Skapade svar

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 33 totalt)
0
  • Extrem ångest och panikångest. I maj detta året så fick jag min första panikattack. Då hade jag ingen aning om vad ångest och panikångest egentligen var. Efter denna attack så jag trodde verkligen att jag hade fått någon sorts psykos och att jag därefter blev lite smått galen. För ungefär 2 månader sen fick jag min andra panikattack och då tänkte jag att jag hade blivit sjuk eller fått influensan i och med att jag under min panikattack fick frossa och spydde en hel del. Men innerst inne så förstod jag att jag inte hade blivit sjuk eller att jag hade fått influensan i och med att jag kände igen den oerhört extrema, äckliga och fruktansvärda känslan. Två veckor senare hände samma sak och vad som händer med mig under en panikattack är svårt för mig att förklara… Men jag känner mig inte som människa, varje gång detta har hänt mig så har det pågått i minst fyra timmar. Andningen har jag under kontroll även fast det är extremt jobbigt men den jäkla känslan av oro, hopplöshet, att inte veta vad jag gör eller vad jag säger och att hela min verklighetsbild blir så pass skev att jag inte vet var fan jag ska ta vägen är vad jag inte klarar av. De två senaste månaderna har varit de jobbigaste jag har varit med om och inte bara det utan det mest krävande och en utav de största prövningarna i mitt liv. Det känns som att jag behöver ungefär 5-6 dagar för mig att återhämta mig efter en panikattack. Det känns som att jag har förlorat mig själv samtidigt som att jag kämpar för att ta mig igenom detta. Jag känner inte igen mig själv. Rädslan, oron, ångesten och den psykiska smärtan som känns så pass fysisk att det gör ont i hela kroppen får mig att tveka så pass mycket på om detta verkligen kommer att bli bättre. Jag har ständigt ont över bröstet, får hjärtklappningar och det kan sticka till ordentligt var som helst i kroppen oavsett om jag gör någonting eller inte. Allt detta har gjort mig så begränsad, jag kan efter detta inte sova själv, jag har förlorat glädjen i att göra saker som att träffa vänner och att ta hand om mig själv. Jag vill innerst inne inte lämna mitt hem. Det enda jag vill göra är att vara hemma med familjen och INGEN annan. Det känns som att jag håller på att bli riktigt sjuk eller galen. Allt känns så tomt, jag känner mig så tom men samtidigt så full av känslor och annat skit som gör att jag bara vill sprängas. Jag vet inte vem jag är och jag vet inte vad jag vill göra. Jag önskar ingen den här smärtan och den ångesten eller vad fan det nu är jag går igenom. Detta har fått mig att tappa mig själv helt och hållet, hela mitt system har stängt av, kan varken tänka, prata eller göra saker korrekt eller klart. Vilket folk i min omgivning lägger märke till, mitt tal är segt, minns inte vad jag pratar om eller vad jag gjorde för endast några minuter sedan vilket gör att jag kan upprepa mig eller bara stänga av. Och det blir värre när man redan är medveten om det men när någon annan märker och påpekar det. Någon som upplevt något liknande eller som kanske har några tips på vad jag kan göra? Behöver lite ljus i det mörker jag befinner mig i. Jag är sjutton år gammal.

    Hej min vän,

    Låt mig börja med att säga att jag vet EXAKT hur det känns. Jag vet precis vad du menar när du berättar om vad det är du går igenom både mentalt och fysiskt. Jag vill sedan följa upp med en fråga: Vet du om någonting kan ha hänt för ungefär vid årets början eller kanske under förra året som kanske DÅ inte verkade som en stor grej, men som kan ligga som orsak bakom detta? Min ångest har alltid en anledning, vare sig den anledningen är mitt eller någon annans fel. Jag är väldigt mottaglig då jag har levt med psykisk ohälsa i ca 15 år. Depression först och främst. Men det låter mörkt att höra att någon har suttit fast med detta av och till under så lång tid. Jag förstår det. Min ångest har oftast en topp, ett värsta sena. Då låser den mig, ger mig kramp, jag kräks och jag får visuella hallucinationer. Jag får en sådan panik i mitt inre att jag fortfarande, som vuxen, inte vågar vara ensam alla gånger. En gång ringde jag min mor kl 01:30, skrek ”hjälp mamma, hjälp” och hon satte sig i bilen, körde 2 mil och höll mig under resten av natten. Min sambo är annars mitt stöd men han jobbar skift och kan inte alltid vara hemma. Min ångest har också sin tysta närvaro, då jag precis som du upplever att jag knappt vet vem jag är, VAR jag är, vad fan jag håller på med och världen blir nästan fysiskt skev. Det som hjälper då är att gråta om jag  behöver. Annars ringer jag någon, min mamma tex. Är min sambo i närheten så kommer jag långt med hans famn. Är jag ensam så går jag hit, till MIND och försöker hjälpa någon annans. Kort och gott så brukar jag tänka att varje god handling jag gör är de facto god och kan inte vara dålig. Det är ett bra bekämpningsmedel mot min ångest de flesta gånger.

