Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 32 totalt)
0
  • Trådstartaren

    Jag förstår. Låter jobbigt, Red Simyna!

    Finns det någon i forumet som själv jobbar med patienter med borderline/ EIPS som har något att säga om det här?

    Jag tycker att du ska söka experthjälp om du inte redan har gjort det. Du hittar på nätet var den psykiatriska öppenvården finns. Kanske ska du söka akut. Det behöver inte var så dramatiskt som det kan låta för den som aldrig gjort det. Det går bara snabbare att träffa en specialist. Tänk så. Om du söker dit får du prata med en psykiater. Tror det är kortare väntetider dagtid. Fundera redan innan du går dit på om du vill lägga in dig eller inte. (De kommer inte att tvångsinta dig, det krävs väldigt mycket för att det ska hända, typ polisingripande eller att någon är långt borta i en psykos och farlig på ett eller annat sätt. Om du oroar dig för det, så kan du släppa det.)

    som svar på: Venlafaxin

    Kraftiga svettattacker, magont och illamående som att vara magsjuk. Gungar när jag får ljus i ögonen. Fortfarande väldigt slö. I övermorgon får jag gäster och det känns, så klar, jobbigt att inte vara i bättre form. Jag funderar på att berätta för dem att jag är på uttrappning som ger biverkningar så både de och jag kan ta läget för vad det är. En svår avvägning, tycker jag. Finns det någon som känner igen dilemmat?

     

    Jag har också varit med om att trappa ner på Venlafaxin (under psykiatrikers överinseende) men minns inga utsättningssymptom. Däremot började jag må sämre så jag trappade upp igen efter ett par månader.

    Det är

    Tack för dina svar o tankar. Jag uppskattar det verkligen,behöver nya tankebanor och riktningar.

     

    Det är bra att veta om hur jobbigt det är för anhöriga att bära någons självmordstankar.

    Om du skulle ge råd till någon som själv har sådana tankar och har behov av att dela det med anhöriga, vad skulle du säga till dem?

    OM du ens orkar fundera på en sådan fråga. Annars får du bara ignorera den! Ibland behöver man ju bara gå igenom sin egen situation innan man orkar prata om andras. Full förståelse för det!

    Att du inte vill något av alternativen…att det måste finnas fler alternativ?

    Håller med. Undrar om det finns sätt att locka så djupt deprimerade att känna empati med andra och att känna sig behövda? Tänker att inte minst det sistnämnda kan göra skillnad (men såklart inte är det enda som behövs).

    Jag tycker att du ska berätta om allt sånt här för din makes vårdkontakt / behandlande läkare, Purple Qukyri.

    Hej! Har du provat att gå på AA/NA-möten? Jag har varit på några som anhörig, och det verkar vara en jättefin sammanhållning och handlar mycket om att bygga upp sin självkänsla och förlåta sig själv. Möjligheten att prata med andra som är/varit i samma situation är alltid bra, oavsett vad det handlar om, det är iaf min erfarenhet.

     

    Olive, jag är nyfiken på det o har tänkt gå men vågar inte. Tips?

    Jag tror att många ser det som någonting dåligt. Man är misslyckad i mångas ögon. Lite sämre än andra, inte lika med i samhället.

    Jag har inte kollat upp (digitala) mötesplatser… kanske skulle vi kolla på varsitt håll och tipsa här när/om vi hittar?

    som svar på: Våldtagen

    De låter väldigt grovt. Polisanmäl! Tror helt klart att du skulle kunna vinna ett mål. Du kan om du vill börja med att gå och träffa eller ringa polisen, berätta om vad som hänt utan att uppge personnummer för att fråga vad de anser och därefter göra en anmälan. Det kan vara en bra del av en läkeprocess oavsett om du gör anmälan eller inte. Du kan även välja om du skulle föredra att prata med kvinnlig polis och eller en som har erfarenhet av att utreda våldtäkter och vana av att prata med offer för sexuell brottslighet.

    som svar på: Ljuset finns inte

    Du är så ung! Kan det vara så att dina föräldrar, far- och morföräldrar inte är något vidare stöd för dig? Kanske inte skolan heller?

    Det har du all rätt i världen att vara arg på och visa dem – men inte genom att försvinna, utan genom att just visa vrede, tala om vad som är fel, vad du skulle behöva.

    Tips på några saker att rikta energi mot i stället för att skada eller tänka illa om dig själv:

    Om det finns någonting i samhället du är arg på – ägna all energi åt att samla in information om det. Att samla information kommer att göra att du känner mer kontroll och starkare i dig själv.

