Azure Sodyso
Skapade svar
-
Tror jag förstår litegrann. Är också uppvuxen i en dysfunktionell familj där våld ingått i själva vardagsdynamiken. En hypotes som jag har är att om man har personer som kommer lite utifrån under ens barndom och kikar in, berättar för en att det man blir utsatt för är djupt orätt, då börjar man sätta på sig de glasögonen, istället? Vissa blir faktiskt så gamla som 50-60 år innan de upptäckte att barndomen inte var så lysande och idyllisk som de hade trott. Det kallas normaliseringsprocess – man normaliserar det sjuka. Hur man än vrider och vänder på det kan det aldrig vara rätt att slå ett barn. Är barnet så pass utåtagerande att man får problem att stå emot sina impulser har man ett ansvar att ta professionell hjälp utifrån. Våld kan aldrig vara ett produktivt sätt att mötas på. Detta vet ju vuxna personer som är föräldrar om, vanligtvis. Blev föräldrarna själva slagna som barn? Hur var deras barndom? Tror man kan få många ledtrådar där och där det kan minska de enorma skuldkänslorna man kan få när föräldrarna ger sig på en. Min mamma har jämt, jämt sagt att jag förtjänade det. Jag tyckte inte jag förtjänade att bli misshandlad. Jag menar, vad blev resultatet mer än att jag ville dö samt blev ännu argare? Det var förskräckligt och ur det kom knappast något gott. Hon höll framförallt på att själsligt döda mig långsamt. Man har väl läst om att föräldrar har till uppgift att ta hand om en, trodde jag? Ge en trygghet och kärlek? En sund uppfostran? Föregå med gott exempel? Slåss är minst sagt förlegat. Och kriminellt.
Precis, förstår vad du menar och du har helt rätt. Av vad jag vet så har verkens mamma eller pappa haft en bra barndom. Där det bl.a. var alkoholmissbruk inblandat. Och av vad jag vet så kunde det förekomma slag. Iaf på pappas sida. Jag har inte hört så jättemycket om det men vet litegrann. Och ja det kan vara en orsak till att de behandlar mig så som dom gör. Nu har ingen av mina föräldrar missbruksproblem men våldet har alltid funnits där. Från början var det i uppfostringssyfte men numera handlar det om när vi är i affekt mot varandra. Det är oftast då som det blir fel. Och jag har länge tänkt att om man anser att det är en bra uppfostringsmetod att använda mot sina barn, har man inte misslyckats med sin uppfostran då? För som du skrev tidigare så blir det negativa konsekvenser av att leva i våldsam relation. Allt det stämmer. Jag har väldigt mycket ångest och går på antidepressiva. Jag har ingen självkänsla och självförtroende. Och jag har även väldiga problem med mitt humör/beteende ibland. Jag försöker göra mitt bästa men ibland går det bara inte. Det blir för mycket för mig och jag orkar inte. Jag orkar inte må såhär, därav mina självmordstankar. För jag orkar inte må såhär. Och jag skadar mig själv för att döva den inre smärtan som jag känner och för att straffa mig själv. Jag mår jättedåligt och har extrema skuldkänslor över hur situationen ser ut. Dom har alltid sagt till mig att det är mitt fel att de slår mig för jag började bete mig illa enligt dom. Och att det är enda sättet för att få mig förstå. Jag har blivit slagen, sparkad, släpad och dragen i håret hårt!!! De har slitit i mig och vid ett tillfälle rev sönder min jacka av misstag när jag hade den på mig. Och ändå har jag länge trott att det är normalt. För misshandel i mina ögon har varit att man blir nerslagen blodig och hela kroppen full av blåmärken. Så har det aldrig varit för mig. Har nog aldrig fått några märken eller sår av det. Så min bild som jag har haft i huvudet om hur misshandel ser ut stämmer inte överens med verkligheten. För bilden jag har haft i huvudet är nån som blivit brutalt sönderslagen och fullt med blåmärken, sår och blod. Jag inte förstått att det finns en annan sida av det också. Våldet som inte syns även fast det är fysiskt. Därför tror jag att jag inte tog det på allvar när jag var mindre. Jag förstod inte. Och jag skämdes enormt över att prata om det. Har även svårt för det idag. Tycker det är jobbigt. Lite lättare att få ner det i skrift ibland. Men dom lägger skulden på mig, och dom flesta tror på mina föräldrar och tror att jag ljuger. Men varför skulle jag ljuga för?
