Svar skapade

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 33 totalt)
0
  • Tack för ditt svar och att du berättar. hjälper faktiskt lite att jag inte är den enda. Jag har också varit otrogen (ett flertal gånger) i flera förhållanden, den första gången ville jag bara dö av dåligt samvete. Men med åren har jag intalat mig att skam och ångest inte är något som andra känner och att skuld eller moral inte är något som styr ”normala” människor. Jag har exempelvis en vän som var otrogen mot sin fru för några år sedan och de har nu sitt första barn (hon fick inget veta). Han är inte den enda. Ännu värre är det att flera av mina vänner jobbar inom psyk och omsorg och spyr ur sig statistik om den vanliga svenskens ”omoraliska” beteenden. Nära 50% kommer vara otrogna under ett förhållande. Så det har stegvis blivit ett mantra att den vanlige personen stjäl, slåss och är falsk/ytlig. Jag har försökt agera där efter: köra vårdslöst, ta vilka droger jag vill och ha sex med den jag vill. Nu har det på något sätt kommit ifatt mig och jag vet inte vad jag ska känna eller hur jag ska agera. Anledningen är att jag det senaste året kämpat med att få vården att ta emot mig (3 ggr på akutpsyk, flera gånger på allmänpsyk, osv), men inte ens de känner att de kan erbjuda mig någon vård då min sjukdom inte syns. ”Hade varit en annan femma om jag varit en liten tjej med skärsår och ätstörningar, det är psykvårdens favoriter och den enda gruppen de kan hjälpa” (citat från en av mina vänner som jobbar inom psyk). Det som har dragit ner mig mycket är vad överläkaren på Lunds andra allmänpsyk sade till mig: ”Det är svårt när man kommer från en dålig familj”. Om mina föräldrar och mina syskon är dåliga människor enligt överläkaren, så måste jag vara ett monster som förtjänar att avlivas. Jag är utefryst av mina syskon för att jag är det svarta fåret. Min syster sade till och med till mig att jag inte känns som ett syskon för henne. Så hur jävla ond, nedrig, ful och oälskbar måste jag inte vara? Jag kan inte få det ur huvudet.

    Det var det minsta jag kan göra. Du är absolut inte ensam. Här är min tanke på vad som kanske kan hända hos dig nu. Rätta mig gärna om jag har fel! Jag har levt med depression under hela mitt vuxna liv. Jag är nu 30 år gammal. Jag har begått mååånga misstag i mina dagar. Kommer från en familj där jag växte upp under en religiös sekt (något som ingen psykolog har velat ta i då man inte tror att sådant kan finnas i Sverige, Pfft) och det har såklart format mig. Jag har alltid haft en svart syn på mänskligheten och i förlängningen även mig själv. Om ångesten inte kommer direkt när man gör något jävligt dumt så kan man alltså leva med det, eller hur? Andra är ju ändå piss. Men så blir det precis som du säger: det kommer ändå ikapp. Det är nu det märks att du INTE är ett avskum och någon som inte går att älska. En människa som aldrig kan hålla sig själv ansvarig för sina handlingar, bra som dåliga, skulle aldrig känna som du gör nu, eller som jag har gjort under snart 6 månader. Det är NU vi väljer min vän. Det är NU vi lyssnar på VÅR egen kompass. Om vi inte har en så är det ett lysande tillfälle att skapa en ny. Jag vet, det låter apsliskigt och kletigt men tro mig – det är precis vad som händer. Först vaknar man och man inser hur förjävla äckligt man mår, hur mycket man hatar sig själv för sina handlingar. Det blir så jävla tungt att bära och man står fan inte ut med sig själv. Man vill bara springa ifrån allting för det känns OMÖJLIGT att hantera. Men så gör man det du just gjort och som jag gjorde (exakt samma sak faktiskt, också här på Mind Forum): man provar att leta efter någon som hör. NÅGON som förstår eller kan säga något som ger en liten men väldigt viktig ljusglimt. Man behöver det så in i helvete att man nästan inte vågar skriva sitt inlägg, för tänk om ingen svarar? Alternativet hade varit att låta bli. Att ge upp. Att göra något riktigt dumt och oåterkallerligt, något ödesdigert. Kanske hade man bara fortsatt i de spår som man vet kommer göra ont antingen imorgon eller om 5 år. Men du har gjort RÄTT. Du är här. Du förstår att du har begått misstag. Du KÄNNER att du har sårat andra. Du kan smaka frukten som du måste skörda utefter vad du sår. Så gör man bara och så känner man bara om man längst inne också vet att man kan göra rätt, att det går att vara god utefter sina egna ramar och normer. Visst, vi kan slänga hur mycket statistik runt oss och finna trygghet i att ”jag är minsann inte det enda kräket på jorden” för nog är det sant, men hur många är det som viftar runt med statistiken på de som dras med ångest efter allting? Nej, det vill man inte tala om. De som inte ondgör sig över sina misstag vill inte ta i konsekvenserna utan bara hitta något att gömma sig bakom – precis som du beskrev. Men du är inte längre den. Du är aldrig den du var igår om idag innebär klokare handlingar eller tankegångar 🙂

