Skapade svar

Visar 12 inlägg - 25 till 36 (av 52 totalt)
0
  • Hej! Det verkar vara dåligt med erfarenhet av VAB och psykisk ohälsa här.

    Jag har inte heller någon erfarenhet som kan hjälpa dig. Om du inte redan gjort det föreslår jag att du kontaktar både Försäkringskassan och Vårdguiden/1177 för att höra vad de tycker du ska göra när vabben tar slut.

    Du säger inte så mycket om din dotters mående eller vad hon behöver hjälp med. Kan det vara så att hon kanske omfattas av LSS (Lagen om särskilt stöd)? Enligt https://www.1177.se/Skane/sa-fungerar-varden/lagar-och-bestammelser/lagar-i-varden/lagen-om-stod-och-service-till-vissa-funktionshindrade—lss/ omfattas personer som har varaktig funktionsnedsättning som ger stora svårigheter. Min tolkning är att det inte behöver vara en funktionsnedsättning som kommer att bestå hela livet.

    För att hitta personer som faktiskt har erfarenheterna om VAB och psykisk ohälsa kan du kanske fråga på familjeliv.se istället eller se om det finns någon anhörigförening som passar in för din dotter mående.

     

    Du säger att sonen inte pratar med dig, har ni någon kommunikation överhuvudtaget?

    Jag har inte själv något tips om var du bör vända dig. Istället tycker jag att du ska kontakta Vårdguiden på 1177. De hjälper till med rådgivning och information om var du kan söka hjälp. (https://www.1177.se/Skane/sa-fungerar-varden/att-valja-vardmottagning/sok-vard-pa-ratt-mottagning/)

    Om det är svårt att få kontakt med sonens läkare kanske du kan övertyga sonen att hjälpa honom att byta läkare?

    Ett alternativ om det skulle bli mer akut att kontakta psykiatrisk akutmottagning. Det är då bra att man kollat upp i förväg vilken adress och telefonnummer så att man direkt kan kontakta dem vid behov.

    Hoppas mina tips hjälper lite i alla fall!

    Även om depression och ångest är vanliga problem och läkaren haft flera patienter innan med liknande symptom är varje patient unik. Alla har olika bakgrund, lite olika symptom och svarar olika bra på behandlingstyper och mediciner.

    Du skriver att du är ganska verbal och kan sätta ord på ditt mående. Det tror jag inte är så vanligt hos patienter med psykiska problem. Jag tycker det kan vara väldigt svårt att förklara hur ens tankar och känslor ser ut, speciellt när man samtidigt vet att de inte är speciellt logiska.

    Att kunna sätta ord på sitt mående är viktigt och gör dig till en ”bra” patient som är enklare att förstå och hjälpa.

    Har du förtroende för din läkare? Om det är så att du inte tycker han lyssnar på dig utan verkar behandla dig som en i mängden tycker jag att du ska fundera på att byta läkare.

    som svar på: Skitliv!!

    Jag är ledsen att du inte fått svar på din post tidigare. Jag tycker du ställer en viktig fråga på slutet, varför du skriver här. Kanske vill du nå ut och kanske förändra ditt liv till det bättre?

    Du skriver att du sökt hjälp. Vad är det för hjälp du har sökt? Hur har det gått?

    som svar på: Hjälp mig…

    Vad är det som gör att din läkare säger att du mår bra? Har du berättat allting för läkaren eller finns det bitar hen inte känner till? Tyvärr måste man ofta stå på sig inom vården för att få rätt hjälp. Kanske kan du få läkaren att skriva en remiss eller själv kontakta en psykiatrisk mottagning direkt?

    som svar på: För mycket nu

    Det låter som att du har det riktigt jobbigt nu och att problem utlöst ytterligare problem som ska hanteras. Ovisshet i relationer är riktigt jobbigt men jag tycker det är bra att ni håller kontakten och kanske kan hitta någon lösning som fungerar för er båda.

    Att vara anhörig till en alkoholist är verkligen tungt och ännu värre är det när man är beroende av deras hjälp. Har du funderat på att som anhörig kontakta AA eller Al-Anon (https://www.al-anon.se/om-al-anon/) där anhöriga till alkoholister kan träffa varandra? Även om det inte är rätt tillfälle att konfrontera din mamma om hennes alkoholism kanske de kan hjälpa dig som är anhörig.

    Sköt om dig!

    som svar på: Varför jag?!

    Hej,

    Att du varit hos BUP är ett jättestort framsteg! Ibland kan det ta lite tid innan man närmar sig själva problemet så det viktigaste är att ni har kommit igång.

