Svar skapade

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 141 totalt)
0
  • som svar till: Otursförföljd

    Jag försöker, men det är svårt. Jag är på väg att gå sönder igen, för den här stressen klarar jag inte.

    <3

    Jag blir mer och mer övertygad om att det handlar om karma, att jag gjort dåliga handlingar i ett tidigare liv och att jag nu får sota för dem. Kanske är det inte meningen att jag ska leva ett välfungerande och lyckligt liv den här gången. Kanske är det meningen att jag ska ägna detta liv åt att göra goda handlingar. Kanske får jag då medvind i nästa.

    Det tror inte jag. Men jag hoppas att du får mer medvind (i detta liv) så att du inte heller behöver tro det. <3

    som svar till: Otursförföljd

    Det är fler uppdrag som gäller för att jag ska klara mig fram till nyår. Än har ingenting kommit så jag är skitstressad och blir alltmer utmattad för varje dag som går. Få saker gör mig så trött, eller i så dåligt skick, som stress. Ja, oturen är onekligen ett arvegods. I mitt, och även i min mammas fall, så följer den alltid ett särskilt mönster. Det fungerar som så att när vi har haft det riktigt tufft, och det börjar gå åt rätt håll, så börjar vi må bättre och tänker: ”Nu är vi snart ute ur tunneln”. Vanligtvis fortsätter det att gå uppåt ett tag, så pass mycket att folk i vår omgivning börjar glädjas för vår skull. Sedan dyker det upp en massa yttre omständigheter som vi inte kan rå på, d.v.s. otur, och dessa omständigheter kommer alltid inom samma korta period. Eftersom vi inte kan påverka dessa omständigheter så sveps vi med av otursvågorna och sugs in i tunneln igen. Efter att ha återhämtat oss ett litet tag så tar vi nya tag och får medvind, innan allting åter rasar som ett korthus.

    Okej, tufft. Kan du ta hand om dig själv på något sätt mitt i stressen?

     

    som svar till: Otursförföljd

    Tack för att du håller tummarna för mig! <3 Antagningsbeskedet kommer den 10 december, så det är lite drygt två månaders väntan kvar. Jag letar stipendier för fullt, men som sagt så är det inte så många som inte har en övre åldersgräns på 25 eller 30 år. 🙁 Jag söker även fonder som riktar sig till behövande, eftersom jag med ekonomiska mått mätt i allra högsta grad är behövande, men de flesta av dessa fonder verkar prioritera förtidspensionärer och ensamstående föräldrar. Jag hoppas dock att jag får napp någonstans, så att jag slipper hoppa av utbildningen (om jag kommer in) för att jag inte kan försörja mig under sommarmånaderna.

    Okej, hoppas, hoppas!

    På jobbfronten är det rent ut sagt ett jävla helvete nu. Jag har frilansat i två år och det har varit tufft hela tiden, men på något märkligt vis har det ändå löst sig varenda månad så att jag har gått runt. Nu, när jag i bästa fall bara har tre månader kvar innan jag lägger ner min verksamhet för att gå vidare till studier, så tar det plötsligt tvärstopp! Jag brukar ha återkommande uppdrag för en kund, och augusti, september och oktober brukar vara de mest aktiva månaderna. Vanligtvis har jag då mellan 3-5 uppdrag per månad för denna kund. I år har de bara gett mig ETT uppdrag sedan augusti, så det ser ut att bli ett minst sagt snöpligt slut på min tid som frilans. Den ser ut att sluta med arbetslöshet, eller ja, nästan arbetslöshet. Detta gör mig förstås skitstressad, så allt jag kan tänka på nu är att jaga uppdrag. Förvånad över detta är jag dock inte, för jag har ju sådan otur. När jag har kämpat på i två års tid så ska uppdragen naturligtvis lysa med sin frånvaro när det bara är tre månader kvar tills jag (förhoppningsvis) lägger ner. Om jag kommer in på utbildningen så slår jag vad om att det kommer att dyka upp en massa förfrågningar till våren, när jag kanske varken orkar eller hinner jobba.