    Men jag vet varför jag får min ångest. Jag vet anledningen bakom den även om den kan vara olika stark i sina jävla högerkrokar ibland. Ibland står något nytt bakom den men oftast inte.

    Hur har din dag varit idag? Känns det lättare på något vis?

    Du förstår exakt, har nog gått på nåstan alla minor här i livet… När man hittar någon som faktiskt får en att sluta tänka på all skit men sen så bara går det åt helvete,det har funkat tidigare att bara skita i dom och sen byta stad å grejjer, men det går inte längre när jag har barn med hon… står inte ut med tanken av att hon har någon annan,någon annan som tydeligen älskar min son så mycket osv, att hennes mamma hör av sig till mig och tycker att jag är patetisk för att jag ligger och tycker synd om mig själv… men jag vet inte vad jag ska göra, jag vill inte gå tillbaka i mina gammla vanor, inte alla droger och helvete som följde efter där, har en inkomst på 4200kr och bara mitt boende ligger på ca 5500 per månad så finns inte en krona att slösa åt något håll, har blevit nekad alla jobb jag sökt hittils, jag har ingen hobby kvar alls,jag älskade bilar förut men nu när man inte har något körkort så blir allt som det blir, jag har inte råd att åka buss någonstans eller ringa någonstans alls… men tror inte det skulle hjälpa alls,kanske skulle kännas bra precis då men sen när man kommer hem igen så kommer allt igen. jag vet inte vad jag ska göra länge, jag hatar hon så extremt mycket men samtidigt så älskar jag hon,jag har ställt upp för hon hela tiden ända tills när jag fick reda på att hon har skaffat en ny sambo, jag for dit,sa åt hon och ta sin jävla hund och att jag inte bryr mig om hon får sova ute eller vafan som hellst,att jag inte vill ha hon tillbaka längre osv, även fast det inte är sant alls…har ingen alls jag kan prata med,inte ens min egna familj…känner bara hur allt går utåt alldeles för fort…men tror ingen förstår det för jag visar aldrig att jag mår dåligt för alla har liksom sina egna problem och vill inte ge folk mer att tänka på, vill bara att hon ska vara här,så jag kan få gråta ut i hennes famn….förlåt men det går bara inte längre

    Du har det väldigt tungt min vän och jag vet precis hur avlägset och fjärran en bra dag verkar – men den kommer. Får jag fråga hur du kände när du såg att någon hade svarat till dig här? Hur kändes det att fortsätta skriva? Ofta känner jag iaf att det hjälper en stund och just en ”stund” kan betyda mycket i början då man är som längst ner. Känner du också så eller tar jag fel? 🙂

    Du säger något väldigt viktigt tidigt i ditt svar, att du inte vill tillbaka till som det var förr med droger, flyttande och kaos. Även om du just nu känner både kärlek och aggression mot ditt ex så är ju det ett ENORMT stort steg i din personliga utveckling! Det är värt en enorm applåd ska du veta. När vi hamnar i kriser, såsom du just har, så är det ju lättare än någonsin att återgå till det som dövar smärtan! I ditt fall droger, festande, att fly undan och bara köra på utan att laga dig själv. För mig var det nästan samma sak: förstör allt innan det förstör mig, fly undan konsekvenserna och tro att allt är löst. Men det är ju bara ett felaktigt sätt att hantera vår ohälsa på och du säger nu själv att du inte vill göra så och det gör mig VÄLDIGT stolt över dig. Jag ville att du skulle veta det.

