[Blue Feluno]

Så skönt det känns, som en lättnad, att läsa era svar. Även om jag vet att många känner som jag, så gör det tyvärr inte ångesten mindre påtaglig eller att man känner sig mindre ensam, framför allt på nätterna. Men just för stunden, när jag gick in och läste era svar, så känns det lite bättre. Och jag tycker det är häftigt att det finns ett sånt här forum där man helt anonymt kan få kräka ur sig sina svarta tankar, skrjva av sig allt som skaver och tynger en, och samtidigt få bekräftat att det inte är något “fel” på mig.

Jag analyserar mycket hur jag är som person, och tyvärr är det delvis en effekt av att jag känner mig så ensam. Ibland ska man bara tuta och köra sägs det. Inte tänka. Man ska bara vara. Men det är så svårt!

Så ofta tänker jag igenom hur jag ska kunna ändra på mig och mitt tankesätt, för att kunna bryta den här onda cirkeln med som man skulle kunna kalla det, falsk vänskap, dåliga relationer som inte är genuina. Jag har inga problem att prata med folk, men jag är också den som lätt blir tyst när det är i ett gruppsammanhang. Varför vet jag inte. Jag vägrar se mig själv som blyg eller introvert. Däremot ofta eftertänksam. Men jag vill inte sätta en stämpel på mig själv och hur jag är. För ens personlighet kan ju ofta vara flytande och variera beroende på kontext.

I nya sociala sammanhang går jag ofta in med en inställning, en förhoppning, att jag ska hitta någon att umgås med. Nu kanske det vänder, kan jag tänka. Ofta får jag bra kontakt med någon, vi hörs lite grann, men efter ett tag märker jag att det är jag som tar initiativ till att vi ska hitta på något, och så infinner sig ensamheten igen. För som sagt, hör jag inte av mig, händer inget.

Jag har också märkt att folk verkar ha svårt för det där med att ta initiativ i allmänhet. På mitt senaste jobb föreslog jag aw:arna, ingen annan.

Vi ser att ensamheten är utbredd i samhället, men få verkar vilja göra något konkret för att ändra strukturerna.

Antar att jag får försöka att försätta mig i en massa olika sociala sammanhang, ta mer plats och inte vara så mjuk, snäll och trevlig. Lite lagom käck och fräck, kanske?

Bland det som skrämmer mig mest är att bli helt ensam, övergiven, bortglömd. Att inte ha någon alls när det krisar. Hur fan ska jag kunna leva vidare när min förälder inte finns längre? Jag vet inte om jag kan det. Jag vet att jag kommer behöva någon vid min sida då. Men vem? Hur/var träffar jag dessa varma, kärleksfulla och stöttande människor som ställer upp i vått och torrt?

Nu väller alla tankar fram igen, hehe.

Oroar mig mycket för framtiden, trots att jag lever här, i nuet, och att det är det som jag ska fokusera på.

Stor och varm kram till er som tar er tiden att svara på inlägg. Det är så betydelsefullt. Ni är guld värda.

[Blue Feluno]

Har också erfarenhet av att skriva masteruppsats, och instämmer med Red Simyna.

Jag hade regelbundna möten med min handledare. Det motiverade mig mycket eftersom jag då kunde få feedback, ställa frågor och ventilera alla tankar med handledaren och känna mig mer säker på mitt arbete efter varje möte.

1. Boka möte med din handledare asap.

2. Gå igenom ditt arbete.

Känns det som att något inte riktigt stämmer? Var skaver skon? Kolla igenom ditt syfte, frågeställningar, metod (gör det regelbundet)

Hänger de ihop? Känns det som att det  finns en röd tråd i din text? Om du kan, be någon annan läsa igenom arbetet och/eller punktera upp det du hittills kommit fram till. Tänk om du skulle berätta för en person som är oinsatt i ditt ämne vad din uppsats handlar om, hur hade du då presenterat den?

3. Skriv ner alla dina frågor, tankar och tvivel och ta upp dem med handledaren. Jätteviktigt!

4. Försök att strukturera ditt arbete i samråd med din handledare och/eller för dig själv.

Var strategisk och metodisk. Bestäm vad du vill få gjort under en dag och under en vecka. Sätt upp delmål, då upplevs arbetet kanske inte så överväldigande. Fokusera inte på antalet sidor du ska skriva, snarare på vad du ska skriva och vad varje avsnitt ska innehålla, texten fylls successivt på under arbetets gång. Plötsligt sitter du där och har kanske för många sidor (!?).

