[Blue Burojo]

Tack “Red Simyna” för ditt svar. Det är sant som du säger – det är det här personerna som gör sådant vill. Det är också vad personer som skriver att vi är perversa idioter vill.

Jag ska flagga och försöka bygga upp mitt mod på nytt <3

[Blue Burojo]

Jag har haft det. Det är svårt att förklara hur då de har varit väldigt förstående annars.

Största problemet har varit min mamma. Hon har sagt saker som triggar min ätstörning eller mina  depressiva tankar väldigt mycket men försöker tänka att hon inte menar det.

Jag vet att hon menar väl, det är just hur hon uttrycker sig som blir fel. Upplever du samma eller känner du att din förälder/dina föräldrar även menar “fel”?

[Blue Burojo]

Jag känner exakt samma.

Är universitetsstudent, känner inget hopp om framtiden och vill verkligen bara försvinna. Kan inte sluta dricka och vill verkligen inte att någon ska hamna där jag är nu. Trots att jag vet att jag inte har det “värst” och att jag, från utsidan, ser ut att ha ett perfekt liv, är jag rädd att andra ska bli som jag.

Det finns hopp. Det kanske inte finns det för mig, men jag tror att det finns en framtid för många andra, och jag hoppas att de klarar av att hoppas på den.

[Blue Burojo]

Jag försökte inte när jag var över 18 men hade planer långt innan dess som lever kvar än idag (är 20 just nu), men kan säga det att det är som de andra säger – tillit är allt.

 

Förutom tillit tänker jag att det som hade hjälpt mig var förståelse. Trots att det är svårt tror jag att det bästa du/ni som föräldrar kan göra är att låta er dotter ha sina anledningar. Jag vet att jag ville ta mitt liv för att underlätta för de runt mig, trots att jag visste att det skulle vara svårt i början. När dottern ger en anledning till varför hon gjorde det hon gjorde, tvivla inte på det. Hon försökte mest troligt att rationalisera hennes tankar till den punkten att det var helt logiskt. Lyssna och försök ta in hennes perspektiv – hon tror säkert att hon gjorde er en tjänst.

 

Överlag är mitt råd (som någon som har varit i din dotters sits) – försök att ha ett öppet sinne. Det är såklart jättesvårt, men ens psyke lurar en så grundligt att det blir personens sanning.

 

Jag önskar er all lycka till och hoppas att din dotter får den hjälp hon behöver. Styrka till er <3

[Blue Burojo]

Jag upplevde samma när jag var yngre, är 20 år nu. Folk runt mig sa också att det var hormoner/brist på något då jag aldrig var ärlig med hur illa det faktiskt var.

Jag hade en “plan” för hur jag skulle dö, men fick också stunder där jag kände att om jag hade orkat skulle jag göra det där och då. Som tur är kom inte orken och jag gjorde det inte.

Att du känner att det plötsligt kan kännas helt ok tror jag är normalt, jag (och några jag känner) har varit med om ungefär likadant.

Om jag hade kunnat ge något råd till den yngre versionen av mig skulle det vara att våga vara ärlig med kuratorer/psykologer! Oavsett om du ber om en extra tid i väntan på att du får komma på BUP eller om du orkar vänta tills dess – var så ärlig som du kan. Jag ljög så extremt mycket om mitt mående och önskar än idag att jag hade varit ärlig från början,  för nu när jag är äldre blir det nästan automatiskt att jag försöker ljuga då det är så inlärt.

Du kommer klara det här, jag tror verkligen det. Bara att du skriver här visar att du är medveten om att dina tankar inte är bra och det hjälper mycket. Jag tror på dig <3

[Blue Burojo]

Ja det känns mycket lättare när det är varmt. Speciellt eftersom den kalla och torra vinterluften gör en snorig och hostig så fort man går ut. Den här tiden är det så svårt att avgöra om man faktiskt är sjuk eller om det bara är vädret

[Blue Burojo]

Ja men eller hur!

Jag pendlar med tåg till universitetet och nu under vintern har flera tåg blivit inställda vilket gör nästa tåg extremt fullt och där använder nästan ingen munskydd heller? Det är väldigt triggande för ångesten att konstant riskera att bli smittad eller råka smitta någon annan ifall jag bär viruset utan att veta om det.

[Blue Burojo]

Jag använder inte munskydd på universitetet, mest för att jag blir så obekväm av alla blickar från de som inte verkar känna oro. Att andas i munskyddet påminner också lite om mina ångestattacker och astmaattacker så får typ lite panikkänsla av dem. Däremot använder jag alltid det på ex. kollektivtrafik och i mataffärer!

Är så svårt att förstå de som inte verkar ha respekt för ens oro eller liknande, om de inte respekterar själva viruset kan de väl respektera de runt om sig?

[Blue Burojo]

Det kanske inte hjälper dig, men om det gör det så kom ihåg att du iallafall hjälpte mig lite idag. Det du skrev nu senast gav mig lite lugn, det löste såklart inget men lite lugn gav det mig iallafall. Tack <3

[Blue Burojo]

Det verkar vara en ändlös spiral

[Blue Burojo]

Till och från så länge jag kan minnas. Minns att jag började gå hos kurator i 4:an och är 20 nu, alla år däremellan har präglats av psykisk ohälsa

[Blue Burojo]

Ja så har jag också. Sover i genomsnitt 4h per natt så det hjälper ju inte precis