Azure Gadyho
Skapade svar
-
Då är vi två. Känner precis likadant. Försöker och kämpar verkligen, men gråter mest varje dag. Och tankar på att inte orka eller vilja leva finns där hela tiden. Jag var testat mycket för att försöka må bra men hittar inget som hjälper. Orkar inte heller må såhär längre. Enormt lidande. Vad gör du på dagarna? Äter du medicin? Har du familj? Vänner? Vad får dig att stanna kvar? För mig är det att jag har svårt att svika de närmsta, genom att ta mitt liv. Men jag orkar inte kämpa såhär mycket länge till.
Jag kämpar vidare för mina närstående och delvis jobbet jag har där jag betyder nått men blir svårare att motivera sig för detta och malandet blir värre. Nånstans finns väl ett hopp kvar långt inne att tankarna ska släppa och jag kan må bra igen men det hoppet sinar just nu. Har haft en period på 10 år där jag mått bra utan massa tankar men som sagt energin och viljan börjar sina för min egen del. Så till viss del förstår jag dig.
Jag har fått ångestdämpande och antidepp men har inte hämtat ut det sist nämnda för nånstans vill jag inte ta tabletter och har en liten röst i mig som inte vill att jag ska överleva och då vill den heller inte att känslor ska dämpas.
Är du rastlös eller varför vill du skada dig själv? Prova att göra det motsatta, ge dig själv någon uppskattning istället, även om du inte har lust. om du ger något positivt till dig själv så kommer du att uppskatta dig själv mer. Att äta bra brukar hjälpa mig mot ångest också
Tack för svaeör
Rastlös på ett sätt Ja.. Känner mig som ett hamster i hjul. Spring, spring, spring. Flyr från ångesten för när jag vilar och blundar så går det inte alls. Funkar iofs inte under vakna tiden heller men tillslut så ger väl nån upp, antingen jag eller “den”.
Jag har ingen aptit och tvingar i mig varenda tugga mat. Har inte varit en storätare innan heller men har ändå ätit och hållt vikten.
Min ork börjar ta slut mentalt och fysiskt.