    Usch, låter stressigt indeed. Finns det något slags alternativ eller är det just fler uppdrag som gäller för att du ska klara dig de här (förhoppningsvis) sista månaderna?

    Det är inte bara jag som har sådan här hemsk otur, utan även mina föräldrar. Min syster är inte drabbad, och inte heller mormor när hon levde. Farmor är inte heller otursförföljd, men farfar var det. Hans otur bestod av alltifrån hjärtinfarkt på julafton till icke allvarliga, men ack så dråpliga, händelser som att fastna med skjortknappen i jordgubbsnätet. Han råkade ständigt ut för saker. Min mamma har sådan otur (flera gånger i veckan minst) att varken hon eller jag ibland kan hålla oss för skratt. Det handlar sällan om särskilt roliga saker, men den enorma oturen blir absurd. Häromveckan bestod den bl.a. av att hennes bil gick sönder, att bärgaren körde bilen till fel verkstad och att hon hann med en tidigare buss än tänkt. Det sistnämnda kanske låter som något positivt, men inte när mamma är inblandad. Det blev naturligtvis fel på bussen, så att mamma hann med en tidigare tur hade hon ingen nytta av.

    Okej, förefaller som ett arvegods av det mer besvärliga slaget. : /

     

    som svar till: Otursförföljd

    Tack för att du svarade och reflekterade vidare på min text! Det betyder mycket.

    Jag håller tummarna för att det löser sig längs vägen med din utbildning och att Otursdemonen skaffar sig en hälsosam hobby som inte inbegriper att djävlas med dig. Hur ser läget ut just nu? När får du veta om du har kommit in?

    Jag tycker dock att det är synd att jag var tvungen att bryta ihop för att matteläraren skulle förstå, då min mentor lovade att informera alla lärare men det har hon ju uppenbarligen inte gjort.

    Håller med. Det var dåligt av henne att inte göra det!

    Skolan jag gick på innan gav mig otroliga möjligheter att lära känna mig själv, mina svagheter och mina styrkor. Vilket är något jag nu är väldigt tacksam för i gymnasiet!

    Vad härligt!

    Dock så fungerar det ju i skolan för mig, bara det att jag känner att jag aldrig har tid nog, att jag aldrig orkar något annat än skolan etc. Men enda anledningen till att allt fungerar är ju för att jag prioriterar bort ALLT annat. Så det är väl liksom det skolan behöver förstå… och även bup. Jag håller också tummarna för att de förstår mig denna gången något konkret händer, för mycket prat och ingen verkstad har jag varit med om många gånger så min tillit åt människor är rätt liten vid det här laget… nåja. Bara att hoppas.

    Mmm, ja, precis. Hoppas, hoppas, hoppas att de inte sviker dig.

    som svar till: Otursförföljd

    Det låter spännande med din text! 🙂 Jag läser den gärna, om du vill posta den här. Du ska såklart inte göra det om du inte vill. Det är ju trots allt ett öppet forum.

    Okej! Den är inte så märkvärdig, men var rolig att skriva.

    Tror ni på ödet? Tror ni att det är förutbestämt att vissa människor inte ska leva ett bra liv?

    Jag tror inte på ödet, men absolut att människor har olika förutsättningar i livet. Dels vad gäller hur många och stora, för att inte tala om vilken sorts, motgångar man möter, men också vilka förutsättningar man har att hantera dem. Nu tänker jag högt. Fick en tanke om att det utifrån din text finns åtminstone två sorters otur. En mer slumpmässig som (tycks) slå mot vem som helst och en som på ett mer strukturellt plan drabbar vissa mer än andra. Tänker till exempel på din katt och hur din buffert gick åt. Att ens husdjur blir sjukt kan ”alla” med husdjur drabbas av, åtminstone i teorin, (OBS! menar inte att förringa, för det är klart att det är hemskt oavsett!), medan att ha låg ekonomisk beredskap inför en sådan händelse har starkt samband med dålig ekonomi, och vilka som drabbas av dålig ekonomi är i sin tur strukturerat och förutsägbart på ett helt annat sätt, för att det styrs helt eller delvis av kraftfulla faktorer såsom vilken samhällsklass man tillhör, om man är sjuk eller frisk, funktionsnedsatt eller fullt arbetsför, om man har ett jobb/återkommande jobb som ger rimlig och regelbunden inkomst, ens anhörigas möjlighet att skjuta till pengar i knappa tider samt bistå med jobbkontakter vid arbetslöshet osv.