Mår verkligen piss. Och har gjort länge och ingen som förstått för jag har alltid spelat den glada tjejen runtomkring folk.Förstår, men du vet att det är emot lagen? <3 Barnaga exempelvis är ett fysiskt straff eller våld som riktas mot ett barn av en vuxen. Det innefattar att slå, sparka, dra i håret, skaka, knuffa eller på andra sätt fysiskt skada ett barn som en form av disciplin eller kontroll. Det kan också innefatta att använda objekt som ett sätt att orsaka smärta eller skada, till exempel att slå med ett bälte eller en pinne. Barnaga betraktas som en form av misshandel och är allvarligt skadligt för ett barns fysiska och emotionella välbefinnande. Det kan orsaka fysiska skador, såsom blåmärken, sår och frakturer, men också psykologiska konsekvenser såsom ångest, depression, lågt självförtroende och beteendeproblem. Dessutom kan det påverka barnets förtroende för och relation till vårdnadshavare och kan skapa en våldsam inlärningscykel, där barn som utsätts för barnaga i sin tur kan bli våldsamma i vuxen ålder. Internationellt sett har barnaga blivit alltmer förkastat, och det finns en växande medvetenhet om vikten av att skydda barn från våld och ge dem rätt att växa upp i en trygg och våldsfri miljö. Många länder har infört lagstiftning (däribland Sverige) som förbjuder fysiskt bestraffning av barn och främjar alternativa disciplinmetoder som är mer respektfulla och effektiva, såsom positiv förstärkning, dialog och konsekvenser.
Ja jag vet att det är olagligt. Men jag har levt såhär så länge jag kan minnas. Det är normalt för mig, jag är van. Så för mig låter det inte så hemskt och så illa som det kanske är. Jag vet att det är olagligt och man inte får lov att slå sina barn. Men känns typ som att den lagen gäller inte mig/min familj. Jag menar om jag hör att någon annan skulle bli misshandlad av sina föräldrar så skulle jag tycka att det var jättehemskt och jättefel men när det gäller mig är det inte samma sak. Vet inte varför jag tänker så, jag gör bara det. Även fast jag vet att det är fel så känns det ändå som att jag förtjänat det. Och jag har lärt mig att leva med det. Och eftersom jag inte mår bra och är psykiskt sjuk så skyller dom på det. Att om jag bara hade varit frisk och ”normal” så hade det aldrig behövt hända.
Jobbar lr pluggar du ?
Tog studenten förra året och har tyvärr inte fått så mycket jobb på senaste. Har jobbat litegrann inom barnomsorgen som timanställd och är arbetssökande. Pluggar även upp ämnen på komvux som jag inte klarade i gymnasiet
<3 Att de slår dig är jättefel och knappast ditt fel, fina du! Hur länge har det pågått – om du orkar säga? Stor kram!
Fast jo, det är lite mitt fel. För jag vet vad som triggar dom till att göra så. Oftast är det mitt humör som triggar dom. När jag är på dåligt humör tex irriterad, arg eller ledsen. Oftast utan anledning och det är oftast det som triggar dom och blir arga. För jag är inte mig själv. Och ibland kan jag uppfattas otrevlig fast jag egentligen inte menar det utan det är bara mitt mående. Det är därför som dom slår mig. För att jag uppfattas och agerar på ett sätt som inte är normalt.
Första gången han la sin hand på mig var jag typ 3-4 år gammal. Då var det väll mer för att jag inte lyssnade, gjorde tvärtom vad han sa och var trotsig. Som är väldigt vanligt bland små barn. Numera är orsaken till att de slår mig pga mitt humör. Om jag bara hade varit glad och låtsas som att allting är bra så hade det aldrig hänt. Så allt är ju mitt fel, jag får skylla mig själv. Jag startar det och jag ger dom en anledning till att slå på mig. När jag var liten var det väll mer som ett straff nu är det mer en reaktion när man är i affekt.
