[Azure Lufoki]

Blue Koraha skrev:

Om man verkligen vill ta livet av sig så säger man det inte.

Så är det för mig nu. Tidigare blev jag utfrågad tills det slapp ur mig. Nu när jag har bestämt hur, men inte när, har jag ett större lugn och tiger med mina planer.

Men varför kommer det totala lugnet när jag har satt även en tidplan? Om den rubbas (vilket till min förtret sker gång på gång) kommer oron dubbelt tillbaka.

Normalt har jag svårt att planera, men efter ett misslyckat försök för ett år sedan har jag blivit mer noggrann med min planering.

Är det inte så att om man har någon längtan kvar att leva, så berättar man? Jag tycker att alla skall berätta så att de överlever och helst må bra! Utom jag själv då, eftersom jag inte ser ljuset alls. Om jag ser ett ljus i tunneln hoppas jag att det är ett tåg.

Men förutsätt inte hur andra tänker, vi är olika!

 

[Azure Lufoki]

Jag försvann vid reinkarnationen!

Det känns lite flummigt för mig, och jag har inte varit sugen på att bli hindu eller buddist de senaste 40 åren.

Att det bara är kroppen som dör är ju en tanke som är svår att motbevisa! Jag menar, vi har ju världens största religion som funnits i 2000 år (längre om man räknar in judendomen som är lite “same, same but different”. Där var ju en flock människor som var villiga att dö för tanken att Jesus hade återuppstått, fast motståndarna hade kunnat plocka fram kroppen om det varit möjligt att motbevisa.

Helvetet har många av oss upplevt en variant av i det här livet, som ju trots allt verkar ganska ändliga, det kan du väl ändå inte förneka? Desto värre om man skall behöva återuppleva det i all evighet. Det ger liksom tanken på ett helvete en ny dimension.

Min längtan är att få slockna som ett ljus! Först brinner det mer eller mindre rökosande, sen släcks det och om ingen tänder det igen är lågan (livet) borta! Men det jävliga är ju om det inte är så, utan det finns en fortsättning! Måste man då ta livet av sig igen, och kan man isåfall det? Fan vet, förmodligen!

 

[Azure Lufoki]

Det finns kanske för få volontärer?

Eftersom jag redan har bestämt mig för hur allt skall vara och gå till, tror jag inte att jag platsar som volontär. Har inte heller rätt kunskaper eller synsätt för det, och jag förstår inte ens hur det är att både vilja dö och vilja ha hjälp att inte behöva dö.

Försök igen! Någon gång får du nog svar.

[Azure Lufoki]

Du är inte ensam om att vilja bli sjuk. För mig är det också så, men kanske mer att jag verkligen vill få till ett slut.

Jag tycker att jag kan läsa ett litet hälsotecken hos dig, mellan raderna. Att du vill men ändå inte vill vara sjuk. Det är verkligen djävulskt att inte ett “själsligt” eller “andligt” dåligt mående accepteras på samma sätt som ett brutet ben, en cancerdiagnos och liknande. Jag vet inte om det mest är folk i allmänhet som inte fattar hur handikappade det är, eller om det även är allmänt i vården.

Jag är några år äldre än du (sådär 40-50 år äldre) och har hamnat i att vården tycker att mitt liv ändå har fungerat samhällsekonomiskt, så det är inte lönt att göra mer. Men jag önskar att man i alla fall skulle lägga resurser på att hjälpa alla som mår dåligt, oavsett om det är fysiskt eller psykiskt.

Hoppas att du får hjälp och kraft att kämpa vidare. Du är värdefull precis som du är, och jag önskar att du kan få se på dig själv med andra och mer positiva ögon.

[Azure Lufoki]

Tyvärr inget.

[Azure Lufoki]

När jag mår dåligt vill jag vara i fred. Är jag fysiskt sjuk vill jag vara ensam.  Är det förbjudet? Jag hatar att vara i centrum,  att få uppmärksamhet, presenter och annat. Låt mig få ta livet av mig utan att ni ringer 112 för att jag trillar ihop. Sluta med era livsuppehållande åtgärder. Jag vill ju dö, fattar ni inte det? Det är vad jag tänker samtidigt som jag inte vill behöva redogöra för hur jag känner.  Det är helt underbart att inte längre behövas. Att barnen är vuxna och jobbet ett avslutat kapitel. Den enda jag önskar skulle vilja ha mig är den jag använt mitt liv för. Min fru. Men hon är trött på gubben. Kanske förståeligt.  Tråkigt att det inte kan accepteras av omvärlden när man inte vill ha en massa frågor och klappar på axeln.

[Azure Lufoki]

TACK! Nu fattar jag varför jag svettas som en gris och har en öken i käften: Venlafaxin! Oron är nästan död tillsammans med de flesta känslor jag har haft, kanske på grund av den dos mirtazapin jag tar? Det är förstås individuellt, 30mg är inte så mycket. Jag tog en betydligt högre dos ett tag för att bli av med min depression som inte ger med sig, men då blev jag som en zombie, jobbigt för omgivningen. Lösningen för sjukvården stavas p-i-l-l-e-r, och när det inte funkar så ökar de dosen tills man inte orkar laga mer. Problemet löst?

