Skapade svar

Visar 12 inlägg - 133 till 144 (av 144 totalt)
0
  • Vilken svår situation! Jag har inte mycket klokt att skriva just nu, men vill visa att jag har läst. Hoppas att någon annan har mer att skriva. En tanke dök förresten spontant upp: Skulle det kännas lättare att välja att prioritera din hälsa om det blev tydligare vad alternativet är? För jag tänker att i värsta fall så är ju alternativet att du går i i väggen. Ju tidigare du stannar upp desto lättare kommer det bli att återhämta dig, i alla fall i teorin, men om du kör på för fullt tills du kraschar, ja då förlorar du både jobb (eftersom att du helt enkelt inte orkar jobba alls) och hälsa, och kanske även kraften att gå din utbildning. Förstår att det inte är någon rolig sits du är i. Men jag hoppas att du finner ork till att fatta ett beslut som känns och blir bra för dig.

    Jag får råd om att göra saker. Saker som kräver mitt fokus. Men det är lättare sagt än gjort, jag vet. Hoppas att ångesten lättar för dig!

    som svar på: Hitta hopp

    Vilken bra fråga! Jag har funderat på det där, men har inget färdigt svar. Faktum är att tankarna kommer trögt. Någonstans i dimman minns jag ett uttryck som jag läste en gång i en psykologilärobok i gymnasiet – ”vikarierande hopp”. Det syftade på kuratorer och terapeuter. Vilken funktion de kan fylla för sina patienter.

    Men ett vikarierande hopp kan man nog finna lite varstans. I en bok, en film, i en stickning, jag vet inte. För mig är nog det viktigaste vänliga människor. Varma människor. Någon slags samhörighet, aldrig så liten.

    Åh, jag ska alldeles snart också gå igenom en sån utredning. Följer tråden!

    som svar på: Jag väljer att leva

    Jag är glad att du fortsatte leva. Ville bara säga det.

    Hur har det gått för dig?

    som svar på: allt på noll

    Känner igen mig. Hur känner du nu?

    Så himla svårt. Jag tänker på om det finns personer i din tillvaro som kan undersöka detta tillsammans med dig och/eller rent handfast hjälpa dig till förändring? Nyligen har jag upptäckt något som kallas för boendestöd och som är en hjälp i vardagen för personer med diagnoser/psykisk ohälsa som kommunen gratis beviljar. Det kallas även för socialpsykiatri och kan handla om att man behöver hjälp att bryta social isolering – då kan de, som i mitt fall, komma en gång i veckan för stödsamtal och/eller kanske en kravlös promenad i solen. Det kan också till exempel handla om att man har svårt att sätta igång med olika sysslor i vardagen – så som att städa, tvätta, handla etc. Då hjälper de till med det. För mig har boendestödet kommit att betyda mycket när psykiatrins resurser inte riktigt räcker till. Nu vet jag ju inte vilken livsförändring som just du längtar efter, men de kan nog stötta i både det stora och det lilla. Ibland klarar man inte själv av att skapa förändring, vare sig det handlar om att dammsuga sin lägenheten eller påbörja en meningsfull sysselsättning (fritidsaktivitet, arbete, studier etc) eller vad det nu är man önskar stöd i.

    Jag tycker att detta att skriva till och med andra, som vi gör just nu på det här forumet, kan vara ett sätt att minska ofrivillig ensamhet.

    Det där är en intressant frågeställning. För mig kan nog den fruktansvärda känslan av ensamhet hänga ihop med att det jag känner att jag inte har tillgång till andra människor. De finns utom räckhåll. Alltså, om jag upplever att jag inom en överskådlig framtid kommer att hänga och umgås med människor på ett sätt som känns meningsfullt (t.ex. träffa en vän för fika på fredag), eller vet att jag kan ringa någon om tillvaron blir för svår, spelar det mindre roll att jag är ensam just nu, i denna stund. För jag vet att jag har tillgång till stöd, tillgång till samkväm framöver. Men om jag, som nu, lever ett liv där jag knappt träffar några vänner alls, så kan ensamheten bli överväldigande. Ett fängelse jag inte kommer ur. Det är någonting med att vara utlämnad åt sig själv. Att min stig inte korsar andra stigar. En sådan enslig vandring.

    Banala funderingar måhända.

    Vad svårt! Har du pratat med honom än? Jag läser gärna hur det går för dig. Det är sorgligt om han förlorar delar av sig själv som du tycker om, samtidigt som det förstås är mer komplext än så. Vad ska man känna liksom? Glädje över att han säger sig må bättre? Ledsenhet över förändrad vänskap? Både och?

    Kan du koppla hans förändring till någon händelse i hans liv, någon särskild omständighet som kan ha drivit fram den?

    Vad fint att läsa! Vilken typ av hjälp får du?

Visar 12 inlägg - 133 till 144 (av 144 totalt)
0