    Men vad gör man istället då, när allt är som förstört? Vad fan gör man? Känner du lite så? Det gjorde jag med, speciellt för ca 8-9 år sedan när jag förlorade en pojkvän, sambo och arbetskollega. Jag blev ersatt på alla de punkterna och i det offentliga ljuset. Det gjorde så satans ont. Jag var dessutom mer eller mindre tvungen att bete mig proffsigt, att stötta min ersättare när denne mötte mothugg från de som inte ville se att jag försvann och det SKAR i min själ. Det kändes så förnedrande och så jävla orättvist. Jag var så förbannad så länge att jag till slut kände att jag inte kan leva såhär. Det bara GÅR inte. Jag distraherade mig själv under många år sedan dess, skaffade ny sambo och mitt liv fick ordning tills jag själv sköt det i foten. Varför blev det så? Jo, jag accepterade aldrig. Vad menar jag med det? Jo, jag accepterade aldrig hur mitt liv hade blivit och det gjorde att jag aldrig kunde gå vidare. Jag har ALDRIG accepterat något. Jag har aldrig tänkt på vad JAG kan göra annorlunda gentemot mig själv. Det betyder inte att andra kan skada oss men vad kan JAG göra när skiten är i fläkten och sprids överallt? Det jag vill säga är att du har redan bestämt dig för att inte gå tillbaka till dina tidigare farliga vanor. Men vad gör du istället? Jag föreslår att du bit för bit accepterar hur läget ser ut. Ja, det kommer suga men när vi har accepterat hur saker är för stunden så blir det mycket mycket enklare att titta på det objektivt och tänka ”Hmm. Okej. Fine. Det är vad det är och jag måste vara okej med det för att kunna gå vidare. Nu är det dags”. Det här gäller såklart inte de som misshandlas eller utsätts för våld och liknande. Jag ville bara säga det. Ditt ex har en ny sambo och det är sjukt jobbigt för dig, absolut! Men varken du eller jag kan liksom… Ändra på det. Du måste vara snäll mot dig själv och börja tänka ”fan vad ont det gör och det är okej att det gör ont, men jag måste acceptera att hon har en annan nu”. Annars kommer du ätas upp inifrån av ångest, ilska, avund och stress och det vill inte jag ska hända dig min vän. Du är värd mer än att krossas av detta.

    Jag ser att du har en väldigt tight ekonomi. Varför får du inte hjälp av soc?! Det är ju oacceptabelt att du ska stå där med tomma fickor och dessutom må så här fruktansvärt dåligt. Berätta lite om varför de inte vill hjälpa dig så kan jag kanske hjälpa dig lösa det på något sätt.

    Åh, jag älskar också bilar. Tyvärr har jag bara fått ge utrymme för det i verkstaden och bytt kamrem, bygga nya baljor och skärmar på min skitbil och mer eller mindre bara hållit liv i den… 😛 Den ger mig klåda alltså. Vad är det du tycker är mest intressant med bilar? För mig är det muskelbilar och galna åk som Veyron och Pagani. Vansinne 🙂

    Mitt sista tips till dig är att släppa lite på känslorna om hat och förakt gentemot ditt ex som du också älskar. Jag vet precis hur det känns och hur sabla arg man är när den man älskar mest också raserar ens tillvaro. Men vi kan inte ta ansvar för vad andra väljer att göra. Det går inte. Att vara arg och förbannad fungerar ett tag och det är bra att erkänna de känslorna men de kommer äta upp oss om vi låter det pågå för länge. Tro mig min vän jag vet vad jag talar om. Du är så jävla starkt som är här och öppnar din blödande själ för oss, att du ber om hjälp. Återigen, jag är stolt över dig. Du får gråta, med eller utan hennes famn. Vi är så många som känner med dig och du är inte ensam!

