Skapade svar

Visar 9 inlägg - 25 till 33 (av 33 totalt)
0
  • som svar på: Hopplöst fall….

    Det sista du skriver är de som är allra mest sant av precis allting! Du är INTE ett hopplöst fall. Om du verkligen trodde på det så skulle du inte skriva här, och ta det från någon som har varit kroniskt deprimerad i 15 år: du ÄR inte ett hopplöst fall. Du ÄR inte din depression. De psykologer eller kuratorer du har träffat som har sagt sådana saker är inte värda sin titel. Du har det nog på känn någonstans men det kan kännas skönt att höra någon annan säga det också. Men vad för tröst får du av att höra någon säga att man har varit deprimerad I 15 år? Jo, min depression har varit sekundär lika ofta som primär. Jag har haft underbara dagar och fruktansvärda dagar. Jag har gjort fantastiska saker och vidriga saker. Älskat och hatat, längtat och glömt. Jag har varit människa. Jag har levt, och det gör du också. Du är inte hopplös min vän. Ingen av oss är det. Du är inte ensam, du är inte värdelös och det är inte upp till dig att leva upp till andras förväntningar. Vi vet ju hur det är att förvänta sig något. Man kan ändra på sig tusen gånger och hur ska någon annan kunna förhålla sig till det? Det är ju omöjligt! Förvänta dig bara saker av dig själv. Förvänta dig att kunna ta andra beslut när det gäller självskada tex. Jag vet, det är långt ifrån lätt min vän. Jag vill inte förminska dig på något sätt, men jag menar att jag tror stenhårt på att DU kan ställa egna krav på dig själv. Ett exempel kan vara att när du vill skada dig själv så kan du välja att inte göra det. Byt ut det mot att skrika, hoppa, springa ett marathon, sy ett täcke – vad som helst egentligen! Det kan vara något meningslöst eller Makalöst. Det är upp till dig – men låt bli att lyssna till demonen som viskar i ditt öra. Du är värd allt och mer. Det säger jag, som visserligen inte känner dig, men vad spelar det för roll? Jag tror på dig! Jag tror på att du vet bättre än de som så enkelt ger upp på andra människor, människor som vi. Människor som är trasiga men inte bortom att lappas ihop.

    Jag fann mig själv hos akutpsyk för några veckor sedan. Jag fann mig själv där i en hög I entrén istället för i ett dike med min bil. Där var mitt val då. Där var min förväntan på mig själv. Där var valet som hindrade demonen från att komma det där sista steget för nära.

    Jag är inte hopplös. Du är inte hopplös.

    Du är säkert dessutom stört duktig på något! Jag är väldigt nyfiken på vad det kan vara. Min talang är att teckna och skriva musik! Jag är dock sämst på att laga mat. Man kan väl inte  få allt antar jag, men jag är banne mig inte hopplös. Jag ÄR inte min depression, och det är inte du heller min vän ❤️

    som svar på: Oförlåtligt

    Hej Purple Cinyma.

    Jag förstår hur du känner dig i detta. För att ”förenkla” (men inte förminska) situationen så bottnar sig nog dina känslor i skam och svår ångest över att du har bedragit både dig själv och andra genom handlingar som du förstår var fel. Att du tänker söka hjälp är ett väldigt stort och bra steg i rätt riktning. Jag bedrog min sambo och valde att frivilligt berätta för hen. Det var otroligt svårt, förstås, och jag kan inte sätta mina överväldigande känslor av självförakt och hat i ord. Jag drevs till en så djup avgrund att jag var nära att ta mitt liv. Min sambo och jag är fortfarande tillsammans och vi har det idag bättre än någonsin tidigare. Jag går regelbundet till en psykoterapeut och jag har börjat hitta svar på frågor som jag inte ens visste att jag hade tidigare – svar som ger mig förståelse kring mina handlingar. Det gör vardagen lättare att leva sig genom och andetagen känns lite lättare att dra efter för varje dag som går.

    Att göra något som är fel går inte att göra ogjort, men det går att göra rätt utifrån det. Bara för att ett val var dåligt så måste inte resten av de val man gör vara dåliga. De kan göra ont och orsaka svårigheter, men de är rätt. Många tror att man berättar sådant här för sin partner bara för att lätta på sitt samvete, men det är inte sant. Det är rätt. Rätt är aldrig fel.

