Skapade svar

Visar 11 inlägg - 1 till 11 (av 11 totalt)
0
  • Ett skämt som sätter sig hårt in i själen, att du kallar mig ”tjockis” eller ”fetto” förstör mig. Tack vare att en kille i min skola kallade mig för ”Mulliga M” (M= mitt namn), blev jag svårt sjuk i bulimi. Jag hetsåt för att visa att jag inte tog åt mig för att sen springa till närmsta toalett och sätta fingrarna djupt ner i halsen. Jag var 11 år. Idag snart 5 år senare är jag frisk från bulimin men nu har nästa ätstörning tagit fart. ”M ditt fetto”, snart 3 veckor sedan jag hörde det och fick nog. Har inte ätit en ordentlig måltid sen dess. Jag orkar inte mer, ska jag klara denhär natten också eller ska jag springa till järnvägen och hoppa?

     

    Så hemskt att få höra att du blivit så illa behandlad redan som 11 åring, och du är stark som tagit dig igenom detta. Kanske lättare sagt än gjort men försök att inte ta åt dig. För du är värd så mycket mer. Du är fantastisk och låt ingen annan trycka ner dig. Jag tycker du ska försöka prata med någon om du inte redan gör det. Någon professionell som kan hjälpa dig. För du är inte värd att må så här. Ingen är det! Du ska inte hoppa eller göra något sånt. Du ska stanna kvar här på jorden för det finns dom människor i ditt liv som bryr sig om dig och älskar dig. Ta vara på dom människorna istället.

    Trådstartaren

    Det är INTE DITT FEL på något sätt, varken att din pappa slagit dig, eller om han tar livet av sig!! Din pappa verkar trasig inombords och inte alls må bra, men det beror inte på dig! Kanske blev han slagen av sin egen pappa? Han mår psykiskt dåligt och tar ut det på dig..men du måste sluta ta på dig skulden! Jag beklagar din familjs situation! Men att någon annan gör illa dig eller sig själv är aldrig ditt fel!

    Vet innerst inne att det inte är mitt fel även fast jag ibland ganska så ofta tar skulden på mig. Du har rätt i det du skriver, att pappa blev slagen som liten. Det är inget som han brukar prata om. Inte med mig i alla fall. Tror det är av den anledningen att han inte vill att jag ska se annorlunda på min farfar. Min farfar lever inte idag men när han levde så var han verkligen världens underbaraste farfar. Men om jag förstått det rätt så har han kanske inte varit världens underbaraste pappa. Av det jag fått höra och förstått så verkar det som att farfar har druckit en del i sina år och att pappa då blivit väldigt illa behandlad. Har även fått höra att han suttit häktat för någonting (vet inte vad) Det är självklart förståeligt att pappa och även likaså hans systrar påverkats av detta väldigt negativt. Att pappas uppfostran speglas i hur farfar var. Dock har det aldrig varit så illa för mig, för min pappa har aldrig haft alkohol problem eller andra beroenden. Dock våldet existerar fortfarande fast kanske i en mildare variant än hur han blev behandlad. Men oavsett vilket är det fortfarande våld både psykiskt och fysiskt. Alltid när det händer så tror jag att det är mitt fel, fast jag vet att det inte är det. Och jag lägger skuld över så stora saker som jag inte borde för i mitt huvud tänker jag alltid att jag är anledningen till problemet för att det är det jag alltid fått höra

