Azure Qytodo
Skapade svar
-
Fyfan vad cool du är. Varit med om så mycket, men så stark!
Det är dock okej att vara svag, att få berätta om att man känner sig ledsen och ibland undrar om någon skulle bry sig om man dog eller att man tänker på hur det skulle kännas. Det är inget man måste dela med sig av, men som man kan må bra av, och framför allt måste veta att man kan. Utan att det är skamligt eller så. Det är så bra att du skriver det här.
Jag är så ledsen för allt du utsatts för, men fy vad cool du är som ändå är så stark!
“För när allt är skit och inget går bra så ringer de mig. De frågar mig, varför ska jag fortsätta leva. Varför ska jag fortsätta när jag inte har något att leva för.
Och jag vet inte vad jag ska svara.
Jag vill ju inte själv leva.”
Så skrev jag för tre år sedan. Idag mår jag bra, vissa dagar är dåliga, men då vet jag varför. Det finns kanske inte ett totalt slut, ett aldrig-mer-må-dåligt-ögonblick, men de blir färre och färre för att sedan var så få att man hinner glömma bort mellan varje gång. Alla har sin egna resa, sina egna behov, sin egen tid. Du kämpar och det är så bra. Varje dag en dag närmare din lycka. Fyfan vad duktig du är. Fortsätt kämpa.
Ätstörningar är fruktansvärda. De ligger ständigt där i bakhuvudet och lägger sig i hur vi tränar och äter – något vi måste göra för överlevnad! I dagens samhälle är det särskilt svårt med sociala medier och fitnessikoner och influencers och allt vad det är. Men du säger att det ökat på senaste tiden. Vet du varför? Har det hänt något särskilt?
Det gläder mig att du ändå vill tillfriskna och att du får aktiv hjälp. Jag kan inget annat än att hoppas att det blir bättre och att du en dag kan se dig i spegeln och tänka: wow! Oavsett hur mycket skräpmat du har ätit eller hur lite du har tränat. För det förtjänar du. Någonstans är det väl kanske det ätstörningar grundar sig i: att man inte är nöjd med sig själv. Och det är det svårt att ge något framgångsrecept på, självkänsla är inget man får genom att knapra ett piller. Det är lättare än någonsin att jämföra sig med andra och att tillåta både sig själv och andra döma en efter ens utseende. Kanske blir det lättare på vägen om du börjar följa kroppspositivism-konton på Instagram, följer eller chattar med andra som tagit sig igenom ätstörningar, och diskuterar dina smygträningar med din terapeut och vad du kan göra för att inte känna det behovet.
Ja, som sagt. Jag hoppas att du tänker wow! om dig själv i framtiden och att du kan unna dig godis. För det förtjänar du.
Efter någon termin på ny skola är det lätt att få ett “backlash”, med hemlängtan och känslor av otillräcklighet och tvivel. Ibland är det bara att uthärda för att dessa känslor går över och man så småningom kommer in i studietempot, de sociala kretsarna, den nya orten, etc. Det kan också vara en omställning från grundskola och gymnasium där man just som du beskriver, kan gå från att vara stjärnelev till att bara vara en i mängden, och kanske knappt ens det.
Jag kan inte avgöra om det är värt att uthärda detta eller inte. Men från din beskrivning låter inte som att du är nöjd med ditt val, som dessutom var nummer fem. Även om du inte vill flytta hem igen, kan det kanske vara värt att ställa sig frågan: är det värt att plugga bara för att? Om ditt enda skäl till att plugga är att du vill ha kvar lägenheten kanske det kan vara värt att tänka om. Söka någon annan kurs till våren/sommaren. Det är onödigt att lida sig igenom en utbildning man inte ens vill ha eller jobba med, som bara tär på en och får en att må dåligt.
Att vänta är outhärdligt. Jag förstår dig i din smärta. Du ställer många frågor, frågor om din framtid som just nu är oviss men som du önskade inte var det. Jag förstår det. Tyvärr är det inte många av de frågorna som jag kan svara på, inte ens du själv.
Nu vet jag ju inte vilken tjänst du haft eller vilken utbildning du gått, men en utbildning är aldrig förgäves. Även om det här mötet skulle fastställa att du inte kan fortsätta med den tjänst du haft så finns det säkert massa annat du kan göra inom samma område, där din utbildning är antingen ett krav eller åtminstone meriterande. Är det så att den framtid du trodde att du visste blir på ett annat sätt, ja, då blir det det. Men det behöver inte betyda att den blir sämre. Som ett kontrollfreak själv förstår jag den inre paniken, men det finns många olika vägar här i livet, och bara för att man planerat ta just en betyder inte det att de andra är dåliga.
Jag tycker hursomhelst inte att du ska utgå från att det är negativa besked som väntar. Även om det är bra att förbereda sig för alla utfall, så uppstår mycket onödig oro av att utgå från det!
Jag tycker inte heller att du behöver tro att du misslyckats med din arbetsträning, när du inte verkar ha skäl att göra det i nuläget.
Försök att hålla ut i denna väntan, med tryggheten i att även om allt inte slutar som du planerat, så kommer det att sluta väl.
P.S. Låt inte andras ord av oro och omsorg för dig bli sanning. Jag tror absolut att du kan göra det här jobbet så snart din sjukskrivning är bekräftad och klar och slut – så länge du tror på dig! Tvivla inte. Känn efter i kroppen så att du inte blir för utmattad – men tvivla inte.
