Skapade svar

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
0
  • TACK! Nu fattar jag varför jag svettas som en gris och har en öken i käften: Venlafaxin! Oron är nästan död tillsammans med de flesta känslor jag har haft, kanske på grund av den dos mirtazapin jag tar? Det är förstås individuellt, 30mg är inte så mycket. Jag tog en betydligt högre dos ett tag för att bli av med min depression som inte ger med sig, men då blev jag som en zombie, jobbigt för omgivningen. Lösningen för sjukvården stavas p-i-l-l-e-r, och när det inte funkar så ökar de dosen tills man inte orkar laga mer. Problemet löst?

    Jag känner också igen mycket. Skäms för att jag ser eventuelle framtida barnbarn mer som en belastning än ett glädjeämne. Pandemin har dock haft en positiv inverkan på mig. Mindre krav på att vara social.  Sömnen är även min bästa vän. Jobbigt när man inte kan somna, jobbigt när man vaknar. Jag önskar att jag kunde gå i ide och vakna som en annan människa.

    som svar på: Om döden

    Jag tror att döden har blivit främmande och skrämmande för många idag eftersom vi ofta försöker undvika den. Personligen har jag suttit vid flera dödsbäddar, och också varit med vid ”övergången”. Min rädsla för döden finns bara i förhållande till att mista fler nära anhöriga, den är lite självisk i mitt fall. Jag vill inte utsättas för sorgen, att lämnas kvar. Eftersom jag har sett plågan övergå i en stilla frid hos den avlidna/avlidne, kan jag tvärtom längta efter döden för egen del: Jag först! Ungefär som när man var barn och skulle få av kakfatet på ett kalas. Visst vill jag vara färdig med det jag skall ha klart innan jag lämnar in, men jag hoppas att jag slipper bekymra mig efteråt om jag inte hann allt.

    Det jag är rädd för är att vara som en överskott broccoli innan befrielsen kommer. Om jag bara kan ta beslutet och vidta åtgärden själv i tid så tror jag att jag är tillfreds. Finns det ett liv efter döden? Kanske, det verkar så om man granskar fakta, men hur blir det tro? Jag orkar inte ett liv till, eller ett längre. 😉

    Så kan det vara.

    Tre stora kärlekar har jag haft. En som gav mig sex utan gränser, lämnade kvar ett beroende när hon stack. En som jag gav mitt hjärta till, hon behöll det när hon gick. Den plats i mitt hjärta som hon ägde, fick jag låsa om för att överleva. På samma plats låste jag in mycket av mitt känsloliv. Jag hittar inte nyckeln igen. Den tredje har gett mig mina barn, som jag har ett hyfsat förhållande till, men hon har också tröttnat på mig. De övriga kvinnorna i mitt liv har jag nog sårat mer än de förmått såra mej.

    Livet är kanske rättvist, kanske orättvist. På något sätt får man kanske tillbaka det man har gjort? Men visst kan man hitta en ny kärlek, men kanske inte samma? Det ligger inte för mig att leta någon ny direkt, och helst vill jag klara mig utan, för det gör så ont att bli krossad om och om igen, tycker jag.

    Inte så uppmuntrande kanske, men du är inte ensam!

    som svar på: Kan vi prata om LPT?

    Har en bekant som ”drabbats”. LPT funkar ju ibland om man har t.ex. barn som behöver skyddas. Själv har jag ”glömt” ansvaret för barn när jag har mått för dåligt. När de nu är vuxna, inbillar jag mig att de klarar sig utan mig. Dock blir det en chock om jag sätter tofflorna, tar ner skylten alltså, inbillar jag mig. Hur långt sträcker sig mitt ansvar/omsorg om andra? Jag inbillar mig att om man kan bli ”normal” och trivas med livet igen, så har LPT gjort nytta och man accepterar att den använts. För egen del har jag gett upp, tror inte att jag får någon positiv framtid, någonsin, men å andra sidan kan de inte hålla kvar mig utan blodsutgjutelse heller. Jag tror att  man kanske ser olika på LPT om det gäller en själv eller en anhörig/vän. Jag tolererar inte andras ingrepp i min frihet, men om mina barn var i riskzonen kanske jag hade tänkt annorlunda? Tror nog att självsuggestion kan fungera ibland: ”Det var detta jag ville egentligen, när jag kommer ut är jag tacksam.” Men själv är jag dålig på sånt. Mindfulness gav mig så mycket ångest att jag planerade in ett självmord p.g.a. det. Hade jag inte hoppat av mindfulnesträningen så hade jag inte levt idag. Mitt tips är att prata med någon som vill och kan lyssna (om du är lagd på det hållet), t.ex. en präst (som har absolut tystnadsplikt) om du inte kan med psyk. Prästen kan inte heller tvinga in dig i något. LPT kan fungera men inte för mig, kort sagt.

