Skapade svar

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
0
  • som svar på: Lämnad av sambo

    Jag förstår, däremot tycker jag inte du ska ställa in dig på all negativt. Oavsett om ni blir ihop igen eller inte, eller om hon förklarar allting så du förstår helt eller inte…någon gång måste du ändå börja ställa in dig på positivt liksom, att till ex; du kommer börja må bättre, det kanske slutar med att du/hon blir bra vänner till slut, att du träffar någon ny eller för den delen att ni hittar till varandra igen…inte säkert något utav det händer exakt så men dom är ändå möjligheter och den viktigaste utav dessa är att du börjar må bättre, med hjälp av psykolog eller utomstående…för mår inte du bra kommer du nog inte kunna ta dig vidare, med henne eller någon ny…

    Det som alla säger till dig, om ditt mående, att det kan bara därför hon gjort så här…är det något som de märkt på dig/henne? Tänker det kanske kan ligga något i det…för mår man inte bra själv så blir det jobbigt för dom som är nära…vet inte det var bara en tanke jag fick…

    Hur mår du idag då?

    som svar på: Lämnad av sambo

    Hej igen!
    Ja, jag förstår. Inte så konstigt du känner som du gör när det kom plötsligt och det inte riktigt ger de svar du vill ha!
    Hur gick det hos kuratorn?

    Tror du det finns någon chans att ni kan hitta tillbaka till varandra? Eller är det tvär nej på det nu? Tänker om hon är hundra säker, så borde hon åtminstone ge dig lite mer konkreta svar på varför hon tagit detta beslut när som du beskriver; knappt varit bråkigt, haft framtidsplaner osv.

    Sen måste jag även vara lite jobbig mot dig och få dig att inse att det finns en stor chans att det inte blir ni två igen. Den tanken måste du ha i bakhuvudet, för bara på det tankesättet kommer du kunna ta dig vidare. Speciellt då om du får mer svar som gör dig nöjdare i dina misstankar.

    Detta är inget som är lätt, det är ungefär som när bebisar lär sig att gå eller barn lär sig att cykla. Man blir tvungen att börja om. Men mår man inte bra själv, livet känns hårt, inget går ens väg men på något sätt måste man hitta den lilla gnistan i en att orka med vardagen och på nåt sätt hitta något som gör att man orkar en gnutta till varje dag.

    Sen förstår jag att det känns meningslöst allt nu, eller att familjen/bekanta inte hjälper som man skulle önska, men oftast är det för man är inne i annat tänke och ser inte dom som faktiskt alltid är där. Jag vet inte. Jag kanske pratar skit med men man måste försöka orka andas varje dag…livet är dock inte alltid så lätt…tyvärr!

    som svar på: Lämnad av sambo

    Hej Teal!
    Det var tråkigt att höra det som hänt dig. Men jag känner så igen mig då likande sak hände mig för några år sen. Och JA, det är svårt när man inte får alla svar. Utifrån min egen erfarenhet, är att det blir bättre, samtidigt som det kan även bli värre. Det kommer tyvärr gå i vågor det där. Däremot är det väldigt viktigt att söka hjälp, prata av sig som du gjort här för annars blir man galen! Jag gjorde inte det och kan lova det inte är värt det.

    Du behöver även få svar. För att lugna dig/hjärnan att verkligen förstå varför det blev som det blev, speciellt då framtidsplaner var inberäknade. Har ni någon kontakt ännu? Så du kan få ställa dessa frågor, återigen!
    Hur ser det ut runt omkring dig? Har du familj/vänner som stöttning? Det är viktigt för de kmr vara din pelare från och med nu!

    Hoppas din dag idag blir bättre än igår och hör av dig bara när du behöver få lufta ut dit. Jag finns här, kanske inte har några lösningar men lyssnar gärna! 🙂

    Trådstartaren

    Tack för era svar. Är så glad att jag hitta denna sida så man kan få ut lite…tyvärr har jag inte mkt hjälp. Min mamma hjälper så klart så ofta hon kan men som jag nämnt tidigare så händer det rätt mycket hela tiden…det jag beskrev är toppen av berget typ och hinner inte gå på samtal längre nu när jag börjat jobba igen…tyvärr så går hela mitt liv åt mina barn och hantera allting kring dom och väldigt lite tid till mig…

    Vid ett tillfälle hade jag mycket SOS hjälp då mitt ex anmälde mig för att vara en dålig mamma och en utredning gjordes på oss men den visade jag gör allt i min makt för att sköta om mina barn på bästa sätt, då hade jag även hjälp med samtal för stora tjejen då hon efter separationen fick självskadebeteende utifrån hur hennes pappa betedde sig…men som tur är, är hon på bättringsvägen nu…

    Men vet inte, vissa dagar är jobbigare än andra…och dom jobbigast känns helt hopplösa och vet inte riktigt hur jag ska få bort den obehagliga känslan jag får då…försöker inte skada mig själv för jag är nog för rädd för att det ska göra ont men vid någon tillfälle då jag mått som sämst så har jag stått väldigt länge vid en bro nära där jag bor och ibland blir jag rädd för mig själv…tankarna jag får som gör att jag står där…

    Telenovela som sagt, skulle kunna göra en egen serie/bok om allt jag varit med om…vet inte hur jag ska ta mig ur det helt enkelt…

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
0