    Gällande hjälp: Jag fick börja med en kurator hos min vårdcentral. Innan jag fick den tiden så använde jag mig av akutpsyks jourtelefon som är öppen dygnet runt. Det hjälpte när det blev tyngst. Jag skrev också här och försökte hjälpa andra, ge något tillbaka. När jag väl hade mina tider senare så lät jag allt bara rasa av mig. Jag bröt ihop, jag skrek, jag orkade inte, fucking hjälp! Bara att tänka på det gör mig nästan gråtmild för det var fan så jävla svårt att leva med sig själv. Efter en tid så slutade min kurator tvärt. Då fick jag panik men genom mitt landsting så kunde jag gå till en privat psykolog och ändå få det subventionerat då mitt landsting inte har vett att se till så att det finns tillräckligt med psykologer. Annars hade jag fått springa tillbaka till Akutpsyk. En sköterska där tog emot mig den där värsta gången. Hon satt med mig i TRE TIMMAR och bara pratade. Vi pratade om allt. Hon fick mig att lova att jag skulle ringa henne några dagar senare bara så hon fick veta att allt var okej. Jag är fortfarande evigt tacksam för hennes stöd. Jag vet inte var jag hade varit utan henne idag. Men börja med en kurator. De kan inte neka dig tider. Om de har fullt så but vårdcentral. Kolla upp med den nya först om de har tider till en kurator och hur länge du isf måste vänta.

    Att komma från ett taskigt förflutet är tufft och jobbigt, men du är inte ett ”bad seed”. Som sagt, här är du ju och du gör redan bättre val än du kanske trodde. Du ber om hjälp, du öppnar dig och är ödmjuk. En överläkare som talar såsom din gjorde borde jobba lite på sin etikett för sådär säger man inte bara. Må så vara men inte undra på att det har satt sådana smärtsamma tankar i ditt huvud. Min första ta tanke är snarare att din syster tex missar något som inte ser de steg du tar nu, hur ödmjuk du är och hur sårbar du visar dig. Det är MODIGT att möta sina demoner, att spänna de trötta muskler man har och göra sig redo för en lång men jävligt värd fight. Försök, snälla, att vara lite snällare mot dig själv. Jag vet jag vet. Det är jävligt svårt men ta det från någon som vet precis exakt vad du pratar om: Du kommer må bättre. Ge bara inte upp och slå inte på dig själv när det inte kan komma annat än mörker och smärta ur det, okej? Kram!

    Skam har alltid var en stor del av min personlighet. Men nu har mitt brott varit så illa att inte ens min avgrundsskam kan sona mitt brott. Jag separerade från min ex-sambo för en månad sedan och jag inser nu hur illa jag gjort henne och de runt henne, Bara genom att vara jag och finnas där. Det finns inget jag kan erbjuda omvärlden längre. jag är bara ett tomt skal av självömkan och alla som kommer nära mig bryts långsamt ner av mitt enorma bekräftelsebehov, mitt missbruk och mina generella sjukdomsgärningar. Snart har alla lämnat mig och jag förstår varför. Jag är en dålig människa med ett dåligt förflutet, vissa människor är bara gift för sin omgivning. Jag vet inte vad jag ska ta mig till? Jag är så värdelös att jag inte vet om jag förtjänar att leva.