    Trådstartaren

    Du gör alldeles rätt som satsar på dig själv, att du har en framtidstro och ett mål att sikta mot! Att jobba med barn tror jag kan bli väldigt lyckat när man inte fått den barndomen man själv egentligen förtjänar, på grund av vuxna människor som inte tar sitt ansvar som dom borde. Man kan därmed bidra till mycket gott för andra små personer i sin utveckling istället. Jag hoppas att du har fått en insikt att du mår som du gör mycket beroende på att du befinner dig i en osund hemmamiljö och det finns inget du behöver ta på dig skulden för. Barn ska inte behöva ta ansvar för hur vuxna föräldrar beter sig, även om det är så det faktiskt blir, tyvärr. Man blir en ”pleaser” oavsett om man vill det eller inte, för det är något man blir fostrad till sedan barnsben. Annars blir man straffad på olika vis. Jag vet inte om du bor i storstad eller något annat, men ett råd jag vill ge dig på vägen är att när och om du ska vidare till högre studier, välj en annan plats att studera på och ta en studentlägenhet eller hyr ett studentrum så att du får chansen att bryta den onda cirkeln med dina föräldrar. Jag hade även önskat att din syster kunde ta ditt parti och eventuellt hjälpa dig i din situation, eller är det inte möjligt? Det finns fortfarande möjligheter att få hjälp utifrån, men det är som sagt du själv som bestämmer det, och ska givetvis vara genomtänkt. När samhället öppnar upp igen så får du även andra möjligheter att inte behöva vistas så mycket hemmavid. Jag var själv hemma så lite som möjligt och tillbringade mer tid hos kompisar och pojkvän istället tills jag flyttade hemifrån. Allt för att få lugn och ro, och slippa anpassa mig efter en förälder utan förstånd. Hoppas du mår och har det bra just nu iallafall, och att du får lugn och ro att sköta dina studier. 💕

    Ja du har rätt, jag borde egentligen inte ta ansvar för hans beteende även fast det är just det som händer. Jag har faktiskt tänkt den tanken att när jag väl väljer att läsa till högskola och kommer in så ska jag ta en plats som är en bra bit hemifrån, just av den anledningen att bli ”fri” att få komma ifrån ett tag och stå på egna ben. För att slippa vara beroende av mina föräldrar för just nu är jag ganska så fast i dom. Så som läget ser ut nu så börjar vi få komma tillbaka till skolan igen. Inte helt fullt ut, utan några dagar i veckan. Det är ganska skönt att få komma ut igen så smått. Slippa isolera sig innanför dom fyra väggarna 24/7. Känns nästan som att sitta i ett fängelse. Speciellt när situationen hemma ser ut som den gör. Skönt att få träffa sina vänner som ”normalt” igen. Men förhoppningsvis så kommer vi kanske till en tid då man kan få leva relativt normalt igen som innan. Jag har alltid varit den personen som varit hemma väldigt ofta. Aldrig varit ute så speciellt mycket, men det är av den anledningen att jag aldrig fått riktigt chansen. Har alltid haft svårt för kompisar. Speciellt under högstadiet så var jag väldigt ensam och utanför. Hade ingen, utan var in princip helt själv. Detta fick ju många konsekvenser av det, då jag var tvungen att tillbringa all tid hemma. Men under dom åren så försökte jag hålla mig för mig själv så mycket som möjligt. Instängd på mitt rum för det mesta och kom inte ner mer än nödvändigt för att slippa, fast ibland gick det inte att komma ifrån det. Det var också då som allt eskalerade hemma med pappa och blev värre än vad det redan var. Det är egentligen inte förens nu när jag börjat gymnasiet som jag börjat få fler vänner att hänga med. Numera är jag inte lika ensam i skolan längre. Har 2 stycken som jag umgås allra mest med. Första terminen i gymnasiet så hängde vi mycket även på fritiden och det var en chans för mig att komma ifrån. Men sen kom Corona och då blev det förändrat igen. Men förhoppningsvis så vänder det med Corona. Får verkligen hoppas för det här är inget sunt liv.

    Ska jag vara helt ärlig så tror jag inte att min syster är någon ide att prata med. Inte när det gäller detta, hon är så fast i mamma och pappas tänkande så tror nog aldrig hon kommer ställa sig på min sida. Det hade varit skönt om hon hade förstått mig mer eftersom vi är syskon och vi behöver varandra. Eftersom hon själv och blivit utsatt som liten av pappas våld så är det ju en historia vi delar på tillsammans som syskon men jag tror inte det kommer att gå.

