Skapade svar

Visar 8 inlägg - 13 till 20 (av 20 totalt)
0
  • som svar på: Jag haaaatar corona!!!!!
    Trådstartaren

    Olive: Känner igen känslan! Det tog mig veckor att komma fram till att jag tänkte fortsätta träffa min mor, och jag får fortfarande dåligt samvete ibland. Fast som hon sagt flera gånger, är det bättre att förtvina av ingen kontakt och inga kramar?

     

    Purple: 😢🤬du förtjänar den kontakten. Jag ser dig.

    Jag tog mig ur. Det var en lång och plågsam resa men det var muy värt det.

    Ingen är stämplad att vara ensam, är mitt perspektiv/erfrenhet/upplevelse och perspektiv. Jag trodde jag var det å de va en plågsam del av ensamheten. Del av min depression, sa många omkring mig, det enda det gav mig många gånger var känslor om att det var mitt fel att jag mådde som jag mådde.

    Det här skrev jag om min upplevelse av sista natten:

    ”Jag kan inte sova så jag går upp och tar ett glas vatten. Berit jobbar natt så vi pratar. ”Jag kan inte vara.” ”Jo det kan du.”.

    Nånting händer, jag dricker upp vattnet, säger god natt.

    Jag vaknar i en dörröppning. Bakom mig är mörker, kyla, oro, ensamhet, överlevnad. Framåt är ljus, okänt, liv. Jag tittar bakåt, tittar fram, tittar bakåt, tittar fram.

    Fuck it!

    Ingen dör, ingen bryter ihop, ingen exploderar i raseri. Inte jag, inte andra.

    Natt.

    Samma dörröpning: mörker, kyla, oro, ensamhet, men överlevnad? ljus, liv, osäkerhet.

    Jag tittar bakåt, vänder mig fram. Det som varit blir solitt, hårt som urberget, ogenomträngbart. Ingen överlevnad längre, inte längre en möjlighet, inte någonting, .

     

    The rest, as they say, is my story.

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

    ”Get busy living or get busy dying””

    Det sista är en del av mitt perspektiv och mitt val, och ett citat jag tycker om från filmen Shawshank Redemption.

    ”When in doubt, choose to live”

    -Sir Terry Pratchett

    när ja kände mig ensam och utanför (många, många år) skämtade min farsa att de borde finnas en klubb för oss

    man blir aldrig helt fri från de känslorna, de hör till paketet, alla har dem

    fast det är inte vad den här tråden handlar om

    kan bara säga att jag känner igen mig i det ni skriver

     

    ensam å va perfekt känner jag igen mig i. ja behövde inte va perfekt å ja blev inte ensam när ja sluta försökam göra andra nöjda hela tiden.

    självupptagen får man va ibland, de handlar om balans. tänka på dig: ja, tänka på andra: ja

    som svar på: Gå vidare
    Trådstartaren

    Tack Nolube! ❤️

    Jag har börjat fila på CV:t.

    Ja jag har mamsen men man behöver fler. Jag har två kompisar också och jag vet faktiskt inte varför jag inte har kunnat snacka med dem ordentligt, båda ställer upp i ur och skur. Ovan för mig i och för sig att bara prata om saker som de är, där har jag varit hämmad sen typ urminnes tider, fast nu har mycket lossnat, så jag kan nog snacka med polarna nu.

    Jätteskönt att få skriva här, och få ditt svar, det gick rätt in i ❤️.

    All lycka!

    som svar på: Bara bråk så ledsen :(

    Hej Pink

    Jag klippte kontakten med en av mina föräldrar rätt nyligen. Jag nådde vägs ände, det fanns ingen vilja att kommunicera kring det jag inte längre stod ut med.

    När jag läste det där om ”du är lat…” blev jag arg, sen ”kan hon ha sagt det i stridens hetta?”. Man säger väldigt dumma saker om man är arg eller defensiv. Jag säger inte att det är så er emellan, det var bara saker som dök upp för mig.

    Jag vill också ha upp saker på bordet. Om hon är ”utbränd pga dig” (hon är möjligtvis utbränd pga sig, hon gör sina val precis som alla andra) så säg det då (hon). Ni kan inte kommunicera kring något hon håller tillbaka. Och jag säger emot Green, du vet inte din mors inre om hon inte berättar.

     

    Sen håller jag med Green, i perioder tar orken slut. Pratar man om det, så går det att förhålla sig till.

    När min mor (äntligen) började säga att just nu orkar jag inte blev det lättare. Det blir lättare för mig för att nu behöver jag inte längre (och självklart händer det att oron dyker upp ändå, men sällan) oroa mig för att hon ska bryta ihop.

     

    Du är inte värdelös, du har ingen anledning att skämmas. Barn har ingen plikt att älska föräldrarna, eller ens tycka om dem. Det kan man skämmas för att man inte gör ändå, men jag skriver så i hopp om att dina skamkänslor ska kunna bli i alla fall lite mindre.

     

    Och du har ingen plikt att förlåta heller.

    Du har däremot en massa rättigheter till att tänka, känna, drömma, vilja…vad du vill:

    Den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna
    https://www.echr.coe.int/Pages/home.aspx?p=basictexts/convention

    Del av svensk lag, och jag ställer mig helhjärtat bakom den.

    som svar på: Vad gör ni?

    Bestämde mig för att gå med här, det var en stor hit. Jag har inga riskfaktorer och är inte särskilt/alls rädd för egen del så jag kan gå ut och hålla avstånd, ta promenader, va på fejjan…

    Fast jag måste ändå vara försiktig, jag tänker inte sluta träffa mamsen och hon är 70+, å jag såg fram mot min första vår sen jag var barn som jag bara kunde njuta av, träffa nya människor…

    Men, jag gick med här (så, så, så skönt), snackar med kompisarna i videosamtal, promenerar, hänger på balkongen och tittar och lyssnar på grannar. Finns en hel del barn i föreningen och barn som leker glatt…:), träffar mamsen.

    som svar på: Jag är rädd!

    Hej Red Dykepi

    Jag är rädd för det du skriver om, att ekonomin dyker, mindre pengar till stödsystemen, att fler mår sämre o.s.v.. På grund av viruset och på grund av de åtgärder som vidtagits för att bekämpa det.

    Jag är mindre rädd nu, vi (nationen) är tvungna att agera på något sätt och de åtgärder vi vidtagit är ”mindre drakoniska” än många länders. Tegnell lär ha sagt att vi agerar som vi agerar för att vi har en (mer) holistisk syn på människan. Vi tänker på mer än att bara bekämpa viruset. För att uttrycka det på ett kortfattat sätt.

    Men, människor drabbas. Jag är beklämd över att man inte lyfter fram det i diskussionen. Osäkerhet ger rädsla, och rädsla behöver man sällan mer av. I en öppen diskussion kan man lufta sina osäkerheter och rädslor.

    Visst. man har pratat om att det är tufft att vara isolerad. Tegnell ska ha sagt nån gång (TV) att man förväntar sig förhöjd risk för suicid för egenföretagare. Det är bra men fler än egenföretagarna drabbas av förhöjda riskfaktorer. Varför varför varför lyfter man inte fram detta öppet? Visa att man är medveten, medvetenhet krävs för vettiga åtgärder. Och man råkar inte väcka den björn som sover.

    Men vi pratar om det här. Det gör att jag känner mig lugnare.

    Jag var en hårsmån från döden för egen hand. Jag vet hur det är, från mitt håll. De e nåt jag har, som jag kan ge. Om nån säger att livet är hopplöst, kan jag säga: jag vet hur du känner, jag har varit där. Sen lyssnar jag.

    Vi är många som kan säga så och lyssna. Eller bara lyssna, och VISA att vi förstår. Visa att personen duger gott som hen är, inte är ensam, inte galen, är värdefull. Och väldigt konkret visa, bara genom att vi fortfarande finns, att det finns vägar ut ur mörkret.

     

    Så jag misströstar inte.

     

Visar 8 inlägg - 13 till 20 (av 20 totalt)
0