    Låt mig börja med att säga att jag känner igen den känslan. Någonstans inom mig har det alltid funnits en känsla av skam och skuld, även om jag inte alltid har kunnat säga varför. Med en mental sjukdomsbild som är så gammal som 15 år så blir det svårare och svårare att ta sig ur de värsta episoderna av ångest, depression, skam och mer därtill. Så… Jag vet hur din känsla känns. För att du ska kunna känna dig ännu mindre ensam så kan jag dessutom berätta att jag var otrogen mot min sambo, den bästa människan på den här jorden. Min sambo som alltid har ställt upp, som aldrig har tvivlat, som har aldrig har försummat eller sårat – hur fan kunde jag? Hur fan går man vidare? Hur fan är jag förtjänt av en andra chans? Hur kan min sambo ens stå ut med att se på mig? Jag är vidrig. Jag gör ont på andra. Jag medför bara smärta och egoism var jag än går. Varför kan jag inte hålla ett vettigt liv vid liv? Varför slösar jag ens dyrbara andetag på mig själv?

    Så lät det väldigt länge i mitt huvud. Efter att jag berättade om min otrohet så fäll världen samman. Visst, vi jobbade oss igenom det under en lång tid, några månader faktiskt, men medan förhållandet läkte så gick jag sönder mer och mer. Dag för dag så åt jag upp mig själv inifrån. En dag hittade jag mig själv på Akutpsyk. Det gick inte mer. Det fanns bara en annan hållplats för mig och Akutpsyk var den sista anhalten innan jag nådde slutstation. Efteråt sattes jag i kontakt med psykologer. Jag går nu hos en riktigt bra psykoterapeut som har kunnat lugna ner mig. Jag erkänner att det fanns många många kvällar då min egen mor fick sova över i lägenheten medan min sambo jobbade då jag inte vågade vara ensam med mig själv. Vem vet vad jag hade kunnat hitta på. Men min psykoterapeut har gett ett enormt stöd och lärt mig att jag ofta är min allra värsta fiende. Jag överdriver allt, skapar kaosscenarion inom mig, litar inte på andra, litar inte på trygghet och jag sabbar alltid för mig själv när saker går bra. Jag har aldrig trott på att något bra kan hålla. Allt sådant, alla sådana handlingar, bottnar i mina tankar och känslor. Mitt egna hat gentemot mig själv. Det jag beskriver om mig själv är det ingen annan som ser, varken min bästa vän som aldrig dömer eller min egen sambo. Min sambo förstår. Min sambo stöttar. Har min sambo ont? Ja, min mindre och mindre för varje dag som går. Jag har precis börjat lära mig att vara snäll med mig själv, att FÖRSTÅ att alla gör misstag. Alla! Det finns ingen på den här jorden som lever ett perfekt liv utan rynkor eller ärr. Acceptans. Det som har hänt har hänt. Jag kan låtsas sia om framtiden och tänka att allt går åt helvete oavsett vad jag gör när jag faktiskt egentligen inte har någon jävla aning om vad som händer i morgon förutom det som står på schemat. Leva i nuet, helt enkelt. Ska man be om förlåtelse? Ja absolut. Ska man försöka lätta smärtan? Absolut. Ska man vältra sig i sina misstag och aldrig låta sig själv gå vidare. Nej, nej och åter nej. Det gör oss arga, bittra, omöjliga och kalla. Först mot oss själva och sedan mot de vi älskar.

    Hitta en kurator eller psykolog som du kan ha en öppen och ren dialog med. Våga säga exakt hur det känns. Mellan gångerna finns vi, alla oss som bryr sig. Vi dömer inte, vi kritiserar inte. Vi vet hur det känns och vi vill inte att någon ska känna sig ensam. Det finns också en app som heter 7-Cups där du NÄR SOM HELST PÅ DYGNET kan prata anonymt med någon som bara är för att stötta, lyssna och hålla sällskap. Där finns också stödforum, videor och hjälpande övningar. Du är inte ensam, du är inte tappad och du är absolut inte värdelös. Jag trodde det så länge om mig själv och ja, ibland kan jag känna stötar av det igen, men jag har lärt mig ta mig ur det. Det tar tid och arbete, men snälla tro mig: det finns en ljusning och du är värd att vara snäll mot dig själv.

    som svar till: Byta terapeut eller inte?