    Var ärlig. Var innerlig. Var stark. Du har inte bedragit dina barn. Du har inte menat att orsaka skada. Du har varit vilsen och gjort dåliga val, men det hindrar inte dig från att göra bra val nu och i framtiden. Låt din partner bli arg och besviken, ställa frågor och fråga dig ”varför”. Svara ärligt och visa din innerliga ånger. När din partner är redo så be om förlåtelse. Visa att du förstår skadan som du har orsakat, men visa också de längder du är villig att gå för att göra bättre val i framtiden. Visa din kärlek för all den är värd. Jag önskar dig lycka till och jag vet hur ont det gör. Jag vet hur skammen tynger, hur ångesten kväver och hur världen blir stel. Men livet fortsätter. Vi fortsätter. Du KOMMER ta dig genom detta. Se detta som en väldigt bitter och sur men ändå enorm läxa – ett verktyg till ett klokare och mer erfaret liv. Framtiden väntar. Vi kan inte ändra på de saker vi har gjort, bara lära oss från dem, acceptera dem och gå vidare med lärdom i fickan.

    som svar på: allt på noll

    Hej,

    Jag känner igen mig alldeles för väl. Jag har varit mer eller mindre konstant deprimerad i nära 15 år. Ändå är jag kvar. Ändå lyser det någonstans, alltid. Tomheten kan komma som en oväntad fiende som man ändå känner alldeles för väl. Man vet inte alltid hur man ska slåss mot den eller hur man ska lära sig känna igen ljudet av dess fotsteg, men jag vet hur man får den att hålla käften och lägga sig ner en gång till: genom att aldrig ge upp och låta den vinna. Vi är aldrig ensamma. Vi är aldrig den enda som känner såhär. Det ger mig trygghet. Vi finns❤️

    Berätta lite om hur det känns. Om chatten var öppen, om det inte fanns kö till de du försöker nå – vad skulle du vilja prata om? Tror du att du kan öppna dig här? Jag är här varje dag och kikar. Jag lyssnar gärna till dig, och er andra, via forumet. Ingen av er är ensam.

    *stor kram till alla oss, alltid*

    som svar på: Kan aldrig bli normal

    Hej,

    Du, jag är precis likadan. Det blev bättre med åren mest för att jag lärde mig två viktiga saker: 1. Var går min gräns för vad jag orkar med en dag? Och 2: Låta andra veta hur jag fungerar.

    Mitt umgänge består av människor som förstår och respekterar att jag inte orkar vara social på samma sätt som många andra. Om de ringer och jag inte orkar svara så skickar jag ett sms och säger som det är, att jag inte orkar prata. Det är aldrig något problem. Min sambo har lärt sig veta precis var mina gränser går och är mycket stöttande. Det i sin tur gör att jag känner mig trygg med att prova nya saker eftersom jag vet att han förstår om orken tar slut mitt upp i. Vidare så blir man mer tålig med tiden. Jag har mycket lätt för att stänga av ”bruset” som uppstår om man är bland flertalet människor och bara fokusera på den jag talar med tex. Hela min familj vet att jag fungerar såhär och jag kan säga att en ENORM vikt har tagits bort från mina axlar sedan jag sakta men säkert fick dem förstå hur jag fungerar.

    Och en till sak. Det finns inget som heter ”normal” 🙂

    Trådstartaren

    Hej Purple Nojume,

    Och tack för ditt svar. Jag har en grundläggande idé om vad det var som drev mig till att ta sådana hemska beslut. Jag tog mig själv till akutpsyk/dygnet-runt-psyk då tankarna blev allt för mörka och gjorde mig mer eller mindre rädd för mig själv. Väl där sade läkaren något intressant: ”Det låter på det du berättar om dig själv och ditt liv som att du har sökt trygghet i kaos, emotionellt kaos. När du sedan står inför ett tryggt liv tillsammans med en trygg person med en genuint trygg familj så vet du inte vad du ska göra och det spårar ur innan du ens lägger märke till det”. Där började många klockor ringa, inte bara för den här gången men för så otroligt många gånger tidigare. Min ånger och mitt enorma självhat har aldrig varit såhär påtagligt, så otroligt överväldigande. Det blir inte bättre av att jag knappt får någon sömn. I nuläget väntar jag på tid tillsammans med kuratorn på min VC innan bedömningsenheten tar beslut om psykolog. De anser att jag behöver psykoterapi istället för KBT, men då KBT är den nya standarden så kan det bli svårt.