    Så i mitt huvud finns dels den (i alla fall till synes) slumpmässiga oturen, som de där olyckorna relaterade till din ridning som följde på varandra när du var 13 eller nu nyligen din katts svåra allergi och även det faktum att frilansjobben just denna höst än så länge totalt och oväntat lyst med sin frånvaro. Sådant som är svårt att förutspå, tycks oförklarligt, ja som ”bara händer”. Och dels den systematiska otur som kan bestå av eller vara en direkt följd av strukturella samhälleliga orättvisor. Ett exempel är när ett underutbyggt välfärdssystem gör det svårt för folk med funktionsnedsättning utan ekonomisk buffert att studera, eftersom de inte klarar av att sommarjobba mellan terminerna men inte heller är berättigade bidrag för att klara tillvaron, utan hänvisas till att söka stipendier som gynnar personer i en viss åldersgrupp etc. Sådant som går att förstå och förklara och analysera på ett annat sätt än ”blixtarna från klar himmel”.

    Hänger du med på hur jag tänker? Du kanske är drabbad av båda sorters otur? Det som förenar dem är förstås att man som enskild person står maktlös inför båda. Att de blir de där yttre krafterna du skriver om. Och som kombinerade krafter naturligtvis extra jävliga. Tillhör man en eller flera samhälleligt missgynnade grupper och drabbas av den systematiska oturen har man förmodligen mindre resurser, både ekonomiska och själsliga, att hantera den (till synes) slumpmässiga oturen med.

    Sedan är det en intressant fråga om även den så kallat slumpmässiga oturen drabbar vissa mer än andra, för så kan det ju vara! Det kanske är mer än bara en relativ upplevelse.

    Och med den funderingen sätter jag punkt. Puh. Hoppas att du inte känner att jag gjorde dina erfarenheter orättvisa. Det här är tankar som växte fram medan jag skrev och som är långt ifrån fulländade.

    Hej! Vill bara skriva att jag läst dina senaste inlägg och att jag på något sätt vill bekräfta dig i din situation, som verkar vara väldigt jobbig, även om den just nu är något lugnare. Vill även uttrycka hur glad jag blev över din senaste uppdatering, ja till och med lite rörd av att läsa att det faktiskt finns förståelse och hänsyn i världen och att vissa inte bara vill väl, utan också klarar av att agera på det på ett sätt som möter en i ens svårigheter. Tänker särskilt på din klass. Så himla bra! Och att åtminstone en lärare är beredd att ta till sig det du säger. I alla fall till orden. Nu gäller det, som du själv är inne på, att du också rent konkret får den hjälp du behöver för att orka gå i skolan utan att dräneras på energi. Håller tummarna.

    Har faktiskt ordnat så min psykolog skall vara med en stund vid läkarbesöket.

    Vad bra och modigt! Och att du tog tillbaka din avbokning, trots att läkarbesöket skrämmer. Önskar dig lycka till.

