länge det inte blir för mycket. Tror nog att det är det bästa. För om man isolerar sig så hamnar man längre in i denna bubbla. Eller så är det iallafall för mig.

    Jag håller nu på med yoga och har börjat springa lite då och då och efter jag flyttat klart så ska jag förnya medlemskapet på gymmet så jag kommer igång med det igen.
    För det  jag hittat mest av när olika tipsar om hur man ska komma över detta så är det träning, rutiner, meditation och undvika socker och kaffe.
    Och även du tipsa om träning, rutiner och bra mat/sömn.
    Så det är väl bara att köra på detta och se om det blir bättre för att jag vill VERKLIGEN INTE äta mediciner. Vi människor har en sån otrolig kraft så vi kan göra precis allt med hjälp av våra egna hjärnor. Även fixa fysiska sjukdomar.

    Jag tror på oss alla som skrivit i detta forum! Vi kommer att komma över dessa overklighetskänslor 🙂

    Jag är så otroligt glad över att ÄNTLIGEN hittat en tråd som denna. Att jag inte är ensam. Att jag inte behöver vara rädd för att jag håller på att bli galen. Samtidigt riktigt tråkigt att så många lider av detta..

    För mig så började detta för ca 8år sen. Sen har det vart ”bra” i en period och sen kommit tillbaka. Jag har vart inlagd på psykiatri och jag har provat diverse mediciner antidepressiva och ångestdämpande. Har även försökt att självmedicinerat med olika preparat och substanser i ren desperation. Men inget har funkat .
    Jag har haft ett väldigt turbulent liv, redan från barndomen. Har vart deprimerad sen jag var barn. Och levt i väldigt destruktiva relationer som har vart otroligt svåra att släppa (fortfarande inte släppt allt, utan det ligger i bakhuvudet och trycker och ploppar fram lite titt som tätt).
    Jag har väldigt svårt att släppa saker och gå vidare. Och så som jag har förstått det så funkar dessa overklighetskänslor som ett ”skydd”?

    Så det kanske är just så, att alla dessa händelser och starka känslor  under mitt liv har lett till detta tillståndet?
    Men jag hatar det…. jag vill bara få vara mig själv igen! Vill kunna vara med i nuet och inte sitta fast i denna bubbla. Det försvårar mitt liv något så fruktansvärt och det triggar min ångest. Ibland så mycket så jag håller på att svimma. Jag har ju så många drömmar och så mycket som jag vill göra i livet men jag känner inte att jag klarar någonting just nu. Klarar inte av att byta jobb för att så fort jag pratar med någon ”ny” så blir detta så extremt så det svartnar för ögonen på mig och jag måste avsluta samtalet direkt och ta mig därifrån. Jag känner att jag kan inte ta tag i körkortet eftersom jag är så fruktansvärt disträ så jag vågar inte sätta mig i en bil och utsätta mig själv och andra människor för jag kanske inte ens kan hantera att köra bilen. Åhhh! Detta tar kål på mig. Och jag har ingen i min närhet som förstår mig alls. Och det blir så fruktansvärt pinsamt och ibland så får jag blickar som om de skulle tycka att jag faktiskt ÄR galen när jag försöker förklara hur jag upplever detta.
    Detta tillståndet och känslan av att ingen förstår har gjort så att jag har dragit mig tillbaka. Vill nästan inte umgås med någon alls för att dessa overklighetskänslorna är så påtagliga..

    Ber om ursäkt för lång text men jag var tvungen att skriva av mig nu när jag äntligen har hittat ett forum med människor som faktiskt FÖRSTÅR detta tillståndet.
    Finns det någon här som faktiskt har lyckats att bli bättre? Som fått detta att försvinna?
    Tror ni att om man får bukt på sina jobbiga känslor och traumatiska upplevelser så blir det bättre?

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
0