Dina svar
-
röd fjäril skrev:
jag har återkommande mardrömmar, alla kopplade till min PTSD. den senaste tiden har dom börjat kännas så jävla verkliga? att jag liksom kan ha smärtan jag upplever i drömmen även när jag vaknar?
jag har stått på bron så många gånger men inte ”vågat” ta steget.. känner mig bara så jävla ensamVad har du/ni för PTSD? Vad var det för trauma?
-
Det känns att om du använder din övermotivation att leva för att göra nåt du gillar och inte är skadligt för dig eller din familj, då är det toppen och bara att uttnyttja : )
-
Vad hände med jobbet, man, och har du verkligen ingen vän?
-
Du beskriver mer och mer min ungdom, hehe.
Jag tror jag börjar kanske förstå vad du menar. Att det är ok att vara kär, men inte när det kontrollerar dig för mycket. Och smärtan att inte kunna få det man önskar, eller för att man tycker det är fel eller för mycket.
Jag vet vad du känner, verkligen, från allt du beskriver. Ditt hjärta känner för mycket, men ditt huvud kanske säger att det är fel att göra det.
Jag kan inte säga vad som är rätt för dig, utan vad det funkade för mig. Om du lyssnar på ditt hjärta, dina känslor, och testar att agera enligt dem, så kommer du förmodligen få uppleva bästa upplevelser i ditt liv, och sen kanske de värsta. Efter efter de värsta så kommer du växa och hitta en balans.
Man vill så klart hitta rätta personen direkt, men det kan gå ett liv utan att man gör det. Och ibland måste man göra fel för att få visdom och bli en bättre människa.
Gör vad du tycker är rätt, men om ens hjältar och huvud kämpar mot varandra så mår man ingen bra. Hoppas det bästa för dig
-
rosa sibirisk iris skrev:
Läkarna säger att jag är intressant just för att jag är så uppåt men inte har nedåtperioder. Att jag förmodligen har cyklotymi.Det låter som du har en superkraft. Du får gärna dela hur du fick den, hehe.
Eller annars får du dämpa den med medicin för att andra människor kommer må dåligt av att du mår så uppåt.
-
magenta hexagon skrev:
Jo det stämmer, men ifall du kollar upp definitionen av ”limerence” så innebär det att man ofta har ett typ av beroende av en annan eller flera personer, oftast är dessa personer ”fiktiva” eller så har du inte den relationen till de som du så djupt fantiserar om. Ofta upplever man dessa känslor också väldigt intensivt, och ifall du har någon sorts av kontakt eller interaktion med personen ifråga så blir du ofta väldigt beroende av dens respons eller bekräftelse. Det är helt enkelt ett ohälsosamt beteende, utifrån erfarenhet så har det aldrig gett mig något bra och i värsta fall kan det också börja synas i relationer eller personer du träffar. Själva känslan i sig är inte något nice och det finns fortfarande mer hälsosamma sätt att förhålla sig till ”kärlek” eller relationer utan att sitta och svälta dig själv med oändligt dagdrömmande om något som inte existerar.Och ja, jag har tänkt på att börja dejta igen, jag känner dock att jag behöver bearbeta bla detta och lite andra saker innan jag känner mig trygg nog att sätta in foten där igen.
Anledningen till varför jag tog upp detta var för att jag i stunden bara behövde skaka av mig lite tankar och för att jag har reflekterat en del över det under senaste tiden. När jag tänker på min första relation, så slutar tankeprocessen med att den var grundad i mycket limerence. Det var en tjej som var väldigt god vän till mig, men det fanns fortfarande väldigt mycket attraktion mellan oss. Vi slutade prata under ca 2 års tid och under hela denna period gick jag bara igenom en massa saker men det var också en förberedelse för att eventuellt höra av mig till henne igen. Under hela perioden (alltså 2 års tid) så fantiserade jag om bara den här personen. Och konstigt nog så snappade hon upp mitt intresse utan någon som helst tvekan eller misstankar. Kanske för att hon själv också hade varit intresserad från början men när jag tittar tillbaka är det ganska sjukt beteende. Jag skulle aldrig säga detta till henne själv men kan också erkänna att jag sexualiserade henne extremt och att min ”gnista” för henne enbart överlevde för att jag hade sexuella fantasier om henne och att en del av min intention var att ligga med henne. Hon är en fantastisk person och har alltid tyckt det men just den grejen att inleda en relation med henne kom från dessa impulsiva och helt sjuka tankar av att jag ville ha hennes kropp. När man tänker på det blir man ganska äcklad av sig själv och jag vill aldrig igen utsätta eller inleda en relation med utgångspunkten att jag sitter och fantiserar om personen på den nivån, för mig låter det nästan som en psykopat som strategiskt planerar sitt mål tills den får det den vill ha.