    I maj tidigare i år började jag gå i samtalsterapi, mest för att jag har så otroligt svårt att hantera vänskapsrelationer. Jag gick hos terapeuten 5 gånger, och jag upplevde absolut att det gav något, bär fortfarande med mig saker hon sa, och det gick ganska enkelt för henne att få mig att ifrågasätta mina invanda mönster. När jag var tonåring gick jag väldigt mycket i terapi, då var det inte självvalt utan var tvungen eftersom jag mådde så dåligt. Då kände jag att samtalen bara var att sitta och prata, att inget hände eller gick framåt. Kände även att terapeuterna mest ville få mig att vara ”normal” och inte brydde sig så mycket om vad jag egentligen ville. Var rädd att det skulle bli samma sak nu i vuxen ålder, så jag valde psykosyntes-terapi, och det passade mig verkligen perfekt. Terapeuten ville verkligen ta reda på vad JAG ville och försöka få mig att lyssna på mitt inre, vilket jag aldrig känt i tidigare samtal. Men i juli blev jag sjuk innan ett inbokat samtal, så fick avboka det. Min tanke var aldrig att sluta hos henne, men sen blev det helt enkelt aldrig av att jag bokade en ny tid. Sista augusti smsade hon mig att hon behövde veta om jag avslutade mina samtal, men jag klarade aldrig av att svara på det smset. Nu känner jag verkligen att jag behöver nån att prata med igen, behöver verktyg för att hantera min sociala ångest… men vet inte om jag ska höra av mig till henne igen, eller gå till en ny psykosyntes terapeut? Jag är väldigt rädd för att höra av mig till henne, skäms för att jag varit så respektlös och inte svarat. Så på det sättet hade det varit enklare med en ny. Men hon var bra som sagt, det enda är väl att jag jag har problem med att lita på folk, skäms mycket och har svårt att berätta mina tankar och känslor. Kan tycka att det är lite enklare att göra det till folk som är mer ”raka” och ”stabila” för jag tror att de ska ”klara det” bättre. Terapeuten var liksom mig också inkännande och sensitiv, vilket gjorde att jag kanske blev lite mer rädd för att berätta än om hon gjort ett sådär riktigt stadigt intryck. Hur tycker ni att jag ska göra, ta tjuren i hornen och höra av mig till henne, eller pröva någon ny som också verkar bra istället?

    Jag tror att du fungerar lite grann som jag: Jag överanalyserar gärna saker ibland, speciellt ad andra kanske kan tro eller tänka om mig eller situationer som jag är inblandad i. Din terapeut kommer nog bara bli glad över att du hör av dig igen. Det visar ju på en tydlig vilja att bryta det mönster du pratar om. Att du ens funderar på att ”ta tjuren vid hornen” är ju bevis på att terapin fungerar, precis som du säger! Släng iväg ett sms och säg ”Hej, jag bokar gärna in en ny tid. Jag ber om ursäkt för ett så sent svar och jag hoppas att en ny tid fortfarande är möjlig. Tack för att du hörde av dig!” Fortsätt kämpa. Jag tror på dig!

    som svar till: Kan ej sova

    Jag har lidit av ångest och djup depression länge nu. Det som hjälper mig är olika saker beroende på hur svår natten kan vara. Ibland somnar jag i soffan framför en serie. Andra gånger lyssnar jag på podcasts, ofta skräckisar. Andra gånger så lyssnar jag till Mindfulness-övningar innan jag slår igång någonting i bakgrunden, tex en film eller serie. Jag har även Atarax att tillgå (25mg) men det behöver man en läkare till att få utskrivet. Jag rekommenderar att man talar med sin läkare och ber om insomnande hjälp. De är inte vanebildande, dvs, något man kan bli beroende av utan de är endast muskelavslappnande och hjälper väldigt bra vid panikångest 🙂 Ibland kan det också vara skönt att kunna prata med någon oavsett vad klockan är. Då använder jag mig av appen 7-Cups där det alltid finns någon att tala med. Man är anonym och hela plattformen är till för att hjälpa andra, att stötta och trygga. Där finns också en hel mängd videor och Mindfulness-övningar att tillgå, forum och communities. Jag älskar den appen och den har varit en enorm hjälp när det har varit mörkt eller när ångesten har smugit sig på när jag inte är beredd. Jag hoppas ni har fått några idéer och att de kan hjälpa er. Jag vet att jag lätt skulle kunna säga att ett gympass hjälper, för det gör det verkligen, men jag vet hur svårt det kan vara att komma iväg. Om modet och styrkan infinner sig så prova kanske att göra några övningar hemma. Jag gör sit-ups, armhävningar och squats. Jag kör på tills mjölksyran sätter in och sedan tar jag en riktig varm dusch, äter något, tar min Atarax om det behövs, slår igång en film eller serie och somnar. Det är ett av mina favoritrecept för en garanterad 8-10 timmars sömn.