     

    Hejsan, vet inte om jag hamnar å rätt tråd här nu, men har en del saker jag måste dela med mig, allt började föregetligen för 8-9 år sen att jag var djupt deprimerad ett tag, men det gick över från och till efter jag började med doger, flyttade ifrån min familj när jag fyllde 18 och gjorde inget annat än att festa hela veckorna i kanske 6-7 månader, ända tills jag började prata med värdens bästa människa, hon och jag blev lite senare ett par, så vi flyttade ihop osv, fick en helt underbar son för 6 månader sen, men tyvär så tog det slut för mig och min sambo, men det va mer att vi skulle ta en liten paus och sedan återuppta allt igen efter nån vecka, nu har det gått 5 månader sen den tiden, hon har gått vidare för länge sedan då hon redan har hittat en ny sambo, själv så ligger jag kvar här hemma och bara önskar men det verkar aldrig någonsin komma hända för allt hon säger till mig är hur jag var hennes största misstag osv,jag klarar inte av att vara nykter längre, bor själv i ett hur mitt ute i ingenstans och har inget körkort allt dethär med mitt ex får mig att må så sjukt dåligt, sammtidigt som min ekonomi får mig att få ännu sämmre, är det inte det ena så är det de andra liksom, jag har försökt kontaktat soc om hjälp men dom nekar mig all hjälp, både ekonomiskt och psykiskt. Jag klarar inte av att ha min son längre för jag vet faktiskt inte om jag kommer klara allt, när jag har haft han tidigare så har det varigt sådär, brukar titta på han när han sover och känner hur tårarna börjar rulla ner för kinderna på en gång, för allt jag tänker på när jag ser han är ett bra liv med hand mamma, ett liv där ingenting slutade såhär. Men det kommer aldrig hända så har sakt det till hon att jag hör av mig bör jag är redo att ha han igen, för vill inte att han ska vara här med mig just nu, för jag kan ärligt inte säga om jag skulle ta mitt liv eller inte, jag har gått så långt som att planerat allt, missförstå mig rätt, jag älskar min son så oerhört mycket men tror inte ens att det kan rädda mig längre…. så snälla finns det någon där ute som kan hjälpa mig med vad jag ska göra!?

    Hej min vän.

    Vad jag kan förstå, och snälla förlåt mig om jag misstolkar någonting, så har du vant dig vis att leva under ett mer eller mindre aktivt tillstånd av kaos under dina yngre år. Du nämner droger, festande, psykisk ohälsa sedan många år tillbaka och hur du flyttade ut tidigt. Jag vill börja med att säga att jag FÖRSTÅR dig. Jag har varit på precis samma plats. Jag växte upp i en religiös sekt och mina föräldrar skilde sig under min sena barndom. Religionen och separationen gjorde min tonår instabil och osäker vilket ledde till att jag medvetet sökte mig till den känslan hela tiden eftersom det var den enda jag förstod. Jag kände, precis som du, att saker var bättre från och till under vissa perioder men jag tror nog att jag, i MITT fall, mest höll mig distraherad. Jag har druckit mycket när jag var yngre, umgåtts med helt fel människor, skadat mig själv, skadat andra via relationer och aldrig riktigt fastnat någonstans där jag VILL sitta fast. Förrän nu. Jag tolkar det som att samma sak hände för dig när du fick din son ❤️ Jag har själv inte barn men jag har en sambo som jag älskar högre än livet självt. Jag sårade honom otroligt djupt då jag i min jävla psykiska sjukdom sökte efter kaos igen, för jag LITADE inte på stabiltet, trygghet, riktig kärlek. Jag kände nog att allt kommer gå åt helvete ändå, för det gör det ju alltid, så lika bra att jag förstör först. Trots detta och trots den enorma smärta jag orsakade honom så står han kvar och vi är fortfarande tillsammans. Jag kämpar varje dag mot mina demoner som hela tiden säger till mig att jag är värdelös, att min sambo förtjänar någon mycket bättre, att jag är bara en börda och I vägen. Är det så du också känner? Att din son bör få ett bättre liv utan sig? Jag förstår dig, men jag kan också säga att både dina och mina demoner har FEL. Din son kan aldrig få en annan pappa. Din son kan inte välja en annan far. Min sambo KAN välja, men han älskar mig. Han stannar. Han har ett val och han har valt. Din son KAN inte välja och jag lovar dig att han älskar dig mer än du någonsin kan ana. Det är okej att inte orka hela tiden och det är VÄLDIGT starkt av dig att säga ”Nej, jag orkar inte just nu även om jag älskar min son”. Jag förstår dig och jag tycker du gör så otroligt rätt som kommer hit till MIND och ber I’m hjälp.