Känns som vad jag än gör så blir det fel. Oavsett så kan jag aldrig göra dom 100% nöjda. För dom blir bara sura och arga på mig. Bråkar hela tiden och jag orkar inte mer. Jag vill få ett slut på allt lidande. Känns liksom meningslöst att leva och må såhär. Ser ingen annan utväg än döden. Det hade varit den bästa lösningen för mig och för alla andraEtt skämt som sätter sig hårt in i själen, att du kallar mig ”tjockis” eller ”fetto” förstör mig. Tack vare att en kille i min skola kallade mig för ”Mulliga M” (M= mitt namn), blev jag svårt sjuk i bulimi. Jag hetsåt för att visa att jag inte tog åt mig för att sen springa till närmsta toalett och sätta fingrarna djupt ner i halsen. Jag var 11 år. Idag snart 5 år senare är jag frisk från bulimin men nu har nästa ätstörning tagit fart. ”M ditt fetto”, snart 3 veckor sedan jag hörde det och fick nog. Har inte ätit en ordentlig måltid sen dess. Jag orkar inte mer, ska jag klara denhär natten också eller ska jag springa till järnvägen och hoppa?
Så hemskt att få höra att du blivit så illa behandlad redan som 11 åring, och du är stark som tagit dig igenom detta. Kanske lättare sagt än gjort men försök att inte ta åt dig. För du är värd så mycket mer. Du är fantastisk och låt ingen annan trycka ner dig. Jag tycker du ska försöka prata med någon om du inte redan gör det. Någon professionell som kan hjälpa dig. För du är inte värd att må så här. Ingen är det! Du ska inte hoppa eller göra något sånt. Du ska stanna kvar här på jorden för det finns dom människor i ditt liv som bryr sig om dig och älskar dig. Ta vara på dom människorna istället.
Som rubriken lyder, min man vill att vi har sex med andra. Jag vet inte om jag klarar av det då jag känner att mitt självförtroende är för dåligt, känner att jag inte räcker till och att han inte finner mig sexig/speciell. Älskar han otroligt mycket och har en rädsla att han kommer lämna mig om jag inte ställer upp. Jag har aldrig känt att jag är tråkig ang sex, ställer upp på det mesta och är ganska driven. Vilket gör det ännu svårare att förstå. Vi testade i helgen att vara med ett annat par medans vi var fulla och jag flippade ur, såg han ha sex med en annan tjej och jag kan inte få bort den bilden ur huvudet. Han säger att han inte bryr sig att jag har sex med andra vilket får mig att känna mig som en trasa som man kan kasta runt 😢
har du pratat med honom hur du känner det? Om inte så gör det. Kommunikation är ett av det vikigaste i ett förhållande. Om han verkligen älskar dig så förstår han din situation och att du kan tycka det är jobbigt.
Förstår han inte dig så tycker jag att du borde lämna honom. Förstår om man tycker det är jobbigt och lämna någon som man älskar. Men om han inte bryr sig så är han ju inte villig att få dig att må bra eller att få förhållandet att hålla ihop. Varför ödsla mer tid på en sån kille då?
Jag har en gång i tiden också varit ensam i skolan och inte haft några vänner, så förstår att det känns jobbigt för dig. Du behöver inte säga till någon i skolan att du mår dåligt om du inte vill. Dock tycker jag att du kan prata med en kurator eller psykolog om ditt mående. Det har tystnadsplikt och kan hjälpa dig. Och glöm inte att du väljer att berätta det du känner för. Du ska inte känna nått tvång att berätta något du inte vill.
Och SNÄLLA!!! Jag ber dig. Ta INTE ditt liv. Det är inte värt det. Du kom till jorden av en anledning. Du har folk i din närhet som bryr sig om dig och skulle må extremt dåligt om du skulle ta ditt liv. Förstår att du har dom tankarna du har då jag själv varit där, men TRO mig, det leder ingen värt om du väljer att avsluta ditt liv. Det kommer bli STORA konsekvenser för din omgivning. Så stora att det är svårt att förstå.
Prata med någon istället som kan hjälpa dig