    Jag försöker glänta lite på glädjen varje dag, men det är så svårt ibland att möta min sambos ögon och veta just hur överjävla illa jag har gjort den människa som allra minst förtjänar det. Tack för ditt svar. Det… Hjälper..

    Ångrar du någonting så grovt i ditt liv att nästan varje minut har cirkulerat kring tankarna och känslorna kring det? Har du känt dig uppslukad av din egen självförakt någon gång?

    (Jag skrev ett tokigt långt svar men lyckades radera allt innan jag skickade. Duktigt!)

    Låt mig börja med att säga att jag vet hur det känns, hur du tänker och hur du brottas med dig själv just nu. Jag har själv varit där i den meningen att jag var otrogen och inte berättade förrän långt senare. Häng med lite i mitt resonemang så kanske du kan få några idéer om hur du kan gå till väga.

    Ångest, skam och oro är något som följer när vi har gjort medvetet fel. Det är lite som en sämst varningsklocka som ska ringa INNAN vi gör något dumt men så lyckas vi rationalisera bort det hela, gör fel och sedan får vi hela klockan i huvudet istället. Du känner såhär för att förhindra dig själv från att göra fel igen, eller i alla fall begå samma misstag igen. Det är fullt naturligt, men vad du gör med det hela kan ge en mängd olika utfall. Jag kan reda nu säga att du bör berätta för din sambo. Om du inte berättar och det dyker upp på annat håll så förstärks din ångest iom att du inte tog ansvar för dina handlingar, och för din sambo blir lögnen och sveket större eftersom du inte avslöjade din egen lögn på egen hand. Vad jag menar med att ta ansvar för sina handlingar en sådan här gång är att du VET att du gjorde fel. Du vet att du inte kan ändra på det som har skett och du vet att ingenting gott kommer från att ignorera ett problem som växer inombords. Det du måste göra är att stå för dina misstag och lära dig från dem. Det är här som som så många av oss gör fel för vi vet inte hur fan man går vidare.

    Det finns såklart två möjligs scenarion: 1. Din sambo lämnar dig eller 2. Din sambo lämnar dig inte. Oavsett vilket av dem det blir så måste du ta ansvar för det du gjort genom att stå för dina handlingar, acceptera känslorna som drev dig till dem och använda alla insikter till att göra bättre val i framtiden. Varför måste du göra allt detta? Kan man inte bara släppa det och gå vidare? Njäe, inte riktigt. Detta måste du göra oavsett om ni går vidare tillsammans eller om ni går skilda vägar. Annars kommer du aldrig kunna förlåta dig själv och att förlåta sig själv är absolut avgörande.

    Alla människor gör misstag. Ingen är perfekt. Men att inte lära sig från sina misstag är kanske värre än att göra dem till att börja med. Tänk på hur du skulle vilja lära dina barn om misstag och förlåtelse. Vill man bestraffa och se ner på alla som gör misstag? Vinner någon på det? Näe. Mest bara bitterhet och olycka. Vill man istället att den som har gjort fel kan titta på sitt fel, gå igenom det och lära sig något? Ja men självklart! Den människan har ju all kapacitet i världen till att ta sina lärda läxor och göra BRA saker i framtiden! Vi ger inte läxor till skolbarn för att bestraffa dem. Vi vill ju att de ska lära sig något. Ungefär likadant är det med livet och de misstag man gör. Lite att tänka på.

