Skapade svar

Visar 12 inlägg - 109 till 120 (av 144 totalt)
0
  • Här är förresten en blogg som jag följde när den startade:

    http://dengodapsykiatrin.blogspot.se/

    Nu ligger den tyvärr vilande.

    P.S Ser gärna att fler skriver i den här tråden. Vill gärna läsa om positiva erfarenheter – för de finns ju, också. D.S.

    Wow säger jag bara, vilket skolboksexempel av hur man vill bli bemött! Så fantastiskt att läsa. Du sammanfattar verkligen bra vad det är man behöver: Validering och Uppföljning. Självklarheter kan tyckas men icke. Men överlag är väl egentligen de som jobbar inom psykiatrin bra och kompetenta människor. Det verkar bara vara så stelbent organiserat ibland, känns som det är ofta pga det som människor far illa. Men tror det beror väldigt mycket på vilken diagnos man har också. Vad utreds du för? Hur har det gått fortsättningsvis?

    Jag utreds för personlighetsstörning och det lutar åt att jag kommer att bli diagnostiserad med emotionellt instabil personlighetsstörning (borderline). Hade ett bra möte med psykologen idag, där jag fick tänka högt och känna mig sedd. Lite smolk i bägaren är att jag var inne på vårdguiden nyss och då läste jag anteckningarna från mitt jourbesök. Läkaren som bedömde mig hade missförstått mig på några punkter. Det grämer mig, men jag försöker tänka att det inte handlar om några grova missförstånd och att de förmodligen inte kommer att påverka mig i min vård framöver. Jag är fortfarande nöjd med hur jag blev bemött då och där. Jag förstår att missuppfattningar sker, kanske särskilt i en så stressad miljö. Har bara lite svårt att släppa sådant där…

    Hur har du det? Har du någon kontakt med psykiatrin?

    som svar på: Ser ingen annan väg ut.

    Jag är ensambarn. Och tur är det. Någon/några mindre att svika genom att ge upp. Jag är faktiskt väldigt lugn. Och ja jag har frid i tanken. Äntligen ska jag få bli fri. Kanske får jag en andra chans någonstans. Jag vet inte vad jag tror händer efter döden. Kanske återföds man, kanske snurrar man i tomma intet. Men en sak vet jag. Jag kommer få frid. Och jag tänker att det är bra att jag kommer bort från det hemma och bort från att må så dåligt. Jag tror inte att min resa slutar här. Jag tror den fortsätter men att den fortsätter på en annan plats. Vem vet. Jag känner mig tacksam över att få delat tankar med dig. Och jag är tacksam för att du förstår. Men jag tror att det är dags för mig att fortsätta min resa ikväll. Min resa mot något bättre än det här. Tack för att du har lagt ner din tid på att svara mig. 🙂 Jag önskar dig all lycka till i livet. kram

    Snälla, stanna kvar hos oss <3.

    För några veckor sedan gick jag med jackan till butiken och jag fick bytt den utan problem. Och den nya har varit av en helt annan kvalité (bättre).

    Bra gjort!

    Håller verkligen med! Så bra sida!

    En positiv upplevelse av psykiatrin!

    Igår träffade jag en psykolog som en del av en utredning. Mötet väckte starka och jobbiga känslor, men jag kände mig bekräftad hela tiden. Lyssnad på. Då det framkom att jag hade tankar på att skada mig själv, fortsatte vi att prata en stund efter mötets egentliga slut. Jag dissocierade och var, i alla fall i enligt mig, svår att kommunicera med. Men det hanterade han med kompetens. Tillsammans nådde vi fram till varandra.

    Jag blev, med anledning av de mörka tankarna i kombination med stark affekt, uppmuntrad till att söka akut. Det gjorde jag och på jourmottagningen bemöttes jag med hög proffsighet, värme och omvårdnad. Jag hade otur och väntetiden var ovanligt lång, men personalen erbjöd kaffe/annan dryck och smörgåsar, samt såg till att jag kunde vila liggandes på en brits. Till slut träffade jag en engagerad läkare. Hon bad om ursäkt för den långa väntan och efter en stunds samtal kom vi överens om att jag skulle prova att sova hemma, men om mina självskadetankar tilltog eller blev starkare skulle jag ringa igen och eventuellt komma tillbaka. Hon betonade att de har öppet dygnet runt alla dagar i veckan. Hon kände in min reaktion genom att uppmana mig att svara ärligt på hur det vi kom fram till kändes, ge mig utrymme att reagera. När jag sedan skulle promenera hemåt genom natten erbjöd sig personalen att beställa färdtjänst åt mig, men då jag nekade ville de att jag skulle ringa dem när jag hade kommit hem. När jag väl hemma relativt välbehållen gjorde detta tackade de mig för att jag hade ringt.

    Idag ringde min öppenpsykiatrimottagning för att följa upp hur jag mådde så här dagen efter. Vi upprättade en krisplan (vad ska jag göra om jag mår sämre) samt stämde av situationen. De påminde mig om en uppföljande läkartid nästa vecka och ett uppföljande psykologmöte om två veckor.

    Känslomässig validering! Uppföljning!

    som svar på: Ätstörning

    Hej, varför hetsåt du? Jag hetsåt för att jag ville ”stoppa” mig själv, mitt raseri. Och för att trösta mig själv. Jag var, och är delvis fortfarande, som ett litet spädbarn som inte kan släppa min mammas bröst för att då kommer all smärta och ensamhet fram. Kan du känna igen dig i det?

    Jag åt nog också för att trösta mig själv, för att lugna mig själv. Men jag gjorde det även för att få utlopp för mitt självförakt.

    som svar på: Ätstörning

    Hej!

    Jag är en kvinna och hade ett ätbeteende förut som påminde om ditt, där jag åt och åt och åt tills jag tillslut kände mig alldeles lugn. Men utan att kompensera för det efteråt genom att t.ex. kräkas. Jag kallade det för ett hetsätande.

    som svar på: Synliggöra nya trådar?
    Trådstartaren

    För att undvika att även denna tråd försvinner ;), så bumpar jag upp den såhär.

    som svar på: Hopplös, har inget kvar

    Det kommer dem nog. Det brukar familjer göra när jag blir besvärlig. Jag har ingen. Ångesten har kommit och gått, den blir bara värre varje gång den kommer så jag kan inte klara detta ensam snart. Och jag är inte värd hjälp heller. Länkar till mitt tidigare inlägg där det står mer om varför jag mår såhär. https://forum.mind.se/forum/depression/trad/misslyckat-barn-med-sorg-utan-grans-orkar-knappt-mer

    Jag förstår att du utifrån din erfarenhet tänker att de kommer att skicka iväg dig, men, och det här kanske låter drygt, du vet inte. Tänk om de är beredda att kämpa med dig? Vad skulle hända om du sa till dem hur du känner och vad du är rädd för? Tänk om det kan bli bra? Eller i alla fall betydligt bättre?

    P.S. Jag har följt din tidigare tråd, så jag känner till den. D.S.

    Kram (om du vill)

     

    som svar på: Hopplös, har inget kvar

    Finns det någon du litar på som du kan vända dig till? Vad tror du skulle kunna hålla dig kvar? Jag förstår att du just nu inte förstår vad du gör i livet, men, förlåt om det låter klyschigt!, du är bara 15 år. Det finns någonting bortom smärtan – i livet. Du tror inte det just nu, men kanske framöver?

    Kommer familjen att skicka iväg dig?

    Kram (om du vill)

Visar 12 inlägg - 109 till 120 (av 144 totalt)
0