    Trådstartaren

    Jag förstår att du är kluven när det kommer till relationen till dina föräldrar. När man växer upp i in dysfunktionell familj med fysiska/ psykiska hot och övergrepp så blir det onormala en normal tillvaro, för att man inte vet om någonting annat. Man lär sig även vilka ”regler” som gäller inom dom fyra väggarna. Vet att jag själv iakttog och lyssnade efter olika signaler som kunde avgöra vilket humör min mamma var på. Jag kunde till exempel höra på hennes steg, röstläge eller hur hon stängde en skåpdörr vad som väntade, eller få den blicken- onda ögat- när hon bara stirrade iskallt. Att hon letade efter en anledning att få ett utbrott och ge sig på första bästa familjemedlem som kom i hennes väg, som kunde vara för minsta lilla sak. Hon hade också sina bra dagar, en person behöver inte vara ond helt och hållet. Det är väl mest att man inte orkar med den psykiska pressen att leva med en sådan person, det blir ingen normal tillvaro då det orsakar mycket smärta, samt att man själv blir dysfunktionell för att kunna fungera i samhället och när det kommer till andra relationer man måste ha i livet. Man får inte lära sig att interagera med andra människor på rätt sätt, och har en negativ påverkan på många sätt. Om jag förstått det rätt så tål inte dina föräldrar, kanske mest din pappa, att du har en egen vilja eller egna tankar och känslor. Personer med en emotionellt instabil personlighetsproblematik har ingen självinsikt som leder till en oförmåga och ovilja att ta ansvar för sig själv och sin inverkan på andra. Klarar inte kritik, utan ser den som ett angrepp och som bristande lojalitet, och tror sig ibland vara intellektuellt överlägsen. Dom kan heller inte känna empati, eller bryr sig helt enkelt inte för att dom inte vill. Det man helst vill är att stå på sig, göra uppror, få någon slags förståelse, men det är tyvärr inte möjligt när det kommer till vissa personligheter. Kan det eventuellt vara skillnaden mellan dig och din syster? Att hon kom lindrigare undan för att hon backade och fogade sig lättare än vad du gjort? Jag vet av egen erfarenhet och den kunskapen jag har idag om personlighetsstörningar att den kampen vinner man inte. Allt som görs och sägs kommer studsa tillbaka på en själv, att det är man själv som framkallat situationen att bli utsatt för diverse övergrepp, att det är ens eget fel. Därför är det ingen idé att ge sig in i någon verbal kamp med dessa personer. Hur mår du idag? Får jag fråga vad du har för planer och drömmar om din framtid? Det är trots allt viktigt att du ger dig själv hopp, och siktar på en annan slags tillvaro så småningom. 🦋

    Mina planer för framtiden är först och främst att gå ut gymnasiet. Jag går barn och fritidsprogrammet. Älskar barn och det är verkligen något som jag vill jobba med. Hade tänkt läsa vidare sen till förskolelärare. Sen därefter vet jag inte riktigt vad jag vill. Flytta hemifrån (självklart) tycker om att resa. Så tror väl det är det jag kommer syssla med i framtiden. Och kanske om jag hittar den rätta mannen i mitt liv att bilda mig en familj med. Det vet jag ju inte än vad som kommer att hända. (Men det är långt till dess) tror det är viktigt att jag fokuserar på mig själv först. Mitt eget välmående och att försöka ta itu med mig själv och det förflutna innan jag går så långt fram.
    Idag så mår jag väl inte så jättebra eftersom att det är som det är. Men oavsett vad som händer så vill jag och försöker kämpa vidare. Trots att det är skitjobbigt och att jag ibland är nära på att ge upp allt. Vissa dagar är bättre än andra. Vissa dagar kan jag väl ändå må helt ok och dagen flyter på precis som vanligt. Andra dagar kan jag väl må lite sämre. Helt beroende på hur situationen ser ut hemma, och hur jag mår.
    Jag känner igen mig själv i det du skrev om att man lyssnar av dess signaler med fotsteg, tonläge och blickar. Och visst kan det vara därför som det är sån stor skillnad på mig och min syster. För min syster är mycket lugnare i sättet, hon har väl tagit det mer på ett lugnt sätt och dragit sig undan när hon vetat att det kommer bli värre. Jag är raka motsatsen från lugn när det kommer till såna saker. Har varit så alltid. Och det är väl just därför som det blivit värre och gått överstyr. Och eftersom jag varit sån så är det väl därför lättare för både mamma och pappa att beskylla det på mig. Eftersom det anses ”fel” att vara på det viset. Jag har alltid trott att det varit mitt fel alltihopa för att jag inte riktigt är som dom. Att det är mitt fel att det blivit som det blivit. Att jag typ fått skylla mig själv för att han kunnat slå mig eftersom han gjort det av en ”anledning” om jag varit jobbig. Samma sak när han hotade med att ta livet av sig. Att det också skulle varit mitt fel. Det gör ju att jag lätt lägger den skulden över mig fast jag inte borde. Det är väl just därför som jag mått så dåligt och därav att det blivit värre hemma. Det är som att jag är fast i mitt egna hem. Mitt hem ska ju vara en trygg punkt för mig men det är långt ifrån alltid som det är det.