    som svar på: 18år och misslyckad

    Kära 18-åring. Jag vet att det låter som en klyscha, men det är omöjligt att inte din situation skulle kunna bli bättre. Den låter så eländig, att det mesta skulle vara bättre. När man mår dåligt gör man ibland saker som känns bra för stunden, sen kommer en period av ånger eller ångest, och så gör man likadant igen. Vet inte om du ångrar dig, men för mig är det ofta så. Jag är annars ingen riktig beroendepersonlighet, vill själv kunna styra mitt liv, men ändå kan jag inte låta bli. När du känner lust att göra något som du vet att du kommer att ångra, berätta det här eller för någon riktig vän. Kanske kan det hjälpa?

    Det hjälper inte dig att påminna om att droger inte gör saken bättre, för det verkar du redan veta. Jag önskar dig en riktig vän som du kan berätta allt för, som inte sviker, inte dömer och som är ärlig.

    Sluta inte söka hjälp, någonstans måste den finnas!

    Om jag vore din pappa, eller morfar, eller farfar, eller mormor, eller farmor, ellar mamma, skulle jag vilja att du pratade om det här med mig. Men nu är jag inte det. Kunde jag ÄNDÅ prata med dig SKULLE JAG GÖRA DET! Men jag är bara en annan medmänniska med samma lust att avsluta mitt liv. Varför läste jag din berättelse? Kanske för att jag vill säga till dig att jag VET att det finns någon som bryr sig, till exempel denne gamle man, och jag TROR att det finns någon som älskar dig, kanske har du bara inte upptäckt det än.

    Du har ditt liv framför dig, jag har större delen av mitt bakom mig, men jag skulle gärna vilja dela min kärleksfulla omgivning med dig. Gärna vandra vid din sida ett tag om det varit möjligt. Jag har några älskade barn i din ålder, och det skulle smula sönder mitt krossade hjärta att mista dem.  Du behövs här i denna värld, för ingen annan kan vara du. Nu väckte du en vilja att fortsätta leva för att kunna, om möjligt, stötta andra som liksom vi är trötta på livet. DU gjorde det min vän. Utan att ha träffat dig vill jag låta min faderliga kärlek omsluta dig, och hoppas att det känns. Om du vill prata med någon som har ABSOLUT tystnadsplikt och tystnadsrätt, en kraftfullare tystnadsplikt än någon läkare, psykolog eller jurist: vänd dig till en präst! Jag tror inte ens att man behöver vara ”kyrklig” för att få en samtalstid. Respektfulla kramar (som om jag vore din morfar) från mig.

    Trådstartaren

    Jag har beställt lithium på nätet, hjälper lite, men jag vet inte om det blir biverkningar som handikappar om man tar för mycket. Jag har bara doserat lite mer än vad som anges som kosttillskott, men funderar på att öka dosen rejält. Om det hjälper kanske jag har hittat en lösning som inte vården vill testa. Lithium är klassat som läkemedel i Sverige, och endast psyk får skriva ut. Men de vill inte. Vårdcentralen får inte, så själv är bäste dräng, tänker jag. Fast jag vill inte få en hjärnblödning och bli en grönsak (kan ge högt blodtryck, som jag nog redan har).Jag knaprar redan Venlafaxin, som inte lär passa bra ihop med Lithium, så i såfall får jag testa att skippa Venlafaxin. Jag fick en annan antidepp innan som var helt ok att avsluta livet med, fast jag chansade för tidigt (för lite hemma) så det sket sig. Ambulans, sjukhus och hem igen. Nåväl, övningen avslutad utan åsyftat resultat. Testa ökad dos Lithium och ta grönsaksrisken? Självklart måste jag testa utan läkarsamråd, annars blir jag väl stoppad och får dö nyfiken.

    Toppen att du blir utredd! Själv har jag fått en vink om att det nog är det ag också lider av, men det är evigheter mellan mina maniska perioder, och de blir alltmer sällsynta. Men jag är för gammal och har klarat livet för bra, så nu är jag utslängd med en antidepp som funkar sådär. Har testat att beställa lithium från Amazon och självmedicinerar av och till, men vet inte riktigt dosen, så jag avslutar nog hela skiten snart. Lycka till med din utredning! Jag önskar verkligen ingen den plåga det innebär att vara ett hopplöst fall som jag.

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
0