    Men det här med att berätta är ju läskigt, skrämmande, ångestladdat. Man måste möta resultatet och smärtan av det man gjort. Det krävs en hel del mod, men det är också RÄTT steg framåt. Vi vill ju inte ta FEL steg framåt, eller hur? Berätta att du har varit otrogen, att du vill svara på frågor och att du vill ta ansvar för dina handlingar. Tala lugnt och visa empati. Svara på frågor, men ös inte ur dig. Undvik detaljer för de är bara smärtsamma faktum. Ex på detalj är: exakt vad gjorde du på bilden? Vilka ord använde ni när ni skrev? Var han bättre än mig i sängen? Vilka kläder hade du på dig? Var det skönt? Sådana frågor kan orsaka tvångstankar kring det, mata kanonen som skjuter mentala bilder och salta tallriken som är full med ilska och svek. Det gör ingen gott. Tala istället om vad du kände när du var otrogen. Peka inget finger och kom inte med ursäkter. Om du tyckte om att känna dig åtrådd så var ärlig med det. Svara på hur det fick dig att må, hur du gjorde för att leva med det och vad som drev dig till att slutligen berätta. Lägg också vikt vid att visa ånger. Beroende på hur er kommunikation och relation är så kan det här samtalet gå på lite olika vis. Undvik att höja på rösten, anklaga eller bli alldeles för defensiv. Acceptera inte verbal misshandel eller fysiskt våld. Försök låta bli att göra något drastiskt den första månaden. Håll på rutiner och ät, sov och motionera. Håll ordning på känslorna och tankarna. Det hjälper en lång väg.

    I allt detta måste du också trygga din sambo med att du älskar honom och att det bara är han du vill vara med, men kom också ihåg att när ni har talat om allt och hur och varför, så är hans känslor och hans tankar HANS ansvar, precis som dina har varit ditt ansvar. Att älta leder inte någonstans, men man kan inte tiga ihjäl det heller. Låt det andas och komma till ytan den första tiden och visa att du gärna lyssnar på din sambo, men det kan inte pågå för länge. Det förhindrar helandet.

    En annan sak du kan och bör göra är att sluta tala med din kollega som du var otrogen med. Om möjligt så bör du byta jobb eller se till att få en annan position. Det är kanske ett av de viktigaste stegen i början. Det visar att du menar allvar med att ta bort alla hot mot relationen och att du vågar ta svåra beslut som ändå leder till RÄTT saker.

    Sök familjerådgivning. Efter den första tiden så bör ni söka upp en terapeut ifall ni inte kan axla hälsosam kommunikation ensamma. Det är inget som helst fel i att söka familjerådgivning en sådan här gång utan det visar återigen på att du menar allvar och att du inte gömmer dig för smärtan eller problemen. Du vill TA TAG i dem.

    Underlätta hans vardag. Se till att han inte behöver ta hand om hemmet efter jobbet den första tiden och fråga inte om han vill ha kaffe : bara gör det. Nej, det sopar inte undan de smutsiga spåren av otrohet men BRA saker och BRA handlingar är ALDRIG av ondo.

    Besök också http://www.goasksuzie.com Det är en sida till för par som har gått igenom otrohet. Det finns hur mycket vettigt som helst att läsa där för båda parter och det är utan pekpinnar och nedvärderande språk. Jag tycker mycket om den!

    Och kom ihåg: bara för att du gjorde fel mot inte bara dig själv och din sambo så betyder inte det att du är en dålig människa, dålig mor, dålig vän eller dålig dotter. Du har begått misstag och det gör vi ALLA. Ingen är perfekt och ingen vet hur man löser alla problem i livet på gång. Livet händer och med livet kommer även utmaningarna. När vi kan påverka det själva och göra något bra av det så ta chansen! Dina barn kommer påverkas, ja, men de påverkas utefter hur NI hanterar det. Du har inte bedragit dina barn. De ska inte betala för er kommande tid tillsammans, oavsett om ni väljer att jobba er igenom detta tillsammans eller på varsitt håll.

    Jag önskar dig lycka till. Jag berättade om min otrohet för min sambo och vi är fortfarande tillsammans, intima, skrattar, gråter, pratar, sover, drömmer och planerar. Går allt på rosor? Nej. Är all smärta borta? Nej. Har något gott kommit ur detta alls? Oh ja, mer än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Är jag rädd? Varje dag, men kärleken är större och VILJAN att göra rätt driver mig framåt.