    Trådstartaren

    Det blir alltmer vanligt att man kan läsa om psykopater och narcissister som finns omkring oss. Det ges ut alltfler böcker, tidningar skriver om det och man kan googla i ämnet. Vem som helst kan råka ut för en psykopat/narcissist som använder sig av härskarteknik för att få som den vill. Dom orsakar stor skada på oskyldiga människor, och barn i dessa familjer får skador för livet! Narcissistiska föräldrar är som giftiga spindlar. Dom fångar sina barn kallt och hänsynslöst i ett nät av känslomässigt lidande. I dessa familjer finns det alltid en person som sätter sina egna behov framför alla andra. Därmed får den personen total makt, kan manipulera dom andra och få dom tro att det som den säger är det enda som är riktigt. Barn i dessa familjer förstår mycket väl att något är fel i deras familj, men kan inte göra något åt saken. Dom kan bara gå med på att tryckas ned, bit för bit. Dom som växt upp i sådan miljö har sagt att på utsidan ser familjen perfekt ut, men på insidan är livet ett helvete. Det är väldigt svårt att komma bort från denna svåra situation. Familjen har sina egna speciella regler, som har att göra med en enda person. Den personen bestämmer. Rättigheter och erkännande tas bort från alla andra! Därför är det mycket vanligt att barn saknar känslomässiga band till föräldrarna. Föräldrar som negligerar sina barn och utsätter dem för kränkande dålig behandling i det tysta, och ingen utomstående som förstår problemet eller bryr sig om att lyssna på förtvivlade signaler. Sanningen är att denna ohälsosamma familjesituation tystas för evigt, genom att man ofta kapar grenarna på familjeträdet. Släkten tas effektivt bort från familjen. Ingen ska få veta sanningen. Barn som växer upp i dessa narcissistiska familjer kämpar hårt med att erkänna övergreppen, den kärlekslösa tillvaron och den psykiska skada som dom genomlider. Men i andra personers ögon växer dom upp i den perfekta familjen. Det här är så viktig kunskap att känna till att det borde vara ett obligatoriskt ämne i skolorna, på olika utbildningar och på arbetsplatser.

    Kommer själv ihåg när jag var mindre och gick i låg o mellanstadiet, och man var hemma hos en kompis. Redan då kunde jag se skillnader, jämföra o förstå att något inte stod riktigt rätt till. Om man jämförde deras familj med min. I det stora hela var det väl inga jätteskillnader men jag märkte själv hur dom handskades med konflikter. Och det var inte alls på samma vis. Det var ingen som skadade varandra verkens fysiskt eller psykiskt. Vilket typ har varit en självklarhet hemma hos mig. Och det är som du skriver att man förstår att det är något fel men man kan inte göra något åt saken. Och det är nu när man är äldre som man förstår mer och mer. Man tänker på det på ett helt annat sätt nu.

    Det är ingen i min omgivning som vet att våldet hemma försegår då det inget som visas på utsidan. Utsidan är allt precis som det ska. Visst, dom har gjort mycket bra saker under min o min systers uppväxt. Vi har ändå haft bra stunder med mycket kärlek o värme trots allt. Vissa dagar är det faktiskt bra hemma. Då vi hittar på mycket roliga saker ihop och då är vi precis som en ”normal” familj. Då är det frid och fröjd och det är dom dagarna som jag älskar allra mest. För då är det lugnt o skönt.
    Men andra dagar kan det även vara ett helvete. Det beror på helt stämningen som är i rummet o humöret dom är på. Minsta lilla grej som händer kan sluta hur illa som helst. Oftast så handlar det till början med om små saker som egentligen inte betyder något men som kan leda till något mycket värre. Som kan leda till våld/hot om våld osv…
    Det är det som jag tröttnat på, och inte orkar stå ut med längre. Men ju mer jag försöker stå emot ju värre blir det. Så det är ju inte ens lönt att jag försöker utan snarare bättre att jag tar det som det kommer och får typ ”glida med”, acceptera att det händer. För att skydda mig själv för att det inte ska bli värre än vad det redan är.