    Jag tror på kärleken, jag gör verkligen det. Kärlek är ALDRIG ont eller elakt och jag VET att du är värd att kärlek i världen, precis som din son är. Det kommer komma någon som du kan älska och dela livet med tillsammans med din son. Relationer i det vuxna livet blir kanske aldrig som vi tänkte och det kan såklart ge svår ångest och få oss att må extremt dåligt, men morgondagen kommer och du är inte ensam. Absolut inte! Du är värdefull och viktig!

    Har du möjlighet att åka buss in till stan tex för att kanske tala med en kurator eller psykolog? Ett första steg är att boka en tid hos sin vårdcentral eller ringa till Jourpsyk. Blir det seriöst svårt så kan man nå dem dygnet runt på telefon. Jag har ringt dem flera gånger och det är jag så himla glad för. De har räddat livet på mig fler gånger än jag kan räkna. Du kan också ringa till Mind’s volontärer. De är också ett fint stöd när vi har det svårt.

    Ditt liv är tufft och du mår dåligt nu. Jag förstår det och jag vet hur det känns att leva sig genom den där gytjan som blir i ens lungor och själ. Men det är inte över min vän. Du har så mycket kvar att uppleva och göra! Ingen av oss kommer någonsin ha ett perfekt liv för det finns inte på den här jorden. Ingen av oss kommer någonsin vara en perfekt och felfri människa heller, men jag märker att du är full av kärlek och att du verkligen älskar din son. Du är stark som fan för att du håller kvar i livet och biter tag i problemen och ber om hjälp. Du är så värdefull och viktig och jag tycker att du ska vara snällare mot dig själv❤️ Shit fucking happens och jag har varit där själv med alla issues och problem men ingen av oss kan fungera bättre än vad vi gör under olika förhållanden ibland.

    Försök få kontakt med en kurator eller psykolog. Börja där. Jag rekommenderar sedan att du börjar varje dag med att skriva upp fem saker som du är bra på, stolt över eller som du tycker känns bra. Det kan vara precis vad som helst. Själv skrev jag upp att jag var bra på att städa undan i köket igår. Jag skrev också att jag tyckte om doften av min varma bil. Visst, det låter dumt men det hjälper mer än man tror. Ät. Gymma eller träna om du har möjlighet. Städa omkring dig och påminn dig själv om hur otroligt mycket du älskar din son som du har varit med och skapat. Tänk att något så vackert kan komma ur dig! Visst är det fantastiskt!

    Och fortsätt skriva här. Jag är här mer eller mindre varje dag och svarar väldigt gärna på allt du skriver. Vi kan snacka strunt och bara få dagen att kännas lite lättare om du vill.

    Många kramar till dig, starka människa!

    som svar på: Gett upp (äntligen)

    Det är faktiskt inget rop på hjälp, detta, även om det verkar så.. Och jag är väldigt konsekvent när jag väl bestämmer mig för något så beklagar att säga det men inget kommer avstyra mig från detta.. Det positiva är att pengarna efter huset kommer räcka ett tag så räknar med att få se en del tills dess, men pengar tar slut och då är jag färdig och klar.. som sagt, jag vet inte varför jag yttrar mig, känns lite tragiskt, som att jag söker uppmärksamhet, men jag tror verkligen inte att det handlar om det.. behöver bara Någonting.. just idag känner jag mig väldigt ensam och oälskad.. Tack för ditt svar.. 🙂

    Om du är bra på att vara konsekvent och hålla dig till saker du har bestämt dig för så… Varför inte bestämma dig för att börja om någon annanstans? Res! Hitta på nytt. Bygg nytt eller bara temporärt. Jag tror inte att svaret är att ta slut på dig själv. Du känner dig ensam och oälskad, men du vet inte varför du skriver här. Kan det kanske vara så att det är just det du söker ändå? Kärlek? Jag är också missanpassad… Uppvuxen i en sekt, förföljd av alla mina misstag som jag har gjort och jag har fan nästan kämpat mot att finna trygghet. Jag har inte litat på det. Förstört relationer innan de har förstört mig för så har det ju alltid varit. Jag slåss fortfarande med inre demoner, gamla sår och tankegångar som jag vet är rena lögner. Jag VILL inte dö även om jag ibland känner att jag inte ORKAR leva. Jag vill inte att du dör. Jag vill inte att du försvinner. Jag vill hellre höra ALLT om dig. Lära mig mer, ta reda på vem du är. Alla har vi någon där ute som väntar på oss. Döden är den sista och döden ska vi inte ge oss själva till förrän det är dödens tid. Den jäveln får fan vänta på sin tur.