Det känns som att du beskriver en stor del av mitt förflutet.
Ärligt talat, jag visste inte ens vad limerence betyder tills du nämde det från början, så tack för ett nytt ord.
Jag tyckte då det var normalt i vissa individer, och jag tycker fortfarande. Jag tycker också att den var, i mitt fall, kopplad till rädslan för avslag, vilket är också vanligt och därför det kan vara svårt att vara ärlig.
Vad skulle hända om du accepterade dig själv som du är och skulle vara ärlig mot den/de personerna som du är kär i, eller har fantasier om? Hur skulle det kännas för sig om du skulle kunna förverkliga de fantasier?
-
Jag förstod inte vad är problemet?
Varför skulle du vilja tro att ’limerence’ är nåt dåligt?
Du har mycket kärlek inom dig att ge, och du vill ge det till andra tjejer, eller?
Om du är ärlig mot dig själv, och inser vad du verkligen vill ha i ditt liv, det är helt normal att du blir deprimerad om du nekar dig det.
Har du funderat på att försöka skaffa en tjej som vill bli älskad (typ nästan alla vill bli älskade) och ge henne det du har mycket att ge? Det är typ bästa känslan man kan få, så varför inte agera på den?
-
Tack själv för svaret, och ärligheten <3
Och snälla, känn dig fri att inte svara, även om det är anonymt.
Som du skrev, din coping mekanism. Vi människor är från grunden gjorda för att överleva, som alla djur. Vi är inte gjorda för att vara lyckliga. Din copingmekanism har förmodligen hjälpt dig överleva när du skapade den. Kommer du ihåg nåt som hände eller hur din miljö var när du startade.
Som du också skrev, din osårbarhet är både din svaghet och din styrka. Vet du om det fanns en tid när du var barn där du var från början sårbar för att det är så vi föds, och nåt som fick dig stänga dig för att skydda ig för att bli sårad?
Det är ofta att vi lär oss en strategi som barn eller ungdomar för att anpassa oss till miljön, för att förminska lidandet, men sen blir vi vuxna och glömmer vi att den strategin inte har nån funktion längre och vi använder den ändå för att vi är vana till den. Jag vet inte om det känns logisk.
Och kommer du ihåg vad du hade för dröm att bli, som barn?
Och en annan konstig fråga, om du skulle kunna vakna imorgon med en superkraft, vilken skulle du vilja ha?
Ursäkta alla de här frågorna.
-
Jag uppskattar hur tydlig du är att beskriva din livssituation.
Den där omedvetna rädsla som gör dig handlingsförlamad, är det nåt du skulle våga berätta vart den kommer ifrån, ifall du vet?
Vet du vem som lärde dig, och när, att du inte fick sätta gränser i ditt liv?
Vet du när du började med anorexi? Var det ett sätt att ta kontroll över ditt eget liv? Eller var det nån människa som fick dig att tro att om du blev tjock så skulle du inte bli gillad?
Och kommer du ihåg vad du hade för drömmar när du var barn?
Ursäkta alla frågor. Det kanske inte går nånstans, men om det finns en möjlighet att ändra där allt började, så kanske kan du få nya insikt om hur de kan välja att leva ditt liv på ett nytt sätt.
Annars får du jättegärna sätta gränser på mina frågor, det är ett bra sätt att träna. Jag tar inte illa.
-
Jag vet inte hans version, bara din, så klart. Men känslorna som kommer från dina ord säger att du inte verkar vara så lycklig i din relation just nu.
Dina drömmar av att resa verkar inte uppfyllas, du verkar inte längre säker om du vill flytta ihop med honom, han verkar inte vara så emotionellt öppen med dig längre, hans ursäkt för att inte resa (med dig) och flytta ihop…
Som sagt, jag kan inte hans version.
Men tänk på vad du vill med ditt liv istället för att hoppas att han ska ändra sig.
Om det här är mannen av dina drömmar och du ser dig själv att ha barn med honom i framtiden, då skulle jag jobba på relationen och försöka fylla hans behov så att han vill vara mer med dig och öppna sig och resa med dig.
Annars, tänk på 4 år till av det här, det kommer inte bli bättre. Är ni med varandra för att ni båda älskar verkligen varandra eller för att ni blivit vana och är rädda för tanken att vara ensamma igen?
Ens partner bör alltid vara först i ett förhållande, och man ska vilja vara med honom/henne, och om man inte jobbar på det i början så blir bara sämre med åren.
Vad säger din magkänsla i den här situationen? Den brukar oftast vara rätt.
När du raderar ditt svar tas det bort och ersätts med ett meddelande om att det raderats.