Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 27 totalt)
0
  • som svar på: Slidkramp och allt kladd

    Hej!
    vad jobbigt för dig! Önskar jag visste något om detta område men tyvärr. Lider dock av smärta men inte som du beskriver.
    finns det någon specialistklinik där du bor tro? Tänker att du har ALL rätt att bli tagen på allvar och få betydligt mer stöd och hjälp från vården. Om de inte vet måste de väl remittera vidare??

    som svar på: Deprimerad

    Usch, det låter kämpigt 🙁 fantastiskt att du kämpat på så och tagit dig framåt!

    men vilka är dessa andra att definiera dig? Du känner dig, du vet vad du är och vad du är värd. Alla de andra, oavsett antal, har ingen rätt och ska inte få makten att definiera dig!

    relationer är det svåraste som finns, både med och utan NPF eller diagnos eller bakgrund eller historia.. relationer trasar sönder, rinner ut i sanden, sätts på paus mm mm. Men människor tar inte slut och det finns massa fler där ute som du bard inte träffat än. Det finns snälla, pålitliga människor som kan ge värme, förståelse och möjlighet att bygga relationer, du ska bara springa på dem och plötsligt gör man det. Lägg dom andra bakom dig, stå rakryggad och ha siktet framåt. Vid 25 är det tufft. Man har hunnit få en hel del brända broar men du blir starkare till slut. The best is yet to come!

    Hej igen, om du läser.
    du är en sån kämpe. Allt har gått emot dig och mitt i rådande pandemi vänds allt upp och ner. Klart du mår dåligt. Klart du känner tomhet, sorg, rädsla, förvirring. Och ensamhet. För mig är alltid ensamhetskänslan, när den kommer smygande, det yttersta beviset på att jag är nedstämd, är på väg in i en depression. För det är depressionen som gör så med mig: fyller mig med en känsla av att vara ensam. Nu har jag lärt mig det; ”pass på nu, det är depression på g! Nu får du akta dig, backa, chilla, ta hand om dig! Nu är det för mycket och det går utför. Du är inte ensam och det vet du!” Säger jag till mig själv då. Ibland visar det sig att det är för att jag har så mycket på g, höga krav, en vilja att prestera som också lett mig dit, för om jag jobbar, sliter, jobbar, pluggar, ska lyckas.. då blir man kanske också lite ensam, eller iaf känns det så. Prioriterad inte vänskapsrelationer, glömmer eller orkar inte ringa syskon.. funderade på om det blir så för dig också? Du verkar ha högt tempo, höga krav på dig själv karriärmässigt.. oavsett: när känslan av ensamhet knackar på så är det depressionen som talar. Har du någon att ringa då? Gråta en skvätt och säga att du känner ensamhet? Så någon får en chans att bevisa för dig att du inte är det? Ofta behöver vi alla bli bättre på att be om det vi behöver.

    hoppas att du ser ljuset i tunneln och tar hand om dig. Du ska vara stolt över dig själv!

    Hur har du det nu? Jag tror vi är många som på olika sätt hanterat krissituationer senaste året. Jag är glad att du inte är borta som du skrev att du borde vara. Du är kvar och vet du – nu är det maj 2021. Snart är en del av skiten över! Hur ser din historia ut nu i efterhand och vad har du för planer?

    Din familj är troligen orolig för dig och vill skydda dig. De vill säkert ditt bästa och önskar och hoppas att det inte är så allvarligt som det låter. Men du behöver hjälp. Du är inte misslyckad, du behöver bara rätt förutsättningar. Som tidigare skrivet: ring vårdcentralen så snabbt som möjligt eller be någon du litar på att göra det. Det kan och kommer bli bättre, kämpa på!

    Fy vad tungt det låter! 🙁 Har du någon att prata med, vänner eller släktingar? Kan du få något stöd där, vågar du be om hjälp? Avlastning med barnen, en paus från vardagen, tips om vart du kan vända dig?

    Hej igen,
    En släng av kontrollbehov och orostankar ska man ju kunna leva med. Jag kommer nog alltid vara oroligare än genomsnittet, ha lättare att tänka katastrof än succé samt vilja ha koll. Spelar upp scenarios i huvudet. Osv osv. Men det är lugnare nu efter att jag fick den hjälp jag behövde. Det går att lära sig hantera och styra om sånt där. Men helt chill lär vi nog aldrig bli 😉 och det är nog bra. Såna som vi kanske förhindrar onödiga händelser och förebygger massor dagligen. Men någon måtta får det ju vara – vi kan ju inte gå under av det! Kämpa på – det finns möjlighet att tona ner de värsta känslorna och tankarna med lite hjälp!

    Jadu.. det är inte lätt. Hoppas att fler samtal med psykolog rätar ut några frågetecken. Att du får chans att hitta källor som lett till din situation och får hjälp att reda i det.

    Jag vet inte hur folk orkar. Det är svårt att veta när man behöver vad. Ibland får man väl tillåta sig dra täcket över huvudet också? Det är också att vara snäll mot sig själv. Att göra det man behöver just då, att vara ifred och sova bort det värsta. Andra gånger kan man kanske pressa sig lite för man vet att det känns lite bättre efteråt? Men om man pressar sig själv varje stund varje dag så blir man bara än mer utmattad. Har du rutiner? Det känns lite som steg 1. Ruta in livet lite?

    fortsätt lyssna på den där lilla rösten! Och om den tystnar någon stund så lyssna på mig: håll ut!