    Kort sagt: jag tror du är helt ute och cyklar. Take it from a complete stranger and total nutcase, men det är vad jag tror.

    Försvinn inte.

    som svar på: När går det över?

    Vad gör man när man inte vill leva mer, men man vill inte dö? Jag kommer inte ihåg sist jag var lycklig. Sådär att det bubblar i magen och att minsta grej gör en lite glad eller uppåt. Jag framstår nog som en ganska glad människa för dom flesta. Det dom inte vet är att så fort jag kommer hem så känns det som om min själ långsamt fylls av en svart dimma. Hela min insida fylls tills dimman sluter sig kring mitt hjärta och allt gör ont. Så ont att det känns som om jag ruttnar. Jag har vart deprimerad i 15 år. Vissa perioder är bättre. Dom flesta är sämre. Jag orkar snart inte mer.

    Jag, likt som du, har varit i samma svacka och mörker i 15 år. Jag kan minnas lycka, glädje och framgång men jag minns desto enklare och oftare det mörker som samtidigt fanns där, ångesten och oron, paniken och verklighetsklådan. In och ut. Upp och ner. Alltid där, den där skuggan som vränger allting fel. Under dessa 15 år har jag ibland trott mig vara frisk, vara normal. Jag har alltid haft min personlighet och min sarkasm, min humor och mina talanger för konst. Men har jag haft många och långa dagar utan minsta tillstymmelse till ångest? Nej. Jag, precis som du, befann mig någonstans där jag inte kunde förmå mig till att förstå hur och när det ska ta slut. Måste jag ta slut först? Är det med mig det alltid börjar och så också måste sluta?

    Jag klev för bara ett par månader sedan rakt in i min svåraste livskris. Jag har haft många och trott mig klara mig ur dem hyfsat bra men den här var av en annan kaliber. Jag hade sårat någon. Så överjävla djupt och vidrigt. Det skickade mig över branten och rakt ner. Jag förstod ingenting längre. Jag begrep mig inte på mig själv. Vad fan är det för jävla fel i huvudet på mig?! Varför KAN jag inte vara lycklig? Varför FÖRSTÖR jag för mig själv och andra i min närhet? Vad fan letar jag efter? Jag tog mig till akutpsyk mitt under ett arbetspass. Allt var som inlindat i taggtråd och det dova ljudet av ingenting slog mot mina trumhinnor. Jag har levt med ångest av alla dess slag så länge men det här var något nytt. Det var… Som att födas och hamna helt jävla ensam på ett kallt golv. Jag ville dö. Jag valde att stanna på vägen och köra till det enda stället jag visste kunde hålla mig levande. Därefter öppnade jag mig för de närmsta om just precis hur jävla lågt jag har sjunkit… Jag bad om förlåtelse för det jag gjorde fel och lovade att om det finns ett bättre jag någonstans så är det DEN personen jag vill vara, men jag behöver hjälp. Jag går nu hos en psykoterapeut en gång i veckan. Medicinen avstår jag då det bara domnar av verkligheten, inte lagar den. Jag är inte ”med” när jag tar den.

    Terapin hjälper. Den har gett mig svar på frågor jag inte ens begrep ställa. Det är väldigt svårt ibland, när jag är ensam och skuggorna nästan rör sig närmare, men jag vet.. Jag VET nu att imorgon fortfarande kommer. Imorgon måste inte vara som idag. Ingenting blir bättre över natten, men varje BRA sak jag gör är de facto en bra sak. Det kan vara litet… Som att göra kaffe till sin sambo utan att fråga, utan att vänta sig ett tack. Det kan vara att borsta håret eller tänderna, plocka undan i köket eller fixa den där trasiga sömmen på ett plagg. Bra saker är alltid bra. Jag KAN göra bra saker. Jag KAN. Jag VILL. Jag behöver bara hjälp.