[Azure Lufoki]

Jag känner också igen mycket. Skäms för att jag ser eventuelle framtida barnbarn mer som en belastning än ett glädjeämne. Pandemin har dock haft en positiv inverkan på mig. Mindre krav på att vara social.  Sömnen är även min bästa vän. Jobbigt när man inte kan somna, jobbigt när man vaknar. Jag önskar att jag kunde gå i ide och vakna som en annan människa.

[Azure Lufoki]

Så kan det vara.

Tre stora kärlekar har jag haft. En som gav mig sex utan gränser, lämnade kvar ett beroende när hon stack. En som jag gav mitt hjärta till, hon behöll det när hon gick. Den plats i mitt hjärta som hon ägde, fick jag låsa om för att överleva. På samma plats låste jag in mycket av mitt känsloliv. Jag hittar inte nyckeln igen. Den tredje har gett mig mina barn, som jag har ett hyfsat förhållande till, men hon har också tröttnat på mig. De övriga kvinnorna i mitt liv har jag nog sårat mer än de förmått såra mej.

Livet är kanske rättvist, kanske orättvist. På något sätt får man kanske tillbaka det man har gjort? Men visst kan man hitta en ny kärlek, men kanske inte samma? Det ligger inte för mig att leta någon ny direkt, och helst vill jag klara mig utan, för det gör så ont att bli krossad om och om igen, tycker jag.

Inte så uppmuntrande kanske, men du är inte ensam!

[Azure Lufoki]

Har en bekant som “drabbats”. LPT funkar ju ibland om man har t.ex. barn som behöver skyddas. Själv har jag “glömt” ansvaret för barn när jag har mått för dåligt. När de nu är vuxna, inbillar jag mig att de klarar sig utan mig. Dock blir det en chock om jag sätter tofflorna, tar ner skylten alltså, inbillar jag mig. Hur långt sträcker sig mitt ansvar/omsorg om andra? Jag inbillar mig att om man kan bli “normal” och trivas med livet igen, så har LPT gjort nytta och man accepterar att den använts. För egen del har jag gett upp, tror inte att jag får någon positiv framtid, någonsin, men å andra sidan kan de inte hålla kvar mig utan blodsutgjutelse heller. Jag tror att  man kanske ser olika på LPT om det gäller en själv eller en anhörig/vän. Jag tolererar inte andras ingrepp i min frihet, men om mina barn var i riskzonen kanske jag hade tänkt annorlunda? Tror nog att självsuggestion kan fungera ibland: “Det var detta jag ville egentligen, när jag kommer ut är jag tacksam.” Men själv är jag dålig på sånt. Mindfulness gav mig så mycket ångest att jag planerade in ett självmord p.g.a. det. Hade jag inte hoppat av mindfulnesträningen så hade jag inte levt idag. Mitt tips är att prata med någon som vill och kan lyssna (om du är lagd på det hållet), t.ex. en präst (som har absolut tystnadsplikt) om du inte kan med psyk. Prästen kan inte heller tvinga in dig i något. LPT kan fungera men inte för mig, kort sagt.

[Azure Lufoki]

Kära 18-åring. Jag vet att det låter som en klyscha, men det är omöjligt att inte din situation skulle kunna bli bättre. Den låter så eländig, att det mesta skulle vara bättre. När man mår dåligt gör man ibland saker som känns bra för stunden, sen kommer en period av ånger eller ångest, och så gör man likadant igen. Vet inte om du ångrar dig, men för mig är det ofta så. Jag är annars ingen riktig beroendepersonlighet, vill själv kunna styra mitt liv, men ändå kan jag inte låta bli. När du känner lust att göra något som du vet att du kommer att ångra, berätta det här eller för någon riktig vän. Kanske kan det hjälpa?

Det hjälper inte dig att påminna om att droger inte gör saken bättre, för det verkar du redan veta. Jag önskar dig en riktig vän som du kan berätta allt för, som inte sviker, inte dömer och som är ärlig.

Sluta inte söka hjälp, någonstans måste den finnas!

[Azure Lufoki]

Om jag vore din pappa, eller morfar, eller farfar, eller mormor, eller farmor, ellar mamma, skulle jag vilja att du pratade om det här med mig. Men nu är jag inte det. Kunde jag ÄNDÅ prata med dig SKULLE JAG GÖRA DET! Men jag är bara en annan medmänniska med samma lust att avsluta mitt liv. Varför läste jag din berättelse? Kanske för att jag vill säga till dig att jag VET att det finns någon som bryr sig, till exempel denne gamle man, och jag TROR att det finns någon som älskar dig, kanske har du bara inte upptäckt det än.

Du har ditt liv framför dig, jag har större delen av mitt bakom mig, men jag skulle gärna vilja dela min kärleksfulla omgivning med dig. Gärna vandra vid din sida ett tag om det varit möjligt. Jag har några älskade barn i din ålder, och det skulle smula sönder mitt krossade hjärta att mista dem.  Du behövs här i denna värld, för ingen annan kan vara du. Nu väckte du en vilja att fortsätta leva för att kunna, om möjligt, stötta andra som liksom vi är trötta på livet. DU gjorde det min vän. Utan att ha träffat dig vill jag låta min faderliga kärlek omsluta dig, och hoppas att det känns. Om du vill prata med någon som har ABSOLUT tystnadsplikt och tystnadsrätt, en kraftfullare tystnadsplikt än någon läkare, psykolog eller jurist: vänd dig till en präst! Jag tror inte ens att man behöver vara “kyrklig” för att få en samtalstid. Respektfulla kramar (som om jag vore din morfar) från mig.