Svar skapade

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
0
  • Ja, låter bra!

    Förlåt för sent svar! Tack för dina vänliga ord, blev jätteglad!

     

    Vet du om det finns några mötesplatser (tänkte främst online) för personer som är introverta, blyga?

     

    Sjukpensionär tycker jag inte borde vara något problem. Personligen skulle jag inte alls se det som något hinder eller något negativt.

    Du skriver så bra, alltså jag menar inte bara för att du höll med mig om en sak. 🙂 Utan jag tänkte på det du skrev innan. Var rädd att du skulle ta illa upp för att jag delvis ifrågasatte/problematiserade det du skrivit innan. Så snyggt av dig att ta det på rätt sätt och fortsätta diskussionen så klokt och insiktsfullt!

    Även om det naturligtvis är tråkigt att höra att du stannar inne ibland bara av den anledningen, så känns det ändå på sätt och vis ”bra” att inte vara ensam om att ha såna nojor. Att höra att andra också känner så. Det är väl det som är en vits med den här sajten, att få veta, få bekräftelse på, att det finns flera andra med ungefär samma problematik och upplevelse. Men självklart känner jag också jättemycket empati med dig och blir ledsen för att du mår dåligt.

    Ja, att jag får ångest av dejtingsidor är för att jag inte har tillräckligt bra självförtroende när det gäller utseendet, men också för att jag inte vill bli igenkänd (har ett ganska offentligt jobb). Skulle kännas pinsamt, skamligt på något sätt. Alltså, angående utseendet så är det inget sjukligt abnormt, inget extremt, utan mest att det är en bra bit bort från fotomodellsutseendet.

    Har ändå testat att registrera mig på nån dejtingsida och försöka få kontakt med personer via det de skrivit, alltså deras personligheter, insidan. Men det är närmast omöjligt. 99% (minst) verkar handla om yta och utseende på såna sajter. Det här med att det är insidan som räknas, det existerar inte i praktiken, verkar det som. Borde finnas fler forum/sajter/kontaktsidor för de som tror på det.

     

    Okej, då förstår jag ”blind bäck!” Tack för förklaringen.

     

    Men jag tror inte att det behöver vara en ”psykisk störning” att må jättedåligt av hur man ser ut. Det finns ju någorlunda allmänna, ”objektiva” skönhetsnormer. Och är man väldigt långt ifrån dem, då är man väl inte psykiskt sjuk, för att man inser det, när man jämför sig med andra. Man blir bara ledsen över detta faktum och tycker att livet är orättvist.

     

    Samtidigt har du förstås en poäng i att människor kan se ”helt olika saker i varandra. Och tittar på varandra på helt olika sätt. Värderar helt olika”. Men det finns normer, och det du beskriver är nog minoritetens inställning? Jag pratade med en kille på ett annat forum, som beskrev hur hans självförtroende bara blev sämre och sämre med alla refuseringar på dejtingsidor. Själv har jag aldrig vågat mig in i den världen, just p.g.a detta. Men där kan man ju verkligen fått ett kvitto på att man inte duger, att man inte lever upp till skönhetsidealen. Så det är nog en stor källa till extra psykiskt lidande, för de som redan mår dåligt och är socialt osäkra, har social fobi, som aldrig går ut på krogen etc.

     

    Men du skriver alltså samtidigt väldigt klokt och säkert korrekt om undantagen, du påpekar att man kan i olika exempel se ”bristen på samband mellan defekter och psykisk hälsa/lycka/framgång – vilket man som dysmorfiker sätter likhetstecken mellan”.

     

    Problemet är väl att man oftast inte ser dessa exempel, utan precis motsatsen? Men, visst, det gäller att se glaset som halvfullt, antar jag. Men det är lättare sagt än gjort.