    Jag tycker att det är en bra idé att du pratar ensam med BUP om hur de kan hjälpa dig att berätta för dina föräldrar. Jag tror att du själv kan kontakta BUP och boka in en tid utan dina föräldrar. Annars kanske du kan be dina föräldrar boka tid. Jag tror de respekterar att du vill prata själv med dem då och då.

    På https://www.bup.se/sv/Rad-och-fakta/Artiklar/Bra-att-veta-om-BUP/Far-foraldrar-alltid-veta/ finns lite mer information om vad som gäller. Där står det bland annat:

    ”Även om föräldrarna vet att deras barn går i behandling på BUP, behöver de inte veta allt som sägs under samtalen. Man kan få prata enskilt med sin behandlare om man vill. Hur man ska hantera detta brukar ungdom, föräldrar och behandlare göra upp tillsammans.”

    som svar på: Återhämtning

    På https://www.1177.se/sjukdomar–besvar/psykiska-sjukdomar-och-besvar/depression/depression/ finns en del information om några olika typer av depression. På https://www.netdoktor.se/psykiatri/depression-angest/fraga-doktorn/kan-man-bli-frisk-fran-en-depression/ hittar du också ett kort svar på din fråga.

    Själv har jag återkommande depression. När jag är mitt inne i en depressionsperiod kan allting verka nattsvart och som att jag kommer fortsätta känna så här i resten av livet. Rent logiskt vet jag däremot att om något halvår eller år kommer jag att må bra igen.

    Har du tagit upp med din läkare att du hör röster? Det är viktigt att läkaren får veta detta för att kunna hjälpa dig på rätt sätt. Det låter som att du har det riktigt jobbigt och jag tycker du är både stark och modig som inte har gett upp.

    som svar på: Varför jag?!

    Jag förstår att du är rädd och det är väldigt jobbigt att börja prata om de saker man mår som mest dåligt över. Men i längden mår man bättre och känner att man fått stöd, så jag hoppas verkligen du vågar ta klivet och gå till BUP.

    Jag hade min första depressionsperiod när jag var ungefär 18 år. Jag trodde det var något fel på mig och skämdes väldigt mycket över mina känslor. Den gången vågade jag inte berätta något alls för mina föräldrar. När nästa period kom gjorde jag det. Det visade sig då att både min mamma och morfar haft perioder med depression. Mina föräldrar var inte missnöjda med mig, de ville hjälpa mig att må bra.

    Föräldrar förstår mer än man tror ibland och jag är övertygad om att de inte känner sig missnöjda med dig. Jag tror de älskar dig för den du är och vill stötta dig att må bra om de kan.

    som svar på: Varför jag?!

    Det låter som att du har en bra kurator som kan hjälpa dig till viss del. I hennes jobb ingår att se till att människor skickas vidare för att få hjälp av rätt personer. BUP har mycket större erfarenhet av barn och ungdomar med depression och har därför större möjligheter att hjälpa dig.

    Vad skulle få dig att orka gå till BUP första gången? Kanske att en förälder följer med eller att du får träffa kuratorn direkt efteråt?

    Att ha depression är riktigt jobbigt och som du säger känner man att man inte ens klarar de lättaste sakerna. Fast det är inget du ska behöva känna dig misslyckad över. Jag tror du klarar det riktigt bra, utifrån dina egna förutsättningar.

    som svar på: Varför jag?!

    Jag kommer inte att säga ”Det blir bättre sen” för det vet jag inte. Och det spelar ingen roll, man vill ju må bra här och nu, inte senare i livet. Men det jag kan lova dig är att livet kommer att ge dig fler möjligheter. Jag hade själv väldigt svårt att hitta vänner i grundskolan, då var jag ihopklumpad med tjugo andra personer jag inte tyckte jag hade mycket gemensamt med. På gymnasiet blev det ett program vi alla sökt till och vi hade mer gemensamt. Då var det lättare att hitta vänner man trivdes med. Ännu bättre blir det när man går någon viss högskoleutbildning eller har ett visst jobb. Så jag hoppas du håller ut!

    Har du pratat med någon vuxen om hur du känner dig? Det kan vara skolsköterska, skolkuratorn eller någon lärare du har förtroende för. Det brukar kännas skönt att dela med sig av hur man känner och kanske kan man gemensamt hitta en bra väg framåt.

    Är du ensam på fritiden också? Om du är det, kanske det finns någon förening eller så som kan intressera dig och göra att du automatiskt får nya vänner som har samma intresse.

     

     

Visar 12 inlägg - 25 till 36 (av 52 totalt)
0