Skapade svar

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
0
  • som svar på: Två sidor av livet.
    Trådstartaren

    Undersökningen jag var så orolig över gjorde jag i tisdags, en så kallad koloskopi. Fick både lugnande och smärtstillande. Den gick bättre än jag trodde även om jag inte har alla provsvar än.

    Men samtidigt hade jag rätt, undersökningen visade total Ulcerös Kolit. Trots att jag på kortison och underhålls medicin innan var det ändå ganska så illa.

    Så jag blev direkt inlagd på sjukhuset 🏥

    Inte direkt chokad utan ganska väntat för mig och hade förberett mig på det.

    Men ändå en omställning 🥴

    Jag är satt på tarm vila så får mat via mitt blod i armen samt dricka vatten och 3st näringsdrycker ut fördelat på dagen. Får alltså en ställning där droppen sitter och som jag har på mig under hela kvällen,natten, morgonen sedan en paus på ett par timmar under dagen.

    Det är som att hamna i verkligheten att mina mage inte mått bra på länge och även om jag fungerat bra har jag inte mått bra.

    Men nu mår jag sämre, troligtvis pga av medicineringen då jag får betapred kortison intravenöst två gånger dag. Sen att magen är helt konstig och jag får olika sjukkänslor till och från. Ena stunden fastnar jag vid fönstret i mitt egna rum på sjukhuset och bara stirrar ut och tankarna går.

    Andra stunden får jag ont eller mår lite sämre och möts direkt av trötthet och vill typ sova. Nästan haft feberkänning idag så hoppas inte jag åker på feber eller någon annan komplikation.

    Tredje dagen idag, men mår sämre fysiskt än vad jag gjorde hemma. 🥴 Men det är ju för att kroppen försöka läka nu eller något.

    Imorgon ska jag ha ny undersökning och efter det vet jag om hur länge jag blir kvar här. Jag tror att det minst blir över helgen men säkert längre än så.

    Jag är ibland väldigt spänd på allt som sker här, första natten sov jag dåligt dels för att det jag får är vätskedrivande, men också för att dom kollar till droppet på natten vilket jag inte var beredd på så jag hoppade till typ varje gång nån öppna dörren 😂

    Inatt gick det bättre och inte lika lätt skrämd, fast jag blir det fortfarande emellan åt när dom kommer in till mig. Räcker med en knackning så hoppar jag till ibland.

    Vilket tyder på att jag nog är lite spänd.

    Min värsta ångest kommer nog när jag väl får komma hem, men det beror nog på hur jag kommer må här och om jag blir bättre eller sämre. 😕

    Livet är f.n inte enkelt.

    Jag har dessutom haft stora rädslor för sjukhus tidigare (har fortfarande lite), samt svårt för det sociala då jag är så blyg. 🥴

    som svar på: Två sidor av livet.
    Trådstartaren

    Tack <3

    Jag känner också att det skulle vara bra om sjukhusen erbjöd ännu mera stöd när man får olika sjukdomar som man ständigt måste leva och handskas med.
    Senaste tiden har jag mest öppnat upp mig till min mormor om alla mina tankar och det har hjälpt mig mycket. Jag bävar för den dagen jag inte har henne kvar att ringa varje dag (hon är runt 80år).

    Närmre familjen är inga jag riktigt kan eller vill prata med om allt då jag även belastar dom då i en redan svår tid med pandemin och alla dess effekter, dåligt med arbeten mm.

    Det skulle nog vara väldigt ”bra” att få hjälp i från sjukhuset i form av en stödperson som man kan vända sig till. Det svåra är att jag inte är öppen av mig för främmande och det tog mig mer än 10år att börja prata mer om mina känslor för min pappa.

    När jag träffar min läkare nästa gång ska jag i alla fall prata mer om hur påfrestande det här är för mig och så får jag se vad det leder till.