Det kommer gå bra!
Det kan vara svårt att veta varför man mår dåligt. Vissa löper större risk enbart genom sina gener. Men ibland går det såklart att göra litegrann för att motverka vårt dåliga mående.
Du skriver att du har försökt söka hjälp, men inte vågat. Vet du varför du tycker att det känns jobbigt? Är det för att det känns jobbigt att prata om dina känslor? Är det för att du skäms? I så fall, varför?
Ibland kan det vara bra att fundera lite på varför man mår dåligt, även om det är svårt. Är det några särskilda tankar eller känslor du får när du mår dåligt? Eller vid några särskilda tillfällen? Om du skulle försöka beskriva dem, eller hitta ett exempel?
När det gäller arbetsliv och karriär är du långt ifrån ensam om att “nöja sig” men samtidigt inte direkt känna någon passion. Att bara känna, som du skriver, att man jobbar för något skitföretag för att ge mat på bordet. Ibland kan ett karriärbyte eller företagsbyte ge en nytändning. Det kanske finns något du skulle kunna jobba med som skulle kunna ge dig mer tillfredsställelse än det du har nu? Att tjäna ok med pengar brukar sällan skapa någon vidare kraftig passion. Finns det något du brinner för? Du kanske kan utbilda dig vidare eller inom något annat, byta bransch, byta avdelning, etc.
Även när du funderat igenom allt det här och gjort allt du kan, kan det såklart ändå komma dagar då allt känns jobbigt. Som Indigo Qugugo skriver, det är inte lätt att vara ung idag. Och att må dåligt är inget att skämmas för – det är inte ens något unikt! Jag hoppas att du hittar ett sätt att må bättre än du gör nu – kanske t.o.m. vågar ta steget att söka hjälp! Oavsett hur du gör, hoppas jag att dina framtida dagar känns ljusare än nu. Det förtjänar du.
Hej, varför skäms du? Är det någon som har kommenterat eller gjort något, eller är det en allmän känsla du har fått?
Jag kan tyvärr inte relatera helt eftersom jag inte varit sjukskriven själv, men jag kan känna mig lite skamsen när jag måste ringa och sjukanmäla mig, även om detta bara är för en dag. Detta eftersom jag vill vara en lojal medarbetare som presterar väl och dyker upp plikttroget. Kanske känner du något liknande. Det jag försöker tänka då är att jag är hemma och sjuk av en anledning. Om jag går till jobbet när jag är sjuk kan jag 1. smitta andra, 2. ändå inte göra ett bra jobb och 3. börja må ännu sämre, vilket gör att jag blir borta längre.
Jag tror att de flesta förstår att en person som är sjukskriven inte gör det för att lata sig eller utnyttja sin arbetsgivare som någon slags “parasit”. Det kan tvärtom vara så att man jobbat så hårt att man helt enkelt gått in i väggen, eller överskridit sin fysiska förmåga trots sjukdom.
Jag tror också att de flesta förstår att de är sjukskrivna vill tillbaka till arbetslivet.
Om det finns någon som tror något annat är det ju faktiskt inte ditt fel, eller, rent ut sagt, ditt problem. Du vet ju varför du är sjukskriven, varför du behöver vara sjukskriven, varför det är viktigt för att du ska kunna fortsätta jobba bra i framtiden, och att du vill tillbaka så fort du är frisk.
Jag tycker faktiskt att du ska skita i vad de andra säger eller tycker, och fokusera på att bli frisk, och göra detta i små steg, små segrar. Jag förstår såklart att det är lättare sagt än gjort. Ångest och övertänkande kan äta en levande. Men det finns hjälp att få för det, och att välja att fokusera på just tillfrisknandet, vad du kan göra just nu, vad du vill uppnå längre fram – det kanske kan ta några minuter från den tid som kanske just nu går åt till den här jobbiga skam-känslan du har.
Alltså: Jag tycker inte att du ska skämmas. Oavsett om någon har sagt något eller inte. Fokusera på att tillfriskna! Jag hejar på dig!
Hej, jag förstår att det känns jobbigt. Jag mådde också dåligt när jag började gymnasiet, från att ha haft en jättebra känsla först – till att känna att jag inte kunde vara mig själv och att ingen var intresserad av att umgås med mig. Att känna sig ensam är extremt tärande, och särskilt om detta inte är självvalt. Att därtill känna sig otillräcklig måste vara jättejobbigt.
Ibland kan sådana känslor bli väldigt överväldigande, och det kan vara svårt att egentligen veta vad de beror på. Det kan hjälpa att försöka bryta ner dem och hitta grundproblemet, så att man vet hur man ska förhålla sig till sina jobbiga tankar och känslor. Avgöra vad som faktiskt är elaka kommentarer, handlingar och vad som är missuppfattningar. Detta är såklart lättare sagt än gjort, men det kan vara värt att försöka.
Du skriver till exempel att du känner dig otillräcklig. Vad är det som får dig att känna så? Är det någon särskild kommentar eller annat agerande?
Du skriver också att du “blir sedd på ett annorlunda sätt” och “blir anklagad för saker du inte gjort”. Kan du förklara lite mer vad som får dig att känna så, vad som hänt eller vad någon sagt?