    Lycka till! Jag finns här 🙂

    Hej! Jag förstår att du befinner dig i en knepig sits. Att bli tillsammans med någon så tidigt kan ju innebära att man känner en riktig trygghet som man kanske inte vill vara utan när man har hållit ihop så pass länge. Man växer ju liksom ”upp” med varandra och går igenom mycket under sina mest kritiska tonår. Samtidigt så är det helt normalt att känna som du gör, att du måste få prova dig på ett ”eget liv” i livet. Det är något som de flesta människor känner under olika perioder i sitt liv. Du ska alltså inte känna att det är konstigt eller knepigt. Vad som blir knepigt är när man vill prova gräset på den andra sidan men samtidigt ha foten kvar på ena sidan stängslet. Det handlar egentligen om de val man måste göra. Att göra slut med någon som man har varit med så länge kan ju vara väldigt tungt bara det. Att sedan vilja ha den personen tillbaka kan bli en helt ny resa som kanske inte leder en dit man vill. Det är helt enkelt en chansning efter den andra. Samtidigt så vet man inte vad det är man hittar där ute. Men så är livet. Det innebär risker och chanser, möjligheter och bakslag. Det är det som gör att vi växer, skaffar erfarenheter och visdom med åren. Hur är er kommunikation? Känner du att det här är något som ni skulle kunna prata om? Hur känner han? Som sagt, det är absolut ingenting konstigt med det du upplever men kanske skulle du få ett annat perspektiv om du provade att prata med honom och dela med dig av dina tankar. Ni kanske kan upptäcka mycket tillsammans ändå? Eller känner kanske han tom likadant? Hur det än är och var man än gör i livet så är kommunikationen mellan en själv och ens partner väldigt viktig. Det kan öppna helt nya dörrar i en annars rätt ”van” relation och man kan hitta en mängd nya sidor hos varandra bara genom att öva på att prata och lyssna till varandra. Känn efter lite. Resonera med dig själv. Skriv ner dina tankar så du får dem på papper. Det kan vara enklare att processa saker på det sättet, så det inte blir korvstoppning i huvudet. Filosofera och ta din tid på dig. Känn dig inte pressad eller jäktad utan känn dig säker på dina beslut. Oavsett allt så förstår jag hur du känner. Stort lycka till!

    som svar på: Hur orkar man?

    Det som hjälper mig är Atarax. En tablett lugnar hjärtslagen, stoppar paniken och gör mig trött nog för att inte hamna i en attack. Det hjälper även när jag måste vistas bland mycket folk. Annars är tv-spel en bra paus för mig. Jag väljer spel som har en stor och ingående story, tex Mass Effect-spelen. Där kan man snacka om distraction. Men i grund och botten så handlar det om att sakta men säkert identifiera grunden till sin ångest, acceptera känslorna kring det och sakta röra sig från det. Att kanske vara snällare med sig själv och ha överseende med livet och hur det påverkar en. Kom ihåg att detta endast är generella råd. Alla är vi olika och vi har helt egna ryggsäckar på ryggen. Men försök identifiera varifrån ångesten kommer. När du vet vad den beror på i stort så kan du försiktigt och när du har ork till det, börja bearbeta eventuella känslor som är kopplade till det. Jag lever med ångest och svår kronisk depression. Vissa dagar är tyngre och vissa dagar är lättare. Jag har fått mest hjälp och själafrid av att kunna prata om det med nära anhörig och vänner. Jag hoppas du finner ditt sätt att andas och ta det lugnt på!

    som svar på: är jag konstig?

    Du är inte det minsta konstig. Jag har känt så i nära 15 år. För att orka med allt (dvs, oftast mig själv) så har jag blivit kall och bitter och när jag väl har någonting vackert och värdefullt så slår min brist på empati ut likt en galen märr. Jag förstör relationer, sårar människor och hatar mig själv lite mer för varje dag som går. Om jag kunde få bo i en madrasserad cell och få hjälp varje dag så skulle det kanske gå över. Jag skulle kanske, någon gång, bli frisk. Man kan ju drömma, eller hur?

Visar 9 inlägg - 25 till 33 (av 33 totalt)
0