Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 28 totalt)
0
  • som svar på: ger upp för gott snart

    Det är olidligt att må dåligt och inte få hjälp av varken mediciner eller terapeuter. Jag förstår hur det känns. Mitt mående har inte varit på topp de senaste 40 åren, men jag har försökt dölja det och traggla på ändå. Eftersom jag har varit så urbota dum att jag inte har velat erkänna hur jag har mått har den tid jag kunnat prova olika sätt att må bättre varit relativt kort, men jag kan väl säga att det finns många olika mediciner att prova, med varierande resultat. Jag har mest blivit dämpad av mediciner, men anses nu som ett hopplöst fall som psyk inte längre vill göra något åt, så det gäller att passa på medan man är ung att få hjälp! Berätta för din vårdkontakt hur du mår och vad du har för erfarenhet av din medicinering. Läggdags är ofta skönt för mig, mest för att jag finslipar mina planer innan jag somnar, och älskar att sova och vara borta från världen. Så det kan nog vara vanligt att må sämre på kvällen när tankarna kommer.

    Tydligen svårt att ge ett vettigt svar på frågan. Evolution, utveckling? Nä, min erfarenhet är att det blir mer inveckling. Det enda jag har utvecklat är ett mindre intresse av att leva vidare, och en större förmåga att dölja detta. Jag vill inte att folk i min närhet skall veta att jag har fått nog av livet och vilka planer jag har. Min största önskan är att få dö en naturlig död per omgående, och om det inte blir så vill jag att alla tror att jag dött naturligt. Har man inte rätt att förbjuda obduktion av sig själv? Det tycker jag är det minsta man kan begära. Om man inte kan begära att få vilja leva, vilket kunde vara praktiskt ett tag i alla fall.

    Jag upplever sådana frågor nästan som ett hot. Om jag hade mått bra inbillar jag mig att jag hade kunnat svara det. Nu blir det så att jag svarar på något fysiskt, att jag är trött, förkyld eller har ont i huvudet. Sen hoppas jag att jag dör innan det kommer en följdfråga, men jag dör så sällan att det hittills inte har hänt mer än nästan, och aldrig mitt i ett samtal.

    som svar på: Tillit

    Det tar 10 gånger längre tid att bygga upp tillit än at rasera xenon, minst. Därför blir jag lite glad över att höra om din arbetskamrat. Det jag ofta missar är den positiva återkopplingen. Ge den till din kollega! Berätta att du blir glad av att jobba med honom.

    Kärlek är ett knepigare ämne, tycker jag. Det kan gå på en sekund att bli förälskad, men att älska kräver lite mer. Om jag älskar en person vill jag ALDRIG dra den personen i smutsen. Jag kan se alla svagheter utan att det minskar min kärlek. Men så ser jag förstås även mina egna svagheter, ser att en sån person kan bara dess mor och barn älska (sant?). En kvinna som jag älskar håller jag högt även om hon inte kan älska mig, det gör ont som om man huggit av mig minst armen, men min kärlek vill jag inte släppa. Om hon blir lyckligare med en annan, varför skulle jag bete mig illa mot henne för det? Jag älskar henne, så jag vill att hon skall bli lycklig. Helst skulle det klart vara med mig, men om det inte går för att jag är en sån skitperson? Då får hon väl bli lycklig på det sätt hon vill! För mig finns ändå bara ett slut, det vi alla har att möta förr eller senare. Kanske senare? Den som vill förnedra andra är inte så högtstående själv, som jag ser det. Och den som retar sig på småsaker är väl inte själv så stor? Jag önskar dig en god arbetsplats och en framtida äkta kärlek! Tre ting är bestående, Tron, Hoppet och Kärleken. Och störst av dem är Kärleken!

    som svar på: Bara så trött.