    Engagera sig politiskt kan ge jättemycket och kännas meningsfullt.

    Försök kräva av dina föräldrar eller vårdnadshavare att de tjatar på psykvården så att du får ordentligt stöd därifrån.

    Det är jätteallvarligt att du känner sådär vid din ålder. Ingen borde känna så förstås, men du är så ung att det finns många omkring dig som är skyldiga att ta ansvar.

    Försök att tillbringa mer tid tillsammans med människor som du känner att du mår bra av och mindre med såna som sänker dig. Även om du är rädd att såra någon. Du behöver rädda dig själv.

    Sist men inte minst: ägna dig åt sånt som intresserar dig. Någon sport? Att läsa? Någonting kreativt? Eller annat!

     

    Jag tycker att det du skriver är väldigt intressant och insiktsfullt och öppet. Du kan verkligen skapa ett bra samtalsklimat. Tack för all bekräftelse du för in hela tiden.

    Jag försvann lite fr att jag kände att jag lät förnumstig och att jag bara tappade bort mig lite i annat.

    De där dejtingsidorna är ju rena mardrömmen. Verkar vara survival of the fittest som gäller. Svårt att sticka ut hakan om man inte direkt känner att man håller måttet. Någon jag känner sa att man inte måste lägga upp bilder på sig själv på tex Tinder? Att vissa lägger upp en bild på en solnedgång eller nåt istället.

    Det skulle jag kunna tänka mig att öra men det är klart att då gäller det ju att 1. hitta nån som ens blir intresserad? 2. i det urvalet hitta nån som man tycker är intressant. För min del tillkommer 3. hitta nån som vill dejta en sjukpensionär? Big no no.

    Jag känner en person lite just nu som jag tycker är jättespännande och attraktiv (gift så det kan inte bli något) men vars utseende är en bra bit ifrån normen. Just sayin’.

    Jag kanske även föredrar att det skulle vara ett personligt problem, eftersom det är svårt att förändra normer.

    Hoppas att de med makt att diagnosticera och behandla kan skilja på sådant.

    Upplevelsen av att inte höra till, inte accepteras, är ju bland det värsta man kan råka ut för. Och så känns det ju att avsky någonting i sitt utseende.

    Jag stannar ibland inomhus bara av den anledningen: att jag känner mig för ful för att visa mig.

    Får jag fråga varför du inte vågar använda dejtingtjänster? Är det alltså relaterat till någonting med ditt utseende?

    Jag tror att du har väldigt rätt i det du skriver om sånt att det är ”en stor källa till extra psykiskt lidande, för de som redan mår dåligt och är socialt osäkra, har social fobi, som aldrig går ut på krogen etc.”

     

     

    Med blind fläck menar jag att jag inte själv kan få syn på problemet för att det ligger för nära eller är för smärtsamt eller bara svårt att ta till sig eller förstå…

    Ja, dysmorfobi är intressant. Jag har alltid känt stor skam för vissa kroppsdelar och uppfyller alla kriterierna men har varit försiktig med att prata om det eller inte haft terapeuter som kunnat hantera det riktigt.

    Men jag tror inte att det är som du skriver. Visst finns det människor som har större avvikelser som många i omgivningen reagerar på, många av dem kan t ex vara medicinska tillstånd som de kan få hjälp med i vården, men för de allra flesta är det fråga om att kunna hantera sina egna skamkänslor och komplex. Faktiskt så ser människor helt olika saker i varandra. Och tittar på varandra på helt olika sätt. Värderar helt olika. Oavsett hur reklambildernas ideal påverkar oss.

    Alla har inte problem med hur andra eller de själva ser ut. Det är en psykisk störning att må jättedåligt av hur man ser ut.

    Du kanske också har funderat på någon gång varför vissa människor i dina ögon är attraktiva, får dig att känna sympati osv fast de kanske har någon ”defekt” som du inte skulle acceptera hos dig själv? Eller varför vissa tycker att någon är snygg som du själv tycker är ful. Eller varför det finns personer som har kärleksfulla relationer och är allmänt omtyckta och socialt framgångsrika fast de inte är snygga i dina ögon. Då kan du ju få syn du bristen på samband mellan defekter och psykisk hälsa/lycka/framgång – vilket man som dysmorfiker sätter likhetstecken mellan.

    Lite förenklat utan att ha tänkt efter jättemycket. På internetpsykiatri.se nätet kan du hitta info och ladda ner ett dokument som beskriver hur behandling går till.

    https://web.internetpsykiatri.se/behandling/dysmorfofobi-bdd/

    Mysigt med hund!

     

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 32 totalt)
0