     

    Det är väldigt intressant att läsa det du skriver, jag känner att du har mycket mer att ”komma med” här än jag har, d.v.s. att jag kan få några väsentliga insikter av att ta del av det du skriver. Kanske beror det delvis på att du gått i terapi, som du berättar, och därmed nu bär på en stor teoretisk kunskap kring ”allt detta” (livet, människans komplexitet och utsatthet, etc.). Jag har aldrig gått till en psykolog eller liknande, faktiskt, för jag har läkarfobi. Plus att jag lite högmodigt har tänkt (och kanske fortfarande delvis tänker) att ”vad kan en psykolog berätta för mig som jag inte redan vet?”). Jag tror att jag har rätt stor självinsikt. Sen har jag väl inte ens kommit över skamtröskeln i det hela heller, att det finns en skamkänsla kring allt detta.

     

    Häromdagen stötte jag för första gången på termen dysmorfofobi (BDD), och tänkte att det där kanske jag har (bland annat). Men så tänker jag så här, angående just det (vet att jag slirar ut på avvikande ämnesvägar nu), att om man t.ex. rent hypotetiskt HAR en gigantisk puckel på ryggen, då har man ju det, då är det väl ingen psykisk diagnos att gå runt att ha ångest/dåligt självförtroende för detta. Hela detta ämne, som jag väckte nu, gränser till en fråga som är extremt tabu, som jag tror få ens våga röra vid. Men om jag bara kort ska benämna den, så har jag fått intrycket att många som lider av psykisk ohälsa kanske till stor del gör det p.g.a. sitt utseende. T.ex. att man är extremt överviktig eller att man har en missbildning eller inte ser ut som skönhetsnormen, etc. Kanske är det vanligare hos tjejer/kvinnor (jag är kille/man), men helt uppenbart finns det hos alla.

     

    Så för att knyta detta till terapi (eller medicin för den delen) och huruvida det hjälper och är gångbart… Om man nu faktiskt HAR en eller flera kroppsliga ”defekter” (mindre eller större), eller man är inte alls ”vacker”, hur ska då terapi/medicin kunna få personen att må bra, så länge de faktiska omständigheterna förblir desamma. De kan man ju inte ändra på.

     

    Ja, det var en avstickare. Men det är något som kan ge dåligt självförtroende och dålig självkänsla, leda till social isolering och ensamhet, självskadebeteende, m.m.

     

    Men vad menade du med ”blinda fläckar”? Vad är en ”blind fläck” i det här sammanhanget? En defekt som du ser hos dig själv?

     

    Tack för tipset om radio. Ja, det kanske kan funka. Själv har jag hund, det hjälper ju delvis också.

     

     

     

    Bra att du tog det som beröm, för det var så det var menat. Att du är medvetet rolig/komisk, inte att man skrattar åt någons jobbiga situation, utan jag gillade att du har en ”svart humor”.

     

    Hur som helst, jag har ett jobb inom utbildning. Arbetar heltid. Men jag tycker det är så stor skillnad på att vara i yrkesrollen och sen vara i den privata rollen. På jobbet har jag bra social kompetens. Men privat har jag social ångest och är superdålig på att ta initiativ, så då blir man väldigt ensam. Eftersom jobbet är väldigt socialt funkar denna balans i vardagen, men helger/lov, särskilt långa sommarlov, kan bli rätt tomma och emellanåt dystra. Då sjunker självförtroendet betydligt.

     

    Har aldrig riktigt förstått skillnaden, förresten, mellan ”självkänsla” och ”självförtroende”. Jag vet att jag är duktig i mitt yrke, jag är uppskattad och omtyckt. Men privat har jag ”issues” om mig själv, allt möjligt, utseende, känslan av misslyckande/skam att man inte har ”lyckats” när det gäller det här med familj och så, alltså att man är ensam/singel… Men i vardagen när jobbet pågår, då får jag ju positiva energikickar där, då och då (även om det också kan vara slitsamt och utmanande).

    Ursäkta att jag babblade på. Hur känner du/ni kring självförtroende/självkänsla, t.ex.?

     

    …vägrar ägna mitt liv åt att typ lägga pärlplattor eller arbetsträna inom något som antingen är allmänt kända för att fungera som dagverksamhet för psykfall och missanpassade (som jag är men inte vill stängas in i) eller med något enformigt där jag bara blir utnyttjad. Inte heller vill jag göra något jättekompetent för att det är så specialiserat så att ingen nånsin vill betala för det ändå utan att lönebidrag är min enda chans och efter det tomrum.