    Alltså… det där kändes lite ”goddag yxskaft” när jag läste igenom det, vet inte hur ni känner… bara det att jag skriver mitt i natten (jag jobbar natt när jag jobbar, det är därför, jag har den dygnsrytmen). Förstår om ni inte kan relatera. Men annars menar jag det jag skriver, bara lite osäker på hur det tas… man vill ju bli förstådd… men … nåväl. Gör så gott jag kan (har det inte så lätt själv). Vill väl mest bara inte kännas som en bezzerwisser. Jag har svårt att förstå mig på livet många gånger själv, men jag vet samtidigt att jag har erfarenheter som gör det väldigt svårt att avvisa att Gud och Jesus finns. Förstår att det kan vara svårt att relatera om man inte själv har en bakgrund i kristen tro. Men som sagt, jag försöker så gott jag kan… känner jag var lite snabb på att skriva (råkade faktiskt posta innan jag var klar, vissa grejer hade jag kanske velat ändra men blev stressad av det). Det med ” förlorat förståndet”… Nåväl, ni får väl tro att jag gjort det om det är så…

    Svårt att avvisa att Gud finns? Tja, det mesta som finns har en konstruktör, varför skulle inte universum, jorden och allt som finns och lever på den ha det? Mer logiskt än att en stor explosion skulle ha skapat mer ordning än det var före explosionen i alla fall.

    Kanske kan man rikta en tvivlande bön till den Gud som eventuellt finns till och få hjälp? Jag menar, det kan ju inte skada i alla fall. Typ: ”Gud om du finns, så grip in i mitt liv. Hjälp mig! Jag känner såhär…. jag har det såhär… Ta hand om mig och mitt liv.” Finns han, så kanske han svarar, finns han inte så har man bara formulerat hur man känner, och ingen kommer att skvallra om vad man har sagt. Mer anonymt än Mind som ju redan har skickat mitt användarnamn, telefonnummer och epostadress till Facebook.

    Jag önskar dig lycka till i ditt beslut. Du verkar vara en person som vill kunna leva helhjärtat i en relation som präglas av ömsesidig kärlek och tillit. När man har blivit sviken kan man lätt trilla i ett av två diken: Snabbt gå in i en relation för att få bekräftat att man duger, eller inte våga lita på någon mer. Ingetdera är särskilt lyckat. Jag önskar att du, när du har bearbetat den sorg som är naturlig i din situation, ger dig tid att (om du blir förälskad igen) utvärdera nästa tilltänkta partners värderingar och pålitlighet innan du ger för mycket av dig själv. Kan man fungera som vänner och lita på varandra då, är det tryggare när man vill ta relationen ett steg vidare. Den som älskar orkar vänta på det!

    Trådstartaren

    Det är aldrig för sent att ge upp! Kroppen motstod min misslyckade kombination även denna gång. Huvudplanen kommer att fungera när jag finner tidpunkten lämplig. Jag har beräknat 1,5×LD, och det bör räcka. Fast ont krut förgås ju inte så lätt, förstås. Psykakuten har aldrig gett mig någon bättring, eftersom den normala vården dagen efter inte vill ha mig (Jag är gammal och olönsam). Har en läkartid i primärvården som kanske är bättre.

    som svar på: Känslor

    Ta vara på dina känslor och planer ned pojkvännen och använd som grund för att övertyga din läkarkontakt att du vill gå kraft sätt jobba och göra det du längtar efter. Precis som jag inte har bett om en längtan att avsluta livet, har inte du bett om att bli så utmattad att du inte orkar levs det liv du vill ha. Det är deras skyldighet att hjälpa dig att få kraft. Ursäkta om jag skriver virrigt, men jag har klämt en pava rödtjut ihop med antidepressiva, helt oplanerat tyvärr.

    Allt gott önskar jag dig och din pojkvän.

    som svar på: Tomheten ekar

    Jag förstår. Att du erbjuder dig att finnas där när hon behöver och vill är det finaste du kan göra. Det visar att din kärlek är äkta. Jag hoppas att din kärlek får belöningen att hon vänder sig till dig igen på ett eller annat sätt. Villkorslös kärlek är det värdefullaste som finns!

