Azure Kajiky
Skapade svar
-
Hetsätningsstörning är hemskt. Så fruktansvärt tufft och det ger så mycket skam och ångest, tycker jag. Det finns en del bra böcker som jag tycker ändå har hjälpt mig att ge lite mer förståelse för det. Tex Fairburns bok om att övervinna hetsätning. Jag har tyvärr inga bra tips på att hantera det, önskar att jag hade det.
Ja, absolut, ring! Hur har det gått?
Fasiken, nu när ni säger det! Jag har inte tänkt på att kaffet påverkar.
Jag förstår verkligen att du lider fruktansvärt och att ditt hjärta går i bitar. Att först vara med om övergreppen, som är så fruktansvärt att det inte finns några ord, och att du sedan inte blir trodd av din egen mamma. Den smärtan du genomgår måste vara vidrig. Har du någon annan du kan, eller har, pratat med? Eller känns det som att du inte ”vågar” när din mamma inte trodde dig?
Tack för att du förklarar så bra!
Jag har en vän som jobbar som narkossköterska. Han har berättat för mig att hans uppgift under operationer är just att se till att patienten hela tiden är tillräckligt sövd. Han kollar av allt som sker med patientens kropp och medvetande. Så kan kirurg och övrig personal fokusera helt på själva op. Du kommer alltså ha en person, som under hela op:n har ansvar för att ta hand om dig och se till att du har det ”bra” och inte kan vakna upp osv. Kanske känns det lite tryggt att höra?
Vilken typ av tvångstankar har du? Hur vet jag om det är just tvångstankar? Liksom, hur uttrycker de sig? Tack på förhand.
Hej! Det låter som du har det jättejobbigt. Vad är det för operation du ska göra? Om du vill berätta?
Vilken tråd! Tack!
Det är väldigt sorgligt att läsa vad du skriver, och att du bara var 13 år när du planerade ditt första självmord. (Tack och lov att du “misslyckades”!)
Det låter fruktansvärt jobbigt att dina dippar bara blir värre och värre. Är du rädd att det ska fortsätta så? Att det ska bli ännu ännu värre? Eller känner du att det inte kan bli värre än nu?
Har du provat gå in på Självmordslinjens chatt och prata med någon där?
Hej kära du. Det låter absolut som du har en förlossningsdepression. Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver, hur det var för mig i samband med andra barnet. Kan du inte berätta mer, fortsätta skriva så kanske vi kan hjälpas åt för att du ska kunna hitta kraften att söka hjälp?
Jag skulle vilja att du berättar mer. Vad är det för tankar du har som får dig att vilja lämna den religiösa organisationen?