    Ta hand om er vänner och kom ihåg att alltid vara snälla med er själva. Det hjälper att påminnas om det. Vi kämpar och vi har ont. Vi är rädda och oroliga. Ibland känns det som att tankarna tar över våra liv och det där svarta klibbiga frätande slemmet i magen gör att det känns värre. Men vi är inte ensamma och det finns en ljusning ❤️ Kram!

    Hej,

    Jag rekommenderar 7-Cups. Det är en enorm platform för alla typer av människor med alla typer av problem. Man kan prata med någon precis exakt när som helst via chatt. Man är anonym och det finns ett enormt community där man kan få obegränsat med stöd ❤️ Man får också en individuell ”growth path” där målet varje dag är att göra något, skriva något eller reflektera över något positivt. Du kan ladda ner appen gratis eller använda dig av inloggning via webbsidan. Jag uppmuntrar så många jag kan till att använda 7-Cups för det är verkligen ett underbart stöd till oss alla. Jag hoppas ni får känna ljusning snart. Jag vet precis hur tungt och ont det kan göra att finnas ibland och hur vi kan tappa oss själva i de djupa groparna i vårt inre. Kram!

    Hej! Jag, precis som du, dras med GAD. Utöver det lider jag av svår depression. Jag kan dock säga att mitt liv blev ett helt annat när jag skaffade min första egna hund för snart 6 år sedan. Tyvärr dog hon i cancer i April och det tog så hårt på mig att jag föll längre ner i mina sjukdomar. Jag har ännu inte hämtat mig trots att vi har en till hund. Jag hade precis som du läst på I många många år och bestämt ras samt uppfödare. Självklart är det nervöst men om man har en bra uppfödare så har man hur mycket stöd som helst! Jag var så lycklig med min tjej… Min älskade tik. Hon var en ängel på fyra ben och alla älskade henne. Genom henne fick jag nya vänner och lärdomar för resten av mitt liv. Utan henne vet jag inte var jag hade tagit vägen under många svåra stunder. Jag önskar dig stort lycka till. Det är ett stort ansvar men det är ett ansvar som jag ändå tog på mig och jag ångrar inte en sekund av det.

    som svar till: Jag räknas inte.

    Jag varken skär mig eller slarvar med maten. Jag tog kontakt med min vårdcentral och bokade in en tid med kuratorn. Väl där får man ofta fylla in en självutvärdering kring sina känslor och tankar. Man svarar med 1,X,2 ungefär. Man behöver inte skriva något själv. Efteråt talar man helt enkelt om att man mår förjävla dåligt. Med tiden kan man bena i varför och vad man vill uppnå. Men vad tydlig med att säga ”Jag behöver hjälp innan jag börjar må ännu sämre!”.

    som svar till: jag duger inte

    Vad är det som får dig att tro att du inte duger? Och när duger man egentligen då, I sådana fall? Jag vet att du duger och så är det bara. Det är min åsikt och vad jag har bestämt för min del och du ska se att alla dina vänner känner precis likadant. Jag gymmar och lyfter tungt för att ge mig själv en paus från livet, andas lite. Kul att du känner att det också ger dig något. Berätta lite mer om din tankegång kring det hela med att ”duga” så kanske vi kan komma fram till något. Kram på dig!