    Den senaste månaden har jag haft fler rena och riktiga dagar än jag någonsin haft tidigare. Är jag utan svåra stunder? Långt ifrån. Nu är svårt för mig. Nu är plågsamt, men så hittade jag din post och jag kände genast att du måste få höra det här. Jag måste få säga det. Det känns nästan som att du har gett mig en chans till att påminna mig själv om allt som är bra, att morgondagen kommer. Det känns som att jag får prata med mig själv. Det kan jag normalt inte göra.. Bara förlora mig i avgrunden.

    Det har du gjort för mig idag. Det har du bidragit med. Du har gjort gott och jag är så tacksam för att du har delat med dig idag och gett mig chansen till… Distans och samtidigt viljan att hjälpa någon annan.

    Berätta gärna mer om dig själv. Vad som helst. Låt oss… Prata en stund.

    Under dom senaste månaderna har jag bara känt mig tom. Det känns som om det inte finns något positivt i mitt liv längre, och allting är bara mörkt. Det känns som att jag är helt ensam i denna hemska värld, som om jag måste bära en mask när jag sitter framför mina föräldrar eller när jag är i skolan. Varför måste livet vara så hemsk?

    Vad känner du precis innan du skriver det här? Vad vill du prata om? Jag finns här.

    Livet känns stundtals tungt. Mitt eget känns overkligt hopplöst och omöjligt just nu, även om jag logiskt sett vet att det inte är så. För mig hjälper det att prata, så kanske det är något du kan prova också? Bara häva ur sig vad det är du känner och tänker!

    Hej Olive Sypygo.

    Hur gick det? Hur går det? Hur mår du? Orkar du svara och dela med dig? Du pratade om extern hjälp med att få dig ut ur lägenheten. Blev det något av det? Jag kan bara säga en sak kring alla dina känslor, tankar och funderingar:

    Jag förstår dig. Du är inte ensam. Någon dag snart när jag inte själv är så långt ner så ska jag dela med mig av de dagar då det känns lättare att andas.

    Trådstartaren

    Jo det kommer du – och det är sant du föddes för någon månad sedan. Själv är jag uppvuxen i en svårt alkohol skadad familj och i hela min tonårstid sökte jag mig till miljöer vilkas spelregler jag kunde på min fem fingrar. Mina vänner och partners var alkoholister, drogmissbrukare och andra destruktivt normbrytande personer. För att läka och våga släppa taget måste man vara trygg och det verkar du vara i ditt förhållande. Liksom jag kommer du att överleva och du kommer troligen få ett mycket bättre liv än vad du har haft i som ung vuxen eller idag. Jag överlevde så jag tror att du kommer att göra det oxå – skriv gärna mer – jag prenumererar på din tråd – och kommer att läsa dina inslag med intresse.

    Tack för ditt svar.

    Jag vet att det kan vara svårt att komma ihåg känslor och stunder, de där mer eller mindre svåra… Minuterna och timmarna när man fastnar i sin ångest, fastnar i allt man ångrar eller önskar man kunde ändra på – kommer du ihåg hur du tog dig ur det? Hur gjorde du för att de bra dagarna tids nog blev fler än de dåliga? Jag känner mig stundtals helt borttappad och vilsen i de inre bilder och känslor som klöser tag och river mig i ryggen. Jag målar upp skräckscenarion för mig själv där min sambo lämnar mig utan förvarning, att jag ska förlora allt… För så har det alltid blivit. Jag vet ju ju OM varför jag tänker så men så det är så väldigt svårt att inte hamna där ibland. Jag känner ibland för att jag vill ösa ur mig precis varenda känsla, varenda rädsla och varje oro men så kan man inte göra mot de som inte är beredda på det. Jag är liksom bara… Så jävla stressad inombords att jag inte vet var jag ska ta vägen. Gångerna då det kväver mig och knäcker mig blir färre, de gånger när jag ifrågasätter om jag kommer orka en dag till, men de vill inte försvinna helt. Jag vet, det tar tid och mycket arbete men… Jag är så rädd att det ska bli som alla andra gånger.. Att det ska gå åt helvete igen och att jag aldrig kommer känna mig hel.