    Jag vet att jag behöver hjälp men är rädd för vad som kommer hända. För hur illa än mina föräldrar kan behandla mig så älskar jag dom ändå. Vissa kanske tycker att det är konstigt att man kan älska någon som gör illa än, men för mig så är det så jag växt upp. Det är så jag levt o då är det inget annat man kan göra. För oavsett hur man vänder och vrider på det så är det mina föräldrar. Jag älskar dom, men jag hatar dom när dom behandlar mig såhär.

    Trådstartaren

    Hej! Gränsen är definitivt nådd när en förälder slår sitt barn. 1979 förbjöds barnaga i Sverige så det är lag på att inte få göra det. Jag förstår att du är bitter på all den här traumatiserade tillvaron. Tycker det låter otäckt det pappan gjorde också när han hotade med att skjuta sig själv. Förstår att du for hemskt illa av det och att det skapade en djup rädsla med det hotet. Vilken maktlöshet du måste ha känt. Oron han förmodligen kan ha känt att grannarna kanske skulle höra säger kanske även något om att han förstår innerst inne att det han sysslar med inte är korrekt och heller inte ”får komma ut”? Tänker att en vuxen person som pappan ju är, alltid har ett ansvar för sin egen psykiska hälsa. När han mår så pass dåligt och är så pass instabil att han hotar om självmord är det hans uppgift alltså att söka hjälp för det. Ett barn kan aldrig hållas ansvarig för sin förälders mående. Eller att man skulle bete sig på ett speciellt sätt som gör att föräldern blir självmordsbenägen stämmer absolut inte. Det kan aldrig bli ditt fel! Jag har varit med om att min mamma hotade att ta sitt liv pga. mig när jag var tonåring så jag vet en del om vilken skräck det skapar inom en. Kan säga att det hände aldrig, inte ens i närheten, så jag tror numera att självmordshot som är impulsiva av en förälder som skadar sina barn oftast snarare kan vara ett spel för gallerierna, för att skapa rädsla och straffa en. Finns det något läskigare en förälder kan säga till en egentligen? Jag tror nu när jag är 36 år att det handlade för min mamma om ett maktutövande. Om din pappa hotar om självmord igen tror jag på att ringa 112 som du höll på göra, och berätta för polisen att din pappa sagt så och att du är orolig. Det är så man ska agera när någon pratar om självmord. Tänker att det vore så himla viktigt om mamman kliver in här eftersom hon ju är vuxen och skulle jag säga numera har mer av huvudansvaret (eftersom pappan är så instabil) att se till så han inte skadar varken sig själv eller andra inom familjen. Är det helt kört att få henne att agera? Har hon annars någon syster eller liknande som det går att nå istället för att få hjälp? Bra att du skriver här!

    Ja det är hemskt när en förälder uttrycker sig på det viset. Trots att det var några månader sen han hotade mig med att ta livet av sig så sitter det fortfarande fast i än. För just där o då när han sa det så trodde jag att han skulle göra det. Inget han brukar säga i normala fall. Jag brukar inte vara långsint, utan brukar kunna släppa saker ganska fort. Men detta kan jag inte släppa. Det är som en enorm skräck inom än. Kan ligga vaken nätterna igenom och tänka på det. Tanken på vad som skulle hända om han faktiskt begick självmord. Jag skulle aldrig kunna leva med det samvetet. Även fast jag vet att det inte är mitt fel så lägger jag den skulden på mig ändå.

    Nu i efterhand tror jag heller inte att det handla om att han faktiskt ville ta livet av sig eftersom han aldrig tidigare visat suicidala tendenser. Tror också det mer handlade om att göra mig rädd, att typ visa nån form av makt. Och det lyckades han med. För han skapade en enorm rädsla som än idag sitter kvar i mig.

