Skapade svar

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 144 totalt)
0
  • Hejar på dig och hoppas att det blir bra!

    som svar på: Otursförföljd

    Jag känner att oturen bara fortsätter. Mina funktionsnedsättningar innebär att det finns extremt få, om ens några, tillgängliga sommarjobb. De gör även att jag inte skulle ORKA jobba under sommaren, då heltidsstudierna i sig kommer att innebära en stor utmaning med minutiöst planerande för att få energin att räcka. Jag hade därför ställt in mig på att söka stipendier för att klara min försörjning under sommarmånaderna, d.v.s. mellan terminerna. Och visst, några stipendier har jag kunnat söka, men väldigt många går bort p.g.a. att jag är för gammal. De flesta stipendier är bara för personer under 30, och jag är 32. Så jävla irriterande!! Så jävla typiskt att jag mått för dåligt för att skaffa mig en utbildning tidigare. Så jävla typiskt att jag inte haft de mentala förutsättningarna förrän nu. Hade jag blivit redo för tre år sedan, när jag var 29, så hade jag haft alla möjligheter i världen att få stipendier. Men nu är dörrarna väl igenbommade… Fan!!!!! Jag vill bara skrika! Jag har inte gett upp, för det finns förstås några stipendier som jag kan söka, men eftersom de är så få så är jag livrädd att jag inte ska få något. Då kan jag vinka adjöss till min utbildning och säga hej till lönebidragsjobb eller arbetsmarknadspolitiska åtgärder… JAG VILL INTE ATT DET SKA BLI SÅ!!! Jag blir så arg! Det heter att alla ska ha samma förutsättningar att studera, men så är det i själva verket inte alls. Ingen verkar ha tänkt på oss som lever med en eller flera funktionsnedsättningar. Systemet är inte anpassat för oss.

    : ( Vad trist att höra! Håller tummarna för de stipendier du faktiskt kan söka, men förstår att du blir arg och rädd. När du äntligen har de inre förutsättningarna för att studera så ställer de yttre till det. Hmm, önskar att jag kunde komma på något annat alternativ för dig än att söka stipendium för att finansiera somrarna mellan terminerna, men det står still. Låter tufft med otursförföljelsen! Tur kan verkligen vara snedfördelad mellan människor.

    som svar på: Att leva med GAD

    bara genom att lyssna. Är inte mottaglig för goda råd just nu.

    Ah. Vad bra att de lyssnar. Funderar du på att åka in till psykakuten om det känns outhärdligt? Tänker att det kan vara ett bra alternativ när allt annat känns hopplöst.

    som svar på: Att leva med GAD

    har bara kontakt med mobilt team från öppenvården. Det är en vänlig röst i telefonen men kan ju inte direkt hjälpa smärtan

    Ger hen inga förslag på hur de kan hjälpa dig?

    som svar på: Att leva med GAD

    Några tankar om bensodiazepiner och beroende och några andra relaterade saker förresten, som jag får efter att ha läst konversationen mellan er, Blue Docuno och Green Calyde. Det är sant att den typen av medicin kan vara väldigt effektiv mot ångest, men ett av problemen är att ens tolerans ökar och man behöver mer och mer för att få samma effekt. Det är ett av skälen till att den är starkt beroendeframkallande – om den används på fel sätt. Därför är det generellt sett viktigt att inte ta benso för länge, utan främst använda det som en kortsiktig behandling mot t.ex. kraftig ångest. Observera att jag inte är någon expert, blott en psykiatriskt intresserad amatör (och patient…) så det kan mycket väl finnas undantag där indikationen medger en längre behandling av benso, men som en generell förhållningsregel gäller kortsiktighet, vad jag förstår.

    Det Green Calyde skriver om att alltid samråda med läkare innan medicinförändring och delge denne ens tankar och funderingar är superviktigt! Om man orkar vara påläst själv om olika mediciner så kan det förstås vara en fördel, tänker jag, men det är mycket begärt när man mår dåligt och förhoppningsvis träffar man en lyhörd läkare som lyssnar och förmår balansera ens egna önskemål med tillgänglig forskning som hen klarar av att kritiskt värdera. Sådana finns. En viss skepsis tror jag på, men även viss tillit. Svårt att veta kanske, vilka situationer som kräver vad… Men som patient gör man så gott man kan och mer kan man inte göra.

    Lite till om beroende. Om andra mer vanliga psykiatriska läkemedel såsom SSRI (vanlig form av antidepressiva) är beroendeframkallande eller ej råder det delade meningar om, vilket delvis beror på olika definitioner av beroende. Men att vi ännu vet för lite om vad t.ex. antidepressiva gör med hjärnan samt varför de hjälper vissa och andra inte (för det finns ju en hel del som upplever att de blir/blir hjälpta), och att patienter rapporterar svårigheter med att sluta, som gör att de fortsätter att ta medicinen trots att den inte hjälper/inte längre hjälper, det stämmer. Fanns ett program om det sistnämnda i P1:s Kropp och själ för ett tag sedan. Förhoppningsvis blir läkarkåren mer kunniga om hur svåra utsättningssymptom (och även biverkningar under pågående medicinering) kan vara och aktar sig för att vifta bort patienters erfarenheter.

    som svar på: Att leva med GAD

    min förhoppning är ju att det kan handla om framförallt utsättning symptom men kan ju inte vara säker på det. Insättn symtom har nog inte börjat ännu. är så fruktansvärt rädd för morgondagen hela tiden då hoppet om lindring inte finns där längre.