    Hur mår du nu? Hur hittade du din styrka? Vilken relation har du till din familj och hur hanterar du dina sämre dagar?

    som svar på: Orka en timme till

    Jag tittar på klockan varje timme och tänker att jag inte orkar en timme till. Jag vill inte mer. Ångesten tar över. Varför dör de som vill leva och vi som vill dö måste leva? Jag har orkat med depression i 10 år så kanske jag orkar en timme till…

    Jag vet hur du känner dig. Jag har varit där i 15 år och det som gör att du orkar en timme till är DU. Vi är inte vår sjukdom. Vi är inte vår depression, men vi är dess väktare och fånge på samma gång. Solen är alltid bakom mörkret och molnen. Vi ser den och känner den, precis som de bra stunderna. Du är inte ensam!

    Är det någonting påtagligt som gör att du känner såhär just nu, som får dig att skriva? Skulle du få ut något av att dela med dig? Jag lyssnar gärna.

    som svar på: Oförlåtligt

    Nu har jag berättat för min fru vad jag gjort och det är tungt nu men en lättnad på något sätt pgs att jag inte har något stt dölja. Har även sagt till hon som hotar mig att jag berättat allt för min fru. Dock så verkar hon inte ge sig utan har börjat maila till min fru om hur vidrig jag är.

    Jag är stolt över dig som tog det rätta steget och lät din fru vara delaktig i allt som du har gjort. Du vet att du har gjort fel och du tar nu ansvar för dina handlingar. Angående kvinnan som trakasserar er: spärra henne på alla möjliga sätt och skriv det tydligt till henne att ni önskar ingen kontakt med henne. Om hon fortsätter  kontakta er så låter du koppla in polisen. Jag förstår att det är tungt nu men du gjorde rätt och det är DEN känslan som är så befriande. Hur reagerade din fru? Hur mår hon?

    som svar på: Oförlåtligt

    Om du har mottagit hot i någon form så måste detta tas på allvar. Jag råder dig till att kontakta polisen. Ännu bättre är det om du har konkreta bevis som du kan använda för att styrka hotbilden. Självklart ska du tänka på dina barns säkerhet! Har du det i skrift att du har blivit hotad av personen i fråga?

    som svar på: Oförlåtligt

    Jag tror på att du kommer ta rätt beslut. Här några tips som kanske kan hjälpa dig:

    Var saklig. Berätta att du har gjort något väldigt fel, bedragit din fru och att du förstår hur otroligt djupt du har sårat henne. Förklara varför men lägg inte någon skuld på din fru även om du gjorde det delvis pga ensamhet. Även om man känner sig ensam eller åsidosatt i ett förhållande så är det ingen annans val att man är otrogen. Jag vet att du förstår det såklart, men det kan ändå vara bra att komma ihåg att välja orden noga så att ingenting missförstås som att man försöker skifta skulden. Svara på din frus frågor, behåll en lugn ton och försök vara ärlig. Eftersom allt finns på film så finns det ingen anledning att försöka dölja något. Det ska man inte göra oavsett men jag tror du förstår vad jag menar. Hon kommer gå igenom en mängd känslor och det kommer vara svårt att stå och ta emot allting, men så länge ingenting blir våldsamt eller nära psykisk misshandel så måste du stå pall och visa att du inte tänker gömma dig för smärtan som du orsakat. Uppmuntra till att ni inte tar drastiska beslut utan att ni istället arbetar er igenom detta. Visa ånger, men ös det inte över henne. Efter en tid, och det är individuellt hur lång den tiden är, så kommer man kunna komma fram till dagen då man gör ett val: stanna eller gå isär. Där kan man också, om man väljer att stanna tillsammans, gå igenom vad som krävs för att förhållandet ska bli starkare. Vad saknas? Vad behöver ni från varandra? Kan familjerådgivning vara något? Jag rekommenderar denna sida: http://www.goasksuzie.com – en sida där fokus ligger på att hjälpa par i sådana här situationer där poängen inte ligger på att peka finger utan att se framåt. Sådana här handlingar är fel på alla sätt och vis, men vi är människor. Vi gör fel. Det gör det inte mindre allvarligt eller smärtsamt, men vi måste komma ihåg att vi kan lära oss från misstag, från snedsteg och fel. Jag tror absolut på att du ångrar dig och att du vill göra bättre ifrån dig, inte minst för dina barns skull. Det är nu du får ta dig själv vid hornen och visa var skåpet ska stå. Var stark – för er båda.

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 33 totalt)
0