Skapade svar

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 27 totalt)
0
  • Hej,

    hoppas du är inne och ser att du får svar.
    jag förstår att det är jobbigt och jag förstår att du inte kan tänka på annat. Jag är inte psykolog så jag har inga tips i hur du kan tänka att ge men:

    1. du behöver en psykolog. Kontakta vårdcentralen, en läkare kan göra bedömningen att du är deprimerad/utmattad/ångest och besluta att du ska ha psykologkontakt. Ge dig inte!
    2. Jag har GAD och hypomani och som du beskriver dig känner jag igen mig själv. Jag är relativt frisk nu och kan hantera livet på ett rimligt sätt men en släng av ångest kommer jag alltid ha. För ca 15 år sedan var jag i din sits och kände det du känner. Det finns hjälp att få. Depression är ett sjukdomstillstånd som kan behöva medicineras men du behöver också bearbeta dina trauman och rädslor och finna sätt på att hantera situationen och på ett klokt sätt hjälpa andra om du kan.

    hoppas det blir lättare för dig och du finner en väg som leder dig rätt. Kram!

    som svar på: Min mamma är deprimerad
    Trådstartaren

    Jo det finns barnbarn. Hon har ju inte träffat dem nu under pandemin mer än fåtal gånger utomhus. Hoppas det blir bättre nu när vaccinet ges och så. Men det kommer ta tid för henne att komma tillbaka till sig själv och glädjen.

    Jag är arg på min far. Jag tycker inte att han gjort allt han kunnat, inte inser att han bidrar till skiten. Han borde släppa jobbet som hon gjort och på så sätt plocka bort stressmoment för henne. Han har alltid massa projekt och stress och grejer som påverkar henne men han har aldrig insett det. Eller han kan inte avsluta saker, blir aldrig färdig.. får nog bli en egen tråd om honom..

    Jag är frisk nu och äter ingen medicin men jag tog sertralin i flera år. I två omgångar tror jag om jag minns rätt.. Hade även mirtazapin och atarax. Det hjälpte mig mycket men det tog tid. Nedtrappning och upptrappning höll ju på i en evighet. Livet går upp och ner även då man medicinerar. Ibland måste man nog kolla upp om man behöver höja, sänka dosen eller lägga till något. Eller kolla allmänt liksom, sover man? Äter man? Dricker man? Påverkas man av en galen pandemi?

    som svar på: Kommer de förlåta mig?

    Det är en sjukdom att vara deprimerad, och det går att bli frisk. Under en depression kan man känna sig som en statist, man bara är där i bakgrunden. Men du kan få huvudrollen i ditt eget liv igen. Det går, och även om det inte känns så nu så önskar jag att du tror på oss som varit där. Det tar tid men det går. Din dotter älskar dig och vad du än känner så kan du inte veta vad hon känner. Stanna och bevisa för henne att du älskar henne. Toppen med en mormor som älskar henne men hon behöver dig också. Just nu kanske du inte kan leverera som mamma men en dag gör du det och den dagen är värd allt!

    som svar på: Kommer de förlåta mig?

    Det enda som gör det bättre för alla inblandade är att du får den hjälp du behöver, förtjänar och har rätt till. Det finns hjälp att få och en annan väg att gå även om det inte känns så just nu.

    som svar på: Jag ska svälta ihjäl

    Ingen aning vad som hänt eller varför. Men visst finns det någon som gillar dig.

    Hej,

    det skulle jag säga ja. Min depression såg ut så efter ett tag. Men om du känner att du mår dåligt eller är orolig över ditt mående så kontakta vården!

    som svar på: Ångest över ångesten

    Hej

    förstår att det känns svårt. Det är en del av problemet med ångest – att det är så jävla tungt. Men det finns något på andra sidan ångesten, det kommer bli bättre, lättare. Något kommer hjälpa men det tar tid. Det är svårt att förstå att ångest är ett sjukdomstillstånd eftersom man inte ser det, man bara är i det och ser ingen väg ut. Men vägen ut finns och du kommer komma dit. Det är fakta att piller gör det värre i början, försök se det som så. Ren fakta – inte bara en känsla. Tiden går ja, men det finns massor av tid kvar. Vänta, andas och vänta lite till och andas lite till. Det blir lättare jag lovar. Det finns saker som funkar men det tar tid!

    Det var starkt gjort! Du står upp för dig själv!
    försök se det så här om det känns svårt: han gjorde det valet åt dig.

    Ett val behöver inte betyda för alltid. Man får ändra sig. Menar inte att uppmana dig att göra slut alltså. Men att känna efter, vad vill du? Vad vill du ha för relation för att vara lycklig. Med tiden eller åldern kanske man behöver eller längtar eller strävar efter något annat än det relationen var inledningsvis. Relationer ändras ju hela tiden. Vänskapsrelationer kan ju till exempel ändras mycket över åren. Jag hoppas så innerligt att du kan prata med honom om dina känslor och tankar och din längtan. Att ni kan mötas så er kärlek för all plats den förtjänar.

    En relation är ok om den känns ok för de som ingår i relationen. Om du inte är ok, vilket du inte verkar vara, så är det något som är fel i relationen. Iaf för dig. Så tänker jag. Sen är frågan vad som behöver ändras i så fall.

    är han nöjd med relationen? Är det här hans definition av en ok relation? Att ha den bredvid resten av sitt liv och inte integrerad med sitt liv. Eller skulle han vilja ha det annorlunda? Är det hans val eller familjens val? är det möjligt att få det annorlunda?

    som svar på: Min mamma är deprimerad
    Trådstartaren

    Jag ringde henne idag och tänkte innan att:

    – jag ska inte säga emot och inte försöka vara pepp

    – jag ska inte låta som att jag tröttnar på de negativa kommentarerna i mina mmm-ande svar.

    – jag ska våga vara tyst och vänta på att hon fortsätter prata, inte verka stressad av att det blir tyst en sekund

    – jag ska fråga: vad är det du tänker på?

    – jag ska ha bestämt mig innan för att inte dras ner, samtalet är inte för mig.

    viktigast av allt visade sig vara att jag ringde igen. Och att jag lyssnade.
    det blev tyst och hon fortsatte.

    så mycket som påverkar hennes mående. Stressen är en sak. Sorg på det. Att vara pensionär och inte vara till nytta. Isoleringen som pandemin inneburit. Hon har inte direkt några vänner. Varit social inom yrkeslivet så det räcker brukar hon själv säga. De få vänner hon haft har alla dött. Hon har liksom inget att se fram emot tycker hon. Och jag kan typ förstå det. Hur får man då livsgnistan att komma tillbaka? Att glädjas över vad?

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 27 totalt)
0