    Allt gott till er båda!

    som svar på: Tomheten ekar

    Hårt besked att få när man planerar en framtid tillsammans. Dock kanske bättre än när man levt tillsammans ett halvt liv? Jag vet inte. Om det är så att hon inte mår bra just nu, kanske hon vill ha dej som vän eller stötta? Orkar du då hålla ut tills hon mår bättre igen? Det låter så hårt att säga att det går fler tåg, när det man just tänkt inleda en lång resa med kör över en på stationen. Men om du inte orkar vänta, eller hon gör/gjort ett annat val är det enda du kan göra att sörja tills du är mogen för ett nytt alternativ i livet, singel eller i par.

    Jag känner med dig och önskar dig allt gott!

    Kära du. Det var en helvetisk situation du hamnat i. Jag är man, en gift man som lever i ofrivilligt celibat. Visst har det dykt upp tankar i mitt huvud att träffa någon för att äntligen få njuta av den sexuella delen av livet. MEN jag älskar min fru! Jag älskar henne så obehärskat att jag hellre lever utan sex än att bedra henne. Varför vill hon inte ha sex med mig? Förmodligen för att jag på något sätt inte längre attraherar henne. Jag jobbar med att visa mig värdig henne och hennes åtrå. Så länge hon ”vill” vara gift med mig kommer jag att vara henne trogen. Men så är det kanske inte för alla? Om din man tycker att han får för lite sex kanske han inte kan stå emot? Men då borde han prata med dig och säga hur han känner det INNAN han sviker dig! Och att köpa sex innan han pratat med dig om problemet? Är det en man eller en finnig omogen  tonårspojke? Något fel är det helt klart i hjärnkontoret. Bristande impulskontroll är nog det minsta problemet om han har hållit på i 10 år. Jag hade nog stuckit innan någon hade hunnit stava till skilsmässa, men det är jag det. Och utan att ha varit i dina skor dessutom. Som jag älskar min fru finns risken att jag hade förlåtit det mesta mot ett löfte att få ensamrätt i fortsättningen. Fast det hade gjort djävulskt ont. Jag vet inte om jag med min depressiva natur hade orkat.

    Ditt beslut måste kännas rätt i både mage och hjärna! Lyssna på dig själv. Kan du lita på honom efter detta? Var det försoningssex utan trohetslöfte/trovärdighet du fick?

    Lycka till med DITT beslut!

     

     

     

     

    Du gjorde helt rätt! Om man får tanken att berätta så skall man göra det. Hur klumpigt, idiotiskt eller på annat sätt fel psykiatrin gör så är det inte oåterkalleligt. Att ta livet av sig är just oåterkalleligt, om man lyckas. Inte så bra i det läget.

    Min erfarenhet är att psykiatrin ofta vill försöka medicinera bort självmordstankar, men att det (ibland) är en usel metod. Jag avbröt min medicinering mer eller mindre på eget bevåg, och vilken abstinens jag fick! Trodde att jag var nära döden med yrsel och illamående. Men mina självmordstankar var borta. Med den dos jag tar fick jag inte sluta så, fick jag höra. Började ta medicinen igen och blev av med all abstinens, men fick tillbaka självmordstankarna. Något att prata med läkaren om i mitt fall. Jag tycker att du skulle få prata med en annan läkare/sköterska. Om man får hjälp att trappa ner det som stör mest och får hjälp av annan behandling (det finns olika terapier!) så kan det kanske bli bättre? Stå på dig medan du kan. Jag är för gammal och är i princip utsparkad från all psykvård, så jag har bara vårdcentralen att prata med. Passa på medan du är ung, och kan bli lönsam i psykvårdens ögon, så att du kan få ett bättre och förhoppningsvis långt bra liv.

    Lycka till!

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 28 totalt)
0