    Min mamma kommer nog aldrig stötta mig i det här. När hon fick höra att pappa hotade med att ta livet av sig så skrattade hon bara. Och det säger ju ganska mycket var hon står i detta.
    Hon tycker pappa gör rätt när han tar till våld. Hon ställer sig på hans sida. Dock har hon aldrig slagit mig, inte vad jag minns iaf.
    Har inte någon att prata med detta om. Känns som att antingen att ingen skulle tro på mig eller att folk skulle tro att jag överreagerar. Har jättesvårt för att prata med människor om mina känslor.

    Trådstartaren

    Förlåt, missade att du är i tonårsåldern. Vad finns det för möjligheter att prata med någon i din skolmiljö? Kurator, sjuksyster, lärare? Det finns ju även bup, ungdomsmottagning, eller någon annan vuxen du har förtroende för?

    Jag går andra året på gymnasiet och är precis fyllda 18 år. Nej det finns ingen i skolan jag kan prata med eftersom det är Corona så studerar jag hemma. Jag har inte varit i skolan sen innan jullovet. Jag är för det mesta hemma och får knappt lov att gå ut med tanke på Corona och smittspridningen som ökar. Detta har väl lett till att jag blivit väldigt isolerad hemma och har bara kontakt via sociala medier med kompisar. Jag känner själv att jag inte har någon att prata med om detta. Då jag har väldigt svårt för att öppna upp mig och prata om mina känslor. Jag har däremot lättare för att skriva ner mina tankar och känslor när jag känner för det. Är även rädd för att om jag skulle berätta för någon som jag känner att dom inte skulle tro på mig att det jag säger är sant, eller typ tycka att jag överreagerar. Är rädd för vad som kan hända om jag berättar.

     

    Trådstartaren

    Det är inte ditt fel. Det spelar ingen roll om din pappa sa det till dig; Det är inte ditt fel. Dina föräldrar är vuxna människor, som valt att sätta dig till denna värld. Du bär inte ansvaret för de beslut de tar i sin vuxna relation. Det är inte rätt att han valde att lägga det på dig, oavsett om ni hade det jobbigt eller inte. Alla familjer går genom dåliga perioder, dåliga år, en del har ett rent helvete. Men du som barn behöver inte stå till svars för att dina föräldrar valt att skilja sig. Det är deras uppgift att bära vikten av beslutet, inte ditt. Jag önskar för dig att du slutade klandra dig själv. Jag förstår att det är lättare sagt än gjort, men försök. Ett bra sätt att börja släppa taget om skulden är att vara snällare mot sig själv. Cut yourself a break. Det är jättejobbigt när föräldrar skiljer sig, eller ens familjesituation förändras. Försök fokusera på dig själv; vad behöver du för att må bättre under tumultet kring skilsmässan? Hur kan du gå tillväga för att inte klandra dig själv? Jag önskar att din pappa inte valt att säga sådär till dig. Det är inte snällt. Det är faktiskt oerhört manipulativt gjort av honom. Är det så att du kan prata med honom och säga hur det han sa fick dig att må? Är det möjligt att ha en lugn och sansad diskussion med honom?’ Ta hand om dig. <3

     

     

    Jag vet att jag inte borde ta åt mig av det. Och för flera årsen när dom bodde ihop så sa dom alltid ”att det är aldrig barnets fel att ens föräldrar skiljer sig” men nu står vi här, dom har skilt sig och lägger skulden på mig. Jag vet inte vart jag ska ta vägen för vad dom än säger så är det ändå ALLT mitt fel.

    Det går inte att prata med honom. Varje gång man ska prata med honom så blir det bara hetsigt och det slutar upp i bråk. Har även försökt att prata med mamma men det går inte med henne heller. Jag orkar inte bo hos någon av dom men ändå måste jag för att jag har ingen annanstans att bo. Varje gång jag försöker öppna upp mig och prata om mina känslor, och hur jag känner för hela situationen så blir det bara kaos. Det är dom som börjar gapa och skrika på mig. De tar inte mina känslor på allvar och tror att jag bara säger så för att det ska tycka synd om mig.

    Så numera håller jag allt inom mig för börjar jag att prata om det så blir det bara skrik och bråk och jag orkar inte med mer bråk. Och ja ibland så kan även bråken sluta i fysisk våld. Ibland blir det blåmärke och ibland inte. Det spelar ingen roll om jag är hos mamma eller pappa, det kan sluta upp sådär vilket som och för att slippa det är det bäst att hålla tyst.