    Sådana här gången finns psykiatrins egna jourtelefon som är öppen dygnet runt, alla dagar. De är en riktig livlina! Annars har du dina medmänniskor här på MIND, både de som arbetar med chatten och självmordslinjen och vi andra som du kan nå via forumet. Jag får också hemsökande tankar kring att ta mitt liv ibland och då ringer jag omedelbart psykiatrin och pratar en stund. Med tiden har det blivit lättare att själv styra undan dem och lära in ett annat beteende som svar på tankarna. Tex så städar jag lite varje gång jag börjar må dåligt. Det är ett bra och ofarligt svar på dumma tankar. Jag kan också sätta mig och klottra, lyssna på musik eller göra något annat. Det krävs lite tid och övning men det blev enklare för mig med tiden. Med det sagt så går jag också till en psykolog. Lycka till hörni. Ingen ska behöva må såhär och det finns hjälp att få!

    Jag funderar spontant på om präster kanske kan vara en yrkesgrupp man kan prata med utan att någon form av journal förs, men jag vet inte helt hur det fungerar. Värt att kolla upp?

    Du kan såklart tala med jourhavande präst, både per chat och telefon. Du kan också ringa psykiatrins jourtelefon. Alla som svarar är anonyma och finns till för stunder då man behöver hjälp, men ingen av de jag har nämnt är ämnat för vård eller vidare kontakt. En psykolog eller kurator har tystnadsplikt och det som först in i journaler har ingen annan random läkare eller instans rätt att ta del av om du inte ger ditt medgivande i egen person.

    som svar till: Jag räknas inte.

    Hur dåligt ska jag må, hur länge? Vad är att må dåligt? Måste jag skära mig, måste jag ha ätstörningar? När räknas mina tårar? Hur länge ska jag tvivla på mig själv? Mår jag dåligt eller har jag bara en dålig dag, dålig vecka, dåligt månad? Det var längesen jag var riktigt glad och tillfreds med livet, men jag läser om alla andra, alla andra som mår sämre än mig. De ha panikångest och psykoser, inget jag känner igen mig i. Jag mår bara blä. Inget gör mig glad längre, jag har tappat meningen med livet, det finns inget jag ser fram emot längre. Men jag ler och säger att det är bra, för vem skulle egentligen bry sig? Vi verkar ju alla må lite dåligt, så varför skulle det vara synd om mig? Jag räknas inte.

    DU räknas. DU är viktig. Hur DU mår är i allra högsta grad väldigt viktigt. De flesta här mår väldigt dåligt av många olika anledningar och vår ohälsa syns på olika sätt. En del går igenom svåra psykoser eller panikångest. Andra har en osynlig djup oro i kroppen. En del kanske dras med svåra mardrömmar och krypande panik under dagen men det vi alla har gemensamt är att vi inte mår bra. Din hälsa är absolut inte mindre allvarlig eller viktig än någon annans. Vi bör aldrig jämföra oss eller vår psykiska ohälsa med någon annans eftersom det är så väldigt personligt. Vad jag anser vara det värsta jag kan tänka mig kanske är en småsak för någon annan, men det gör ju inte att det jag upplever plötsligt känns bättre eller mindre jobbigt. Var snäll mot dig själv och ha medlidande med dig själv. Jag har det 🙂 Jag tycker du ska kontakta din vårdcentral och be om en tid hos en kurator så snart du kan. Det låter som att du är deprimerad eller svårt nedstämd och det måste man få professionell hjälp med.

    Men igen. DU är VIKTIG ❤️ Tack för att du kom hit och delade med dig! Det hjälper oss andra till att bli påminda om att vi aldrig är ensamma.

    Hej! Jag är väldigt tacksam för ditt svar och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna beskriva känslan av bekräftelse som man får när man inte längre känner sig lika ensam. Jag tror att min panikångest beror på saker och händelser som har inträffat under de senaste åren. Jag har tidigare haft lätt för att ”sopa saker under mattan” och förtränga grejer genom att inte bry mig om dem eller lägga dem åt sidan. Mycket för att jag alltid tagit på mig rollen som den starka och tuffa. Jag har alltid hjälpt folk med allt och lite till och jag tror att allt detta har gjort så att jag mer eller mindre har kämpat mot ett ”osynligt hinder”. Jag har under de senaste månaderna haft otroligt svårt för att få saker och ting gjorda, koncentrera mig och att göra saker helhjärtat. Folk i min omgivning har påpekat detta och att det är förståeligt att det som händer mig nu, händer. Min dag har varit si sådär, men jag har tagit mig igenom den hyfsat än så länge! Hur har din dag varit? Kram.

