Skapade svar

Visar 7 inlägg - 25 till 31 (av 31 totalt)
0
  • …vägrar ägna mitt liv åt att typ lägga pärlplattor eller arbetsträna inom något som antingen är allmänt kända för att fungera som dagverksamhet för psykfall och missanpassade (som jag är men inte vill stängas in i) eller med något enformigt där jag bara blir utnyttjad. Inte heller vill jag göra något jättekompetent för att det är så specialiserat så att ingen nånsin vill betala för det ändå utan att lönebidrag är min enda chans och efter det tomrum.

    Jag är inte emot att göra något på dagarna men förstår inte varför psykisk ohälsa jämställs med intellektuella funktionsnedsättningar och verksamheter där man som vuxen behöver ledas av andra vuxna?

    Relate på det! Har själv gått på ett par kurser som jag tyckte verkade roliga men nöjet förstördes delvis av att jag var så rädd att någon jag kände skulle se mig gå dit och att jag ändå kände mig främmande bland andra som också hade en vardag som styrdes av deras psykiska lidande. Det kändes inte som att några av oss hade nåt utbyte av varandra.

    Det är länge sen i vilket fall och jag har hållit mig undan sen dess. Men känner mig så isolerad. Låtsas frilansa men är bara psyksjuk på ett sätt som inte märks så mycket för andra.

    Livet bara försvinner. Har i massor av år tänkt kontakta arbetsförmedlingen men inte vågat, rädd att det ska bli som Red Dykepi skriver ovan. Jag vet inte ens vad det skulle kunna vara för jobb jag kunde göra öht som skulle vara bra för mig.

    Jag tycker också att Minds suicidprevention är svag när man ringer. Känns inte ett dugg stadigt att hålla i handen eller så jätteövertygande. Psykvården sviker också. Det känns som att bli matad med tomt fluff i mötet med dessa. Det enda som faktiskt kan hjälpa är äkta engagemang men det är inget man kan räkna med. För egen del vet jag att medicinen också är viktig men det är faktiskt inte samma sak som att komma tillrätta med sitt liv och viljan att avsluta det. Det känns så jävla skört att bli lämnad så ensam med sin smärta, hopplöshet och utsatthet. Vad är ett samhälle egentligen? En marknadsplats?

    <3

    ja, jag börja skada mig själv när jag var 6 år. Började med att dra ut stora tussar av hår så gick runt och hade kala fläckar. Sen börja jag riva mig så jag fick sår, rev upp såren osv. När jag var 13 började jag skära mig, men i 12 år var det mest ytligt. För 1 år sen blev de värre och nu har jag fått åka in och sytt ett antal gånger. Står i väntelistan för dbt så ska äntligen ta tag i de och förhoppningsvis kommer jag kunna sluta. Men har hållt på så länge så är lite av en trygghet och ett beroende. Har varit inlagd 4 ggr, varav en gång var lpt. Så jag har försökt få hjälp, men är först nu det börjar hända nått, de börjar äntligen lyssna. Fick endast samtalskontakt i ca 8år, har nyligen gått en emdr behandling för min ptsd men fick avbryta den då psykologen inte kände de var okej att fortsätta när jag skadar mig så mycket. Vet ärligt inte hur jag överlevt, har iaf kämpat nått så extremt mycket så nu är jag helt utmattad rent psykiskt vilket nog är anledningen till att jag är på botten nu. Svårt och kämpa när man är såhär trött. jag är snart 27 år, bott själv sen jag var 17, dåligt med vänner, dålig kontakt med min familj. Aldrig riktigt haft ett stabilt jobb med stabil inkomst så fått klara mig med försörjningsstöd. Försökt plugga upp mina betyg och har gått en yrkesutbildning men tyvärr tog den utbildningen min sista energi så sen jag blev klar med den har jag varit på botten vilket nu är 2 år. Fått kämpa helt själv utan stöd så är tyvärr först nu jag fått vården att hjälpa mig även om de är väntelistor osv så är det iaf igång.

     

     

    Det låter hemskt. En gång när jag befann mig i ett akut läge och i desperation ringde upp en person i min närhet som jag egentligen inte kände så väl men som jag upplevde hade någon slags trygghet och erfarenhet. Personen kunde inte direkt erbjuda mig det jag helst ville, dvs bete sig som en kärleksfull och aldrig svikande förälder, men sa i telefon: ”Kom ihåg att allting förändras. Du kommer att känna annorlunda än såhär.”

    Det kändes som en klen tröst men jag hade ingenting annat då och försökte klamra mig fast vid orden. Sedan dess återvänder jag till det när det känns bottenlöst.

    Allting förändras. Du kommer att känna annorlunda så småningom.

    Jag vet inte om det handlar om årstidsbunden depression men jag brukar alltid må sämre just på sommaren. Har inte samma ork som vanligt, det mesta känns tråkigt och meningslöst. Är det någon som känner igen sig? Det är väl på sommaren man ska må bra, känna sig pigg och hitta på nya saker, helst varje dag. Själv är jag tom inombords och det var likadant förra året. Jag börjar ifrågasätta om det är såhär det ska vara, jag drar mig undan och har ett stort behov av att vara ensam. Försöker tänka positivt och göra det jag kan men det blir inte bättre, jag har fastnat i en ond cirkel. Är det bara att acceptera läget eller vad gör man när det känns hopplöst?

     

     

    Funderar på det där behovet av att vara ensam… Jag har det också, trots att jag inte står ut med att vara ensam. Är det en del av depressionen?

    Det känns liksom mer isolerat att må uselt på sommaren eftersom man längtat efter värmen och hoppats på att vara gladare det här året, kanske ha planer tillsammans med andra…. men det blev inte så i år heller och i år försökte jag verkligen.

    Finns det någon här som har strategier att lära ut?

    Men jag vågar knappt gå ut. Är hemma nästan jämt med fördragna gardiner. Har börjat med brun utan sol för att det ska märkas mindre.

Visar 7 inlägg - 25 till 31 (av 31 totalt)
0