    Hej!
    vad fint att läsa om den fina stunden där på slutet i ditt inlägg. Jag tänker att det är där, i de mötena, med likasinnade, vi känner glädjen och hoppet.

    känner som du att jag inte kan lita på folk. Eller jag är besviken! Jag var stolt en stund i början; titta på oss – vi sköter oss utan massa lagar och regler, vi löser detta ihop. Sen tröttnade folk relativt omgående? Jag har gått omkring och varit arg och besviken på folk jag innan såg som mina bästa vänner. Jag trodde vi var lika i grunden. Men sen.. började de strunta i restriktioner, umgås över generationer inomhus, resa landet runt. Vad fan hände? Tänkte jag då. Var vi inte överens om att hålla oss hemma, visa hänsyn, stötta vården, inte utsätta oss själva och framförallt andra för onödiga risker? Vi skulle ju bevisa att det går, att vi orkar, att vi kan. Vi skulle ju för fan bara visa lite hänsyn och respekt. Det är ju inte direkt en mänsklig rättighet att gå på restaurang eller åka på skidsemester?! Och att folk jag verkligen tyckte om och kände mig lik struntade i alltihop var det som gjorde att jag kände mig ensam. Jag har familj och vänner och allt sånt, jag är INTE ensam. Men jag blev liksom ensam i min bestämdhet, min övertygelse att följa de förbannade restriktionerna. Liksom vem fan är jag att springa runt på stan och mingla och åka buss om jag inte absolut måste? Men alla andra då.. känns det okej att kanske sno en plats på iva? Känns det bra att utsätta riskgrupper för större samhällssmitta? Känns som att jag vill anklaga dom för att ju mer de valde att strunta i rekommendationerna – desto mer ensamma och isolerade blev vi andra. Min ljusglimt är de som utkristalliserat sig under pandemin, de små mötena med folk som är som jag eller åtminstone visar samma hänsyn, dem välkomnar jag in i mitt liv. Resten ger jag nästan fulfingret. Hej då liksom. Visst blev det märkligt? Jag var individualist, men inte egoist. Sen trodde jag på den gemensamma kraften i alla oss individer. Det föll platt. Trist.

    Håller med övriga som svarat. Tyvärr hör man allt för ofta att någon inte är sig lik fast vi alla har olika sidor som får olika mycket plats under livets gång. Att lida av smärta eller depression är jobbigt och man behöver någon då. Precis just då, inte sen. För det första borde han acceptera dig och din sjukdomsbild med ångest mm. Det är inget personlighetsdrag att ha ångest – det handlar om psykisk ohälsa. Att kommentera det hos dig måste vara väldigt sårande. Att vara kontrollerande om vem du pratar med om hur du mår är på riktigt en varningsflagga. Må hända att det är för att han mår dåligt men det är hans ansvar att hantera hur han mår och vad han gör med det måendet. Det får inte gå ut över dig och hur och vem du pratar med. Att berätta hur man känner är en sak, att tjafsa en annan. Men att bråka så som du beskriver och med inslag av kontroll över dig – det är inte okej. Tro mig: du kan inte göra jobbet som får fram hans gamla jag. Det jobbet måste han göra. Han måste inse att han behöver hjälp med det och han måste vilja det. Och precis som någon skrev tidigare: en paus under tiden kan vara värt så ni slutar fortsätta såra varandra. En paus behöver inte betyda färdigt men att ni har en annan typ av relation och kommunikation under en tid? Inte öppna för andra relationer med andra men något måste nog ändras om ni ska hitta tillbaka. På den vägen ni är nu ser det tyvärr inte ljust ut.

    Det tog tid att acceptera min depression. Kände liksom du skuld, skam, misslyckad och så oerhört ensam. Efter ett tag förstod jag att det inte är någons fel att jag blev deprimerad. Förutsättningarna för mig sög, jag hade inte verktygen att hantera livet, stressen tog över. Insåg att när man är inne i det så kan man liksom inte ta hand om sig. Försökte se det medicinskt. Om det saknas ett ben i kroppen så löser ju vården det, på samma sätt lär jag vården lösa att ett ämne saknades i rätt mängd i min hjärna. Min hjärna funkade ju inte normalt. Den kunde inte tackla de mörka tankarna, ångesten, kastroftankarna, känslan av att vara otillräcklig. SSRI var en del av min lösning rent medicinskt men utan psykolog hade jag inte kommit ut så mycket starkare på andra sidan. Jag bearbetade gammal skit, lärde mig om hur jag funkar och varför, vilket beteende jag upprätthåller, vad jag förväntar mig av min omvärld, fick se lite klarare på saker och ting, sluta ta så förbannat mycket ansvar, stå upp för mina känslor.

    depresson är vanligt och du ska inte skämmas eller känna skuld. Du är inte skyldig till att ha gjort det mot dig själv! Världen och livet är en väldigt tuff plats att vara på och i. Det du kan ta ansvar för nu och som du ju gör är att kämpa för att må bättre. Du har sökt vård och hjälp, du löser på för att förstå och du söker svar och input. Väldigt starkt tycker jag. 🙂

    att känna skam och skuld och allt det är en del av problemet, en del av sjukdomsbilden. Din hjärna sållar ut det den kan hitta som trycker ner dig. Läs det andra också! Kämpa på! Jag hejar på dig!

    Hej,

    känner igen delar av det du skriver. Tankar som tar över gällande oro kring barnen. Jag har lärt mig ha distans till tankarna och knuffa bort dem så de inte tar över. Och givetvis en helt okej dos kontroll. Mitt enda råd är att söka professionell hjälp för du kommer drunkna och gå under av alla dessa tankar. Dessa tankar som känns som att de ska rädda livet på barnet kommer inte hjälpa någon, allra minst dig tyvärr. Har du någon att prata med som kan förstå dig? Har du någon kontakt på vårdcentralen? Googla vilket stöd som finns på vårdinrättningar i närheten, ibland finns det jättebra kurser eller samtalscirklar som faktiskt kan hjälpa en att få huvudet över ytan.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 27 totalt)
0