    som svar till: Otursförföljd

    Tack för ditt fina svar! <3 Det känns som om du verkligen förstår, och det gör mig glad. 🙂 Det är precis som du skriver, att nu när jag äntligen har de inre förutsättningarna för att studera så ställer det yttre till det. Det är många personer med funktionsnedsättningar som, av olika anledningar, inte har möjlighet att sommarjobba och jag vet att det då är vanligt att försörja sig med hjälp av stipendier. Därför trodde jag att det skulle fungera även för mig, så att inse att de flesta stipendier inte ges till personer över 30 var en chock för mig. Det känns hemskt att inse att när jag äntligen har de rätta förutsättningarna för att skaffa mig en yrkesutbildning så är jag kanske för gammal, trots att jag bara är 32. Jag hoppas såklart att det ska lösa sig, att jag ska lyckas få stipendier trots allt, men jag är rädd. Förmodligen beror den här åldersgränsen på att majoriteten av alla stiftelser är väldigt gamla. Förr var det säkert ovanligt, kanske till och med otänkbart, att studera efter en viss ålder. Ofta står det att stipendierna ska gå till ”ungdom som önskar studera”, ”studerande ungdom” och liknande, och då måste väl fondförvaltarna dra en gräns någonstans. Det är inte så konstigt. Deras uppgift är att följa instiftarens önskemål, så dem är jag inte arg på. Nej, jag är arg på samhället. Personer med funktionsnedsättning ska ha samma möjligheter som andra att studera, men i själva verket gäller det bara om vi har samma förutsättningar som andra (t.ex. när det gäller sommarjobb och energinivå) och det i sin tur kräver att vi inte har någon funktionsnedsättning, eller att funktionsnedsättningen endast innebär att vi behöver stöd i själva studierna, för det är den enda hjälp som finns att få.

    Vad bra att du är arg på samhället! Låter som ett rimligt riktande av ilska. Jag skrev förresten en relativt lång reflekterande text som svar på dina frågor om ödet, där jag broderade ut orden riktigt ordentligt om fenomenet otur och hur det kanske är två sorters otur du är drabbad av. ; ) Vet inte om jag vill posta, men kanske, om du är intresserad? Det blev lite uppsatslikt och rätt teoretiskt, men jag försökte koppla det så mycket som möjligt till din berättelse och hålla det så konkret jag kunde.

    Hejar på dig och hoppas att det blir bra!

    som svar till: Otursförföljd

    Jag känner att oturen bara fortsätter. Mina funktionsnedsättningar innebär att det finns extremt få, om ens några, tillgängliga sommarjobb. De gör även att jag inte skulle ORKA jobba under sommaren, då heltidsstudierna i sig kommer att innebära en stor utmaning med minutiöst planerande för att få energin att räcka. Jag hade därför ställt in mig på att söka stipendier för att klara min försörjning under sommarmånaderna, d.v.s. mellan terminerna. Och visst, några stipendier har jag kunnat söka, men väldigt många går bort p.g.a. att jag är för gammal. De flesta stipendier är bara för personer under 30, och jag är 32. Så jävla irriterande!! Så jävla typiskt att jag mått för dåligt för att skaffa mig en utbildning tidigare. Så jävla typiskt att jag inte haft de mentala förutsättningarna förrän nu. Hade jag blivit redo för tre år sedan, när jag var 29, så hade jag haft alla möjligheter i världen att få stipendier. Men nu är dörrarna väl igenbommade… Fan!!!!! Jag vill bara skrika! Jag har inte gett upp, för det finns förstås några stipendier som jag kan söka, men eftersom de är så få så är jag livrädd att jag inte ska få något. Då kan jag vinka adjöss till min utbildning och säga hej till lönebidragsjobb eller arbetsmarknadspolitiska åtgärder… JAG VILL INTE ATT DET SKA BLI SÅ!!! Jag blir så arg! Det heter att alla ska ha samma förutsättningar att studera, men så är det i själva verket inte alls. Ingen verkar ha tänkt på oss som lever med en eller flera funktionsnedsättningar. Systemet är inte anpassat för oss.

    : ( Vad trist att höra! Håller tummarna för de stipendier du faktiskt kan söka, men förstår att du blir arg och rädd. När du äntligen har de inre förutsättningarna för att studera så ställer de yttre till det. Hmm, önskar att jag kunde komma på något annat alternativ för dig än att söka stipendium för att finansiera somrarna mellan terminerna, men det står still. Låter tufft med otursförföljelsen! Tur kan verkligen vara snedfördelad mellan människor.

    som svar till: Att leva med GAD

    bara genom att lyssna. Är inte mottaglig för goda råd just nu.

    Ah. Vad bra att de lyssnar. Funderar du på att åka in till psykakuten om det känns outhärdligt? Tänker att det kan vara ett bra alternativ när allt annat känns hopplöst.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 141 totalt)
0