Orkar inte

Jag är så trött på livet och alla betraktar mig