    Som rubriken lyder, min man vill att vi har sex med andra. Jag vet inte om jag klarar av det då jag känner att mitt självförtroende är för dåligt, känner att jag inte räcker till och att han inte finner mig sexig/speciell. Älskar han otroligt mycket och har en rädsla att han kommer lämna mig om jag inte ställer upp. Jag har aldrig känt att jag är tråkig ang sex, ställer upp på det mesta och är ganska driven. Vilket gör det ännu svårare att förstå. Vi testade i helgen att vara med ett annat par medans vi var fulla och jag flippade ur, såg han ha sex med en annan tjej och jag kan inte få bort den bilden ur huvudet. Han säger att han inte bryr sig att jag har sex med andra vilket får mig att känna mig som en trasa som man kan kasta runt 😢

     

     

     

    har du pratat med honom hur du känner det? Om inte så gör det. Kommunikation är ett av det vikigaste i ett förhållande. Om han verkligen älskar dig så förstår han din situation och att du kan tycka det är jobbigt.

    Förstår han inte dig så tycker jag att du borde lämna honom. Förstår om man tycker det är jobbigt och lämna någon som man älskar. Men om han inte bryr sig så är han ju inte villig att få dig att må bra eller att få förhållandet att hålla ihop. Varför ödsla mer tid på en sån kille då?

     

    som svar på: Årkar inte

    Jag har en gång i tiden också varit ensam i skolan och inte haft några vänner, så förstår att det känns jobbigt för dig. Du behöver inte säga till någon i skolan att du mår dåligt om du inte vill. Dock tycker jag att du kan prata med en kurator eller psykolog om ditt mående. Det har tystnadsplikt och kan hjälpa dig. Och glöm inte att du väljer att berätta det du känner för. Du ska inte känna nått tvång att berätta något du inte vill.

    Och SNÄLLA!!! Jag ber dig. Ta INTE ditt liv. Det är inte värt det.  Du kom till jorden av en anledning. Du har folk i din närhet som bryr sig om dig och skulle må extremt dåligt om du skulle ta ditt liv. Förstår att du har dom tankarna du har då jag själv varit där, men TRO mig, det leder ingen värt om du väljer att avsluta ditt liv. Det kommer bli STORA konsekvenser för din omgivning. Så stora att det är svårt att förstå.

    Prata med någon istället som kan hjälpa dig

    som svar på: självmordstankar
    Trådstartaren

    Självmordstankar är inte så ovanliga i perioder av många människors liv. Men det betyder inte att livet inte kan bli bättre. Du behöver prata om din situation och få hjälp att reda ut det som tynger dig för livet förändrar sig snabbt även om det ser mörkt ut just nu. Har du talat med din skolkurator eller skolsköterska om dina självmordstankar? Kan det vara ett alternativ för dig? Annars finns ungdomsmottagningen på din ort att kontakta. Se den här länken På ungdomsmottagningen har du möjlighet att träffa både kurator och psykolog. Du kan också välja att gå till din vårdcentral eller en psykiatrisk akutmottagning för att få hjälp. Behöver du prata med någon så kan det vara bra att ringa till Bris – det finns en länk till dem här eller MINDs självmordslinje på telefon 90101 (telefonen är öppen mellan 06.00 – 24.00 ), på natten kan man ringa följande nr som är öppna mellan 21.00 – 06.00 Jourhavande medmänniska på telefon 08 – 702 26 80 Jourhavande präst på telefon 112 (larmcentralen kopplar dig vidare till en präst). Natttelefonerna är

     

    Nej jag har inte pratat med någon om detta. Ingen vet. kan typ inte prata med någon, då jag har jättejättesvårt att öppna upp mig om mitt mående. Har lättare att skriva om det än att prata. Har många gånger funderat på att skriva ett meddelande till mina föräldrar. Men precis innan jag ska trycka på ”skicka” så får jag panik och trycker på ”radera” istället. Om jag skulle prata med någon kurator så vet jag redan att jag kommer sitta tyst som en mus och inte kunna säga ett ljud då jag har svårt för det. Har försökt i 3 års tid, snart 4 år att få fram det. Men har inte lyckats

Visar 11 inlägg - 1 till 11 (av 11 totalt)
0