    Gillar att du orkar vara så humoristisk ändå, när du t.ex. skriver ”vägrar ägna mitt liv åt att lägga pärlplattor…”. Väldigt kul skrivet! 🙂

    Vad för slags frilansjobb är det du har, eller har haft?

     

    Ensamheten. Alltid den förbannade jävla ensamheten. Som en röd tråd igenom allt. Från 9 år till 35. Jag har läst gamla dagböcker. Har sparat några få, för att kunna titta tillbaks. Se framsteg, att allt faktiskt blir bättre. Men så har det inte blivit. Allt blir bara svårare. Jag har aldrig hört till. Aldrig hört ihop. Aldrig helt utanför, men aldrig riktigt med. Aldrig någons förstahandsval. Tillåter mig aldrig att komma nära, men hatar att alltid hålla avståndet. Arbetar på samma ställe sen tio år, men har aldrig träffat någon utanför jobbet. Sjunger i samma kör sen fem år tillbaks, men får varje termin frågan om jag är ny. Jag vet en hel del saker som skulle göra livet enklare. Som jag borde göra. Som jag gör. Jag går på kurser, är med i föreningar, tränar. Rör mig där människor finns. Men jag når aldrig fram. Snäll och trevlig. Lugn och stabil. Tråkig. Lämnar inga avtryck. Har alltid levt i känslan att jag inte anstränger mig nog. Att jag borde göra mer. Borde. Och att jag egentligen skulle kunna. Men jag kan inte. I vardagen finns det ingen. Det var flera år sen jag hade någon på besök i mitt hem. Jag har aldrig kysst någon. Jag mår egentligen inte särskilt dåligt. Vill inte dö. Men jag har svårt att se någon mening. Och det känns som att allting skaver.

    Det är inte dig det är fel på! Att vara en outsider i ett sjukt samhälle är egentligen nånting friskt och starkt. Visst, det är svårt att vara avvikande, men svårare, tror jag, att vara konventionell. Jag tror inte att du är tråkig, du verkar kreativ, reflekterande, i kontakt med dina känslor.

    Jag tror inte att du ”borde göra mer”, att vara snäll och trevlig är det bästa och viktigaste man kan vara. Tänk om fler var så, då skulle världen vara mycket bättre.

    Så för mig lämnar du ett väldigt starkt avtryck!

    Känner för övrigt igen mig lite i det här att man jobbat länge på en arbetsplats (eller varit länge i kören, som du skriver) och ändå kan man få frågor från vissa om man är ny. Otrevligt!

    Hör gärna av dig och berätta mer om dig själv. Trivs du med ditt jobb?

    som svar till: Vänskap, kärlek, barn

    Först och främst önskar jag mig en vän eller två, då jag inte har nån. Sen vill jag hitta kärleken, jag vet bara inte var jag ska hitta en. Jag har provat dejtingsidor, men det är inget för mig. Vill hitta en kille som har liknande problem/diagnos/diagnoser som mig. Eftersom jag aldrig haft ett förhållande (med allt vad det innebär), så gör det mig väldigt nervös. Jag längtar så efter barn, så mycket att jag funderar på att skaffa barn själv, men det kan bli svårt av flera orsaker. Jag är livrädd att jag sitter barnlös när jag är 45-50. Finns det nåt mer deprimerade?

     

    Hej! Jag läste ett tidigare inlägg från dig, där du skrev om din hundvalp och sorgen efter din förra hund. Kände igen mig i det (bland annat). Hur går det med hundvalpen nu, han/hon är väl unghund vid det här laget? Kunde också relatera till det du skriver om högkänslighet. Det passar in på mig med.

    Det jag dock inte förstår är hur man eventuellt kan komma i kontakt med varandra via det här forumet, alltså diskutera mer privat? För alla meddelanden med privat info raderas väl omedelbart av moderatorerna? Och det går inte att skicka PM? Eller har jag missat något? Lite kontraproduktivt på ett sätt, med ett forum för människor som söker någon vänskapskontakt, och så går det inte att starta en privat konversation? Ingen kritik direkt mot forumet, som annars är jättebra. Bara lite märkligt.

     

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
0