5. Glöm inte bort att ditt egenvärde inte ligger i att du presterar och slutför din masteruppsats.

Det är strongt av dig att du skriver den. Bara genom att du bestämt dig för det är beundransvärt. Det är stundtals skitjobbigt att skriva uppsats. Men det blir kul när man väl kommer in i ett flow och känner att man vet vilken riktning man ska ta. Då uppenbarar sig ljuset i tunneln!

Om du har prestationsångest kan det också hjälpa att du tar ner arbetet och dina förväntningar på jorden lite grann och försök tänk på att det är många som är eller har varit i din sits och fått skrivkramp. Men du tar dig igenom det. Det finns en tid efter masteruppsatsen också. Ha tilltro till dig själv, du är en kämpe, du klarar det här! This too shall pass.

Kram!

[Blue Feluno]

Try to reflect on the reoccurring arguments that you’re having with your boyfriend.

Firstly, what are the arguments about?

Is it always about the same thing or do you argue over many different things?

Have you always had a tendency to argue with each other or did something happen that caused you both to be more irritable lately?

Who usually initiate the arguments? Who usually put a stop to them? Who is the first to apologize?

If it’s mostly you who’s apologizing or trying to reason with your boyfriend I would suggest that the next time you fight, bring your arguments to the table, explain why you are upset with him. Don’t accuse him, that will just make him feel attacked, but make him sit down and listen. And then tell him how you feel during an arguments, why and when you feel that way, and what you believe would be the solution/s. You are just responsible for yourself. If you both want the relationship to last, you both have to be able to compromise and meet each other half way. But don’t always be the first to apologize if you’re both upholding the fight between you. Sometimes your boyfriend should be the one to make peace if he cares enough about the two of your and your relationship. You shouldn’t have to feel exhausted after apologizing and your boyfriend isn’t helping by saying that your effort isn’t enough. Make him tell you what he wants from you? And then ask him in what way he’s willing to do better in the future.

I would also like to stress that it isn’t enough to say you’re sorry after a fight if you keep apologizing but don’t try to actually change for the better. And that goes for the both of you. Make the effort of actually owning up to your mistakes by not repeating them over and over again.

Also, if you are having panic attacks because of the arguments I would recommend go see a therapist by yourself and talk about what you’re going through. And I also think that you might consider to go to couple’s therapy if you really want the relationship to be healthy and working.

If your boyfriend isn’t willing to do his part so you can grow together and be better for each other maybe he’s taking you for granted, and that’s when you should actually try to distance yourself from him so he’ll realize what he might lose one day if he keeps saying that you’re not enough.

[Blue Feluno]

Du är så stark som varje dag vaknar upp och tar dig igenom dagen. Du är en segrare varje gång du inte ger efter för de mörkaste tankarna. Du måste finnas. Dina syskon behöver dig. Lev för dem. De hemska känslorna du känner är just det, känslor. Din pappa finns alltid med dig i dina minnen, på bilder och i ditt dna. Han lämnar dig aldrig. Men han hade velat att du fortsätter kämpa och leva. Han hade velat att du och dina syskon finns för varandra. Jag har själv haft en frånvarande pappa under större delen av mitt liv. Trots att han inte funnits där för mig och varit ett stöd så oroar jag mig för att han ska dö. Jag oroar mig för den dagen min mamma inte finns längre. Får panikångest när jag tänker på det. Har inga syskon som stöd heller. Inga nära vänner. Det som håller mig upprätt är att försöka leva i nuet, djupandning om paniken kommer samt fysisk aktivitet (intensiva träningspass eller dans kan göra susen), spendera tid utomhus, umgås med dina syskon och glädjs åt deras existens. Det finns så många människor som inte har någon alls, du är så lyckligt lottad (skriver det i all välmening). Om du orkar och har möjlighet så är det också otroligt viktigt att vara i sociala sammanhang utanför hemmet. Gå till ett bibliotek och läs en bok, gå på museum och ta del av andras livsöden, ta upp en ny hobby själv eller med något av dina syskon. Kom ihåg att de är din familj men också dina vänner. Sedan är det viktigt att försöka tänka att livet är en cykel. Vi är alla här för bara en kort stund. Vi måste omfamna det och de vi har. Har vi tur så finns våra föräldrar där för att hjälpa oss ut i det stora, skrämmande okända havet som är livet, men det är minsann vi som får ta tag i årorna och ro. Jag vet att det är svårt att tänka så, men det är bra att vi överlever våra föräldrar, då kan de leva vidare genom oss. Om du känner att du verkligen inte klarar att hantera din sorg, uppsök läkare och psykolog. Tro mig, det hjälper så otroligt mycket att få prata av sig till någon som finns där och lyssnar. Styrkekram till dig! Du är värdefull.