    Tufft. : ( Har du möjlighet att rådgöra med vårdkontakt om hur du har det just nu?

    som svar på: Att leva med GAD

    Oj, du hann få ett svar innan jag hann skriva klart. Och i ditt svar på det svarar du på de flesta av frågorna jag ställde….

    som svar på: Att leva med GAD

    Hej ny här på forumet. Är inne i ett långvarigt (40 dagar nu) ångest skov där ångesten är ohanterbar. För att illustrera den så finns tankar nästan varje dag på att åka in till psykakut. Min ångest har alltid historiskt sett lättat lite efter ett tag men inte denna gången utan bara blivit än mer intensiv. Till råga på allt satte jag för en vecka sedan ut 25 mg saroten och igår satte jag in duloxetin (Cymbalta). Är i princip oförmögen att göra ngt alls. Är så otroligt rädd att ångesten aldrig ska släppa – att aldrig få uppleva en dag med en icke förlamande ångest igen.

    Hej och välkommen till forumet och tråden! Låter väldigt jobbigt det du beskriver. En sak jag tänker på när jag läser, är om en del av ångesten du känner just nu beror på insättnings-och utsättningssymptom? Vad tror du om det? Jag har erfarenhet av att insättning och utsättning av antidepressiv medicin skapat ohygglig ångest hos mig, en ångest som inte har betett sig som jag är van vid, utan varit starkare och svårare att rucka på, haft hög intensitet som varat längre än brukligt. Om man redan innan insättning/utsättning har ett ångestskov blir säkert symptomen särskilt jobbiga. Jag har GAD förresten. Minns inte riktigt hur lång tid det tog innan insättningssymptomen försvann för mig, men tror ett par veckor. Det gäller nog för utsättningssymptomen också. Med andra ord så släppte den fruktansvärda ångesten efter ett tag.

    Har du kontakt med vården? Ibland om man har ovanligt hög ångest en period så kanske man behöver lite extra hjälp, utöver eventuellt mer långsiktigt stöd. En samtalskontakt eller vid-behovs-medicin som tar en igenom det värsta, tänker jag spontant. Om du inte har någon möjlighet att be om extra hjälp inom ramen för en pågående vårdkontakt eller om din situation känns så akut att det blir outhärdligt att vänta på den hjälp den kanske kan erbjuda, så tänker jag att psykakuten kan vara ett bra alternativ. Om inte annat för att få ett recept på lugnande.

    Förutom allt det där andra: balansera mer på trottoarkanter längs lugna gator och leka mer inte-nudda-mark i skogen.

    Vilken konstruktiv och bra tråd! Ville bara säga det.

    Vad skönt att du blir beviljad sjukpenning!För mig är det en evig kamp som aldrig tar slut…Trots att jag är över 50 får jag intesjukersättning.Det är oxå svårt att få sjukpenning, läkare är ofta tveksamma till att ge längre sjukskrivningar så jag måste hela tiden gå tillbaka och sitter på helspänn varje gång det är dags…kan ALDRIG slappna av! Har jobbat flera år trots sjukdom.Har varit tvungen!Har överklagat men fått avslag på sjukersättning.Har fått det ett par gånger för många år sedan, och då hade jag legat inne på psyk för självmordsförsök.Men så länge jag kan gå och prata får jag ingen sjukersättning, verkar det som! Sen ser jag folk i min omgivning som har intresen/hobbys,energi och social förmåga men som ändå får sjukersättning och sjukskrivningar utan problem. Hur kan dom bedöma folk så olika??Jag har aldrig klarat något jobb under en längre tid på grund av extremt dåligt själförtroende och ångest (har varit tvungen att gå undan, får ständiga panikattacker och chefer och kolleger märker att det är något ”fel” ) har fått sparken från flera jobb. Jag har varaktig sjukdom.Jag har valsat runt på AF försäkringskassa och socialen i 25 år. Har större problem än alla jag känner.De har lyckats plugga, jobba, ha hobbys och intressen, vänner, nätverk och familj.Allt det jag misslyckats med.Alla relationer har varit slitsamma och sorgliga och de som jag trodde var vänner har försvunnit för att de inte orkat vara med mig och då har jag ändå ansträngt mig att vara trevlig, social och stöttande. Jag har stöttat sååå många men inte fått ngt tillbaka. Jag har verkligen tyckt om att hjälpa folk. Men Jag blir aldrig riktigt älskad. Varför? Ser ingen poäng att leva alls..förstår inte vad som är så fantastiskt med livet, när det mesta bara är så plågsamt! Hade verkligen velat veta vad som är meningen med livet, det har jag aldrig förstått, aldrig upplevt. De lyckorus jag haft har alla kraschat i marken. När jag trodde attjag äntligen blev sedd och älskad fanns det alltid någon bättre än mig…Alla – från arbetsgivare till partners. Spelar ingen roll vad det gäller , så finns det alltid någon bättre än mig att satsa på.JAG lever endast för att jag är rädd för att jag kommer misslyckas om jag försöker ta bort mig själv…och jag vill inte bli en grönsak som andra ska ta hand om. Jag hoppas på att självdö istället men när ska det hända??? Vill bara sova! Inget är enklare för mig än att bestämma mig för att koppla bort mig helt! Om det bara fanns ett sätt att ”deleta” mig från allt skulle jag göra det!

    Det låter jättejobbigt. : (

    Jag har pratat med FK nu, och de ville bara veta hur jag tänkte förlägga min arbetstid nu när jag börjar jobba mer. Det var inget värre än så. *pust* Så snart de fått svar på den frågan beviljade de mig halv sjukpenning.

    Vad skönt! Jag loggade in på FK:s hemsida häromveckan och såg att de har tagit positivt beslut om min sjukpenning. *Puh* här också!

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 144 totalt)
0