Skapade svar

Visar 12 inlägg - 25 till 36 (av 144 totalt)
0
  • Oj, vilken pärs! Det är inte okej att vägra dig tillträde till psykakuten! Skönt att den ökände läkaren slutar. Jag hoppas att resten av personalen tar väl hand om dig.

    Vad bra att ditt möte fastslog dina rättigheter! Du ska ha god vård!

    Jag känner med dig! Har själv ett nyinskickat sjukintyg som väntar på att bedömas av FK och jag är nervös över vad som väntar. Hoppas på det bästa för oss båda.

    som svar på: Vad ger ditt liv mening?

    Såå bra tråd!

    Jag blir så arg på den där läkaren! Han beter sig fruktansvärt oprofessionellt. Hoppas att dina andra vårdmöten som du har imorgon går bra och att du blir lyssnad på och respekterad.

    Vad glad jag blir över den där läkaren. Hoppas samtalet med henne under eftermiddagen blev bra.

    som svar på: Diakon?

    Åh, vad fint!

    Vad glad jag är att du fick en tid! Ja, berätta gärna om hur det gick.

    Kan du prata med din diakonvän om hur du känner just nu? Eller någon annan människa (förutom oss här på forumet)? Skulle du kunna ringa upp psykologen imorgon och uttrycka hur du mår? Hen vill säkert veta det, för det vore en stor tragedi om du dog.

    Kram (om du vill)

    Tack för att du svarar! Du behöver inte be om ursäkt. Ja, visst är det svårt att få med allt i skrift.

    Jag kommer inte på något mer att svara just nu, men vill visa att jag har läst.

    Jag uppskattar din omtanke, men precis det resonmang du för är det jag hört i sååå många år, som fått mig att fortsätta trots att det varit skit så länge, när kontakter avbrutits och jag tvingats börja om ännu en gång, när jag efter en tid insett att personkemin inte funkar med den som jag tvingas fortsätta träffa osv. Jag köper det inte längre, helt enkelt. När man hävdat samma sak i tio år och det fortfarande inte funkar, då får man till slut inse att det faktiskt är lönlöst. Det kan inte du veta förstås, för du har inte varit med mig under dessa år så det är ingen kritik till dig. Men för mig blir det lite som ”ryck upp dig” eller ”bestäm dig för att det här blir en bra dag så blir allt bättre. Tomma floskler som får ”avsändaren” att må bättre men mig att må skit. Förlåt om det låter hårt, det är som sagt inte riktat till dig utan snarare mina föräldrar, boendestödet mfl som vid det här laget borde förstå att det faktiskt inte är så enkelt som att hoppas på en lösning. Den finns inte, eller jo det gör den, men jag kommer inte att få en chans att nå den.

    Mmm, okej. Man orkar ju inte stå ut hur länge som helst utan att en förbättring sker, det förstår jag. Särskilt inte när omgivningen bara låter det pågå och pågå och pågå. Att stå ut kan vara ett verktyg i stunden, men det är ingen lösning. Någon gång behöver livet belöna en, annars går man under. Och du befinner dig där.

    Du har förmodligen rätt i att jag delvis skriver för att själv må bättre (även om jag uppfattar att du inte riktar kritik mot mig utan din närmsta omgivning). För mig är det här en situation där en person är nära att dö mitt framför mina ögon och jag vill inte bara låta det ske. Att, som främling utan tillgång till detaljer om dina svårigheter, försöka ingjuta ett abstrakt hopp framstod därför som bättre än att bara surfa vidare. Samtidigt förstår jag, såklart, att du inte kan ”rycka upp dig” eller börja känna tilltro till livet bara sådär endast för att lugna mig. Svårt! Om mitt mer generella ”hang in there”-meddelande hade haft avsedd effekt hade det förstås varit jättebra, men det är inte heller konstigt att det inte hade det, givet hur förtvivlad din sits är. Det finns ingen quick fix. Nu kanske det här gränsade till ett försvarstal för min egen del, men jag ville förklara hur jag tänker.

    Med det sagt. Nu spånar jag bara och det må vara en naiv tanke, men jag kastar fram den på försök så får du förkasta eller behålla. Jag har förstått det som att det som skulle ha kunnat hjälpa dig i dina svårigheter är en längre psykodynamisk behandling, men den är inte möjlig att få i nuläget, kanske aldrig. Har du en bild av vad den behandlingen skulle göra för dig? Det antar jag att du har. Skulle det gå att uppnå det på ett annat sätt? Nu exemplifierar jag bara: Säg att mina problem i stort är svårigheter att lita på andra och komma nära andra människor. Ett sätt att jobba med detta skulle vara i en strukturerad behandling där jag får chans att göra nya relationella erfarenheter med terapeuten. Skulle någon annan väg i livet som inte består av den psykodynamiska behandlingen kunna leda dit? Kunna ge dessa relationella erfarenheter, ändå? Som sagt, kanske missar jag målet med den här funderingen, men jag ville i alla fall testa.

    Jag hör att det är ett desperat läge nu och jag förstår att du har tappat allt hopp. Men jag tänker att trots att det känns kört nu, kanske det finns någon annan möjlighet som kommer att öppnas längre fram, en möjlighet som inte alls är synlig eller ens möjlig just nu, men som kommer att bli det, med tiden. En möjlighet som just nu är omöjlig att tänka. Men som kommer att bli möjlig. Men bara om du fortsätter att leva. Trots att det är helt svart just nu. Förlåt om det känns som en förolämpning att jag hävdar ett hopp mitt i den mörka natten. Men jag är envis på det viset. Jag vill inte ge upp om dig.

    Kram (om du vill)

Visar 12 inlägg - 25 till 36 (av 144 totalt)
0