    Trådstartaren

    Det är jobbigt att pappa och jag inte är på samma ”nivå”, men jag förstår honom. Han ställer upp i vått och torrt för mig och utan han skulle jag inte ha ett skit. Han mår dåligt när han ser eller hör mig prata ”ofta” om liten del av mina problem. Så han försöker hjälpa mig men på ett sätt som kanske inte alltid är så bra för just den stunden då han själv är alldeles för känslomässigt laddad.

    Min mormor har jag börjat kunna prata mer med om mitt mående, men ändå inte hela sanningen. Men en stor del av den och hon lyssnar och förstår mig lättare på något sätt.

    Ingen annan i familjen skulle vara någon jag kan prata med då ingen skulle vara komfortabel med det. Vi är tajta som familj men inte så att jag pratar om sånt till mina bröder.

    Att jag vill fly när jag hamnar i en tuffare svacka är för att jag inte kan tänka mig något annat sätt, jag vill fly ifrån mina egna rädslor och allt som är jobbigt.
    Att fly eller att bara sticka ut till skogs och springa allt jag har, har nog alltid varit den saken som stått i mina tankar närmst när jag inte orkar mer. Men det som hindrat mig är rädslan för det med.

    Trådstartaren

    Mått hyfsat okej, jag har försökt tänka på ett annat sätt. Men jag vet att jag snart hamnar där igen.

    Jag har har haft stora besvär med min mage, varit på akuten två ggr i år. Väntar på vidare undersökningar men personalbrist mm. gör att det tar för lång tid. Man kan inte ge mig något för att det ska kunna lindras eller bli bättre då man måste göra en koloskopi för att se hela tarmarna.. efter det så kan jag få mer hjälp då man vet vad det är som orsakar mina problem.

    Fått tid för läkare men vet att jag efter det besöket inte heller kommer fått något som hjälper mig med symtomen.. utan det kommer bli ännu mera väntan.

    Har problem varenda dag, och det är allvarliga symtom som gör att jag är oförmögen att åka hemifrån mm.

    Det känns bara så jäkla jobbigt, sen blir magen bara värre vilket har en direkt effekt på mitt mående. Som idag har
    jag inte kunnat gjort något pga av magen, riktigt dålig dag och går inte över heller.. så himla irriterande att man inte mår bra och känner sig orkeslös.. samt väntan på att få vård.

    Det är så påfrestande på psyket när även kroppen inte fungerar som den ska.. :/

    Trådstartaren

    Jag är fortfarande kvar och tog mig genom natten. Idag har jag pratat med en nära släkting till mig den enda som jag känner att jag kan prata med och öppna upp mig för.
    Lyckades ta mig ut på ett par korta promenader med hundarna, förvisso var jag nog ganska tankspridd och var i min egna inre strid. Men under kvällspromenaden när solen gick ner kände jag ändå en lättnad att jag faktiskt klarade av den värsta natten jag nog haft på väldigt länge.

    Även i den svåraste tiden så känner jag att något väldigt litet håller mig kvar. Även när jag för den mesta delen känner att jag inte orkar längre, att jag bara skulle vilja försvinna så fortsätter kroppen att ta sig i genom striden. Jag tar en dag i taget och ett steg i taget så kanske jag lyckas hålla mig kvar.

    Även om min tankar ofta hamnar på att jag vill prata med någon, jag kanske vill ha stöd av andra. Så klarar jag inte att berätta det för någon i min familj. Det är som att jag skäms eller inte kan hantera mina känslor när jag funderar på att säga det.

    Jag är deprimerad, hamnar ofta i svåra svackor med tankar om självmord eller ilska och utbrott som kan övergå till självskadebeteende.

    Jag gick hos socialen och BUP som liten 9-16år till och från under flera perioder, flera gånger som familj ihop med min bror men även själv. Han hade självskadebeteende och behövde medicineras för detta, medicineringen och vi flytta mm. gjorde att det vände för honom och vart bra.

    Jag däremot var anti mot medicinering, i början pratades det aldrig om medicinering för mig, men med tiden fick jag mer problem och dom ville då gå igenom en checklista för att se om jag ”kvalificerade” in på att få medicin.

    Det hade jag gjort om jag svarat ärligt på det dom frågade, men jag kunde inte, jag förstod hur dom tänkte och ser på saker så jag svarade som det borde vara när man mår bra (endast 10-12år då).
    Jag vågade inte vara ärlig och ville inte få en ”diagnos” och vägrade medicin. Nu blev det nej för medicin för min del just pga av mina oärliga svar..

    Idag är jag 21år, min depression har eskalerat då jag befinner mig i en väldigt jobbig situation både fysiskt och psykiskt och det tär på mig rejält.

    Men även idag känner jag att jag inte kan ta kontakt med psykolog/läkare, det pågrund av att jag vill inte ha någon medicin utan vill ha en person man är trygg nog att prata med utan att det känns konstigt. Jag kan inte ens prata om sånt här för någon i familjen.

    Jag tror inte medicinen alltid är svaret, svaret är att få rätt hjälp och det är så individuellt eftersom vi alla är olika.
    Men ibland är medicin ihop med att prata med någon vara en bit på vägen, men för en annan kanske det inte alls är det som behövs utan att hitta rätt person som man kan prata med som kan hjälpa en genom ens tuffa tid.

    Sen tror jag att saker underlättar om man kan hitta något i livet som sporrar än att fortsätta, att hitta något som man vet brukar göra än glad eller liknande. En dröm, ett litet mål eller vad som helst som driver än igenom oavsett hur mörka tankar man har.

    Det är svårt, det vet jag. Jag kunde under många år aldrig tänka på en framtid eller ens se en framtid. Vad jag skulle villa jobba med eller göra eller annat. Det var omöjligt för mig då.

    Nu har jag en enda drivkraft och det är mina hundar och mitt arbete med hundarna. Utan den har jag ingeting alls att leva för det är knappt att det håller mig vid liv när jag hamnar i värsta perioderna..

    Medicin eller ej, man behöver få rätt hjälp och samhället behöver bli bättre på att kunna hjälpa oss och fånga oss i tid. Man behöver ändra på synen så man även vågar söka hjälp direkt när man mår dåligt.

    Sen om det är medicinering eller annat är helt upp till individen, vissa blir bättre med det andra blir värre och vissa känner ingen skillnad. Att prata är heller inte lätt, vilket är min egna svårighet.

    Trådstartaren

    Jag har väldigt länge varit nedstämd/deprimerad till och från, har inte fått ”diagnosen” men vet att jag är det.

    Magen och höften ställer såklart till det ännu mera med mitt mående, jag kan ha det kämpigt ändå utan det så det blir ju inte bättre att man går med smärta och magproblem varje dag. :/

    Jag vill helst vara hemma och har svårt att åka i väg på jobb när jag behöver arbeta heldagar utomhus samt långväga att åka oftast. Vilket försvårar mitt arbete rejält.

    Jag tror på som du säger försöka stoppa impulsen att agera på sin ilska/utbrott. Ibland känner jag att det går att stoppa, men ibland går det inte alls. Men det ska jag verkligen försöka tänka på, att avbryta direkt jag känner ilskan och göra något som gör att jag tänker på annat.

    Jag vet att det kan finnas ett ljus i tunneln och jag har en del framtidsplaner även om det kommer vara tufft att nå dom. Problemet är att magproblemet tror jag är allvarligare än så, men det vet jag ju inte förens jag får min undersökning som jag snart väntat i 2mån och ännu inte fått kallelse än..

    Jag går inte direkt och oroar mig hela tiden av vad det är, utan det är att jag har en känsla av att jag redan vet vad det är eller känner på mig, fast jag kan ju inte veta. Men jag kan inte bli av med den känslan förens jag får reda på vad det är. Och tills dess kan jag inte se framåt, utan tar varje dag som den kommer i stort sett.

    Detta bygger ju på att jag lättare tappar humöret åt olika håll. :/

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
0