Jag har haft tvångstankar från och till sedan barndom. De yttrar sig i form av påträngande och obehagliga tankar. Eller snarare känslor eftersom det inte är någonting man styr över. Det handlar ofta om en känsla av någonting som ska hända. Det kan gälla helt orimliga saker som jag intellektuellt sett förstår inte kan hända. Ibland dyker det som en följd upp en tanke på vad jag ska göra för att slippa att det där som jag tänker ska hända, händer. Det kan handla om att kontrollera någonting en extra gång eller utföra någon form av ritual, typ att knacka på ett föremål ett visst antal gånger. Handlingen behöver inte överensstämma med innehållet i den obehagliga känslan. Utan det kan handla om att om jag gör någonting fyra gånger, så kommer tex inte min mamma att dö. Eller så kommer jag om jag knackar att slippa ha kvar den obehagliga känslan resten av livet. Alltså helt ologiska samband, mer en form av magiskt tänkande. Jag förstår intellektuellt att det inte finns något samband, men kan känna mig dragen att utföra impulsen ändå “för säkerhets skull”.
Gränsen mellan tvångstankar och en mer generaliserad form av ångest kan nog vara ganska luddig. Tvång kan också yttra sig olika för olika personer. Dels kan innehållet i tvångstankarna handla om i princip vad som helst eller så kan symtombilden dominera av antingen tvångstankar eller tvångshandlingar eller båda lika mycket. Vissa söker hjälp för att tvångshandlingarna tar så mycket tid att det blir ett problem i vardagen. Jag sökte hjälp för att tvångstankarna i sig var så obehagliga. Jag hade inte jätteuttalade tvångshandlingar men upplevde att tvångstankarna lade sordin på mig och mitt välmående.