    Hej igen!

    Vad glad jag blir av att läsa ditt svar för jag vill verkligen inte att du ska känna att du är ensam i detta. Det är mycket bra av dig att acceptera att det kan finnas anledningar. Du behöver inte gå in på detaljer här om du inte vill, men för mig så utlöstes min senaste och allra svåraste period av ett svek jag utsatte någon jag älskar för. Ett enormt svek. Jag kunde leva med det själv rätt länge och trycka undan det. Jag, precis som du, har sett mig själv som ”stark” och ”tålig” men faktum är att jag har varit raka motsatsen. Jag förstod det inte förrän jag återigen sökte hjälp och fick kontakt med akutpsykvården. Först trodde jag att all min ångest endast berodde på mitt stora felsteg, och till en viss del så stämde det, men det visade sig bara vara en utlösande faktor. Bakom allting, bakom all ångest och bakom mina misstag låg en mycket djupare ravin av inre kris som har puttrar och förgiftat under flera herrans år. Det gick att spåra till min barndom och unga tonår. Att få vetskap om detta och att plötsligt kunna förstå och förklara större delar av många av de val jag har gjort i mitt liv var överväldigande. Det var så mycket att ta in! Det blev mycket på många fronter så att säga. Den första tiden efter mitt sk ”uppvaknande” var extremt tung. Min ångest försvann inte för en sekund under flera veckor och den tog mig till branten, till avsatsen som innebar att jag ville ta mitt eget liv. Återigen ringde jag akutpsykvården, föll ihop och bad om hjälp. Sedan dess har det blivit lättare, liiiite lite åt gången, dag för dag. De senaste två dagarna har nästan varit helt utan den där klibbiga massan i bröstet sedan 4 månader tillbaka och de värsta tankarna håller sig borta under allt längre perioder. Jag äter ingen medicin eftersom de på sätt och vis stör min karaktär, men det gäller inte alla. Vi är individuellt utformade på den fronten 🙂

    Mina råd till dig är: tala med en kurator eller en psykolog. Finn någon som kompetens till att hjälpa dig genom detta och dessutom ge dig de verktyg som du kan använda för att hjälpa dig själv mellan gångerna. Kom också hit och skriv av dig när det känns tungt eller om du behöver påminnas om att du INTE är ensam❤️ Ta ett papper och skriv titeln ”Enkla mål för svåra dagar”. Det kommer komma dagar då man inte kan eller bör tvinga bort sin ångest. Då kan det vara bra att ha enkla mål man kan fokusera på eftersom bra saker alltid är bra saker 🙂 På min lista finns tex ”Städa, bädda sängen, laga mat, spela, måla en tavla, ta en promenad, gymma” osv. De kan vara hur små eller ”obetydliga” som helst och du kan välja vilket mål du vill hur många gånger som helst. Jag har också en annan lista som heter ”Jag är en bra:” och där fyller jag på med mina goda egenskaper, min goda person. Man kan vara bra PÅ saker som att tex måla eller sjunga och de är också viktiga, men det viktigaste är att vi alltid påminner oss om att vi ÄR bra. Slutligen vill jag säga något viktigt om än uppenbart:

    Ingen är perfekt min vän. Ingen lever ett fläckfritt och perfekt liv. Ingen av oss är fläckfri men det finns en skönhet i att alltid sträva mot det som gör oss och de vi älskar lycklig, varm och trygg. Var snäll mot dig själv. Vi trampar snett i land på alla möjliga vis och man kan inte alltid ställa sig upp och springa på en gång.

    Och igen. Du är inte ensam 🙂 Min dag har varit bra. Lite tung under eftermiddagen men så tog jag mig till gymmet och gjorde bra ifrån mig så det kändes genast lite bättre. Sedan fick jag komma hem och fortsätta prata med dig och det förstärker bara känslan. Så tack för att du är här och delar med dig 🙂

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 33 totalt)
0