Jag har tillräckligt med felaktigheter och tveksamheter i min journal att det skulle få varje vettig psykolog/psykiater att undra om min diagnos är alls relevant. Har jag tur kommer jag nån gång träffa en sådan psykolog/psykiater.
Jag har begärt en utredning för att se om diagnosen har nån relevans. Mitt hopp står till vettigheten, och förmågan att tänka att kollegorna inte är ofelbara, och ryggraden att stå för en annan bild än den kollegorna målat upp, hos utredarna. Samt att utredningsproceduren inte är skräp.
Jag har en annan bild att ge, men den blir meningslös (i utredningen) om de inte vill titta.
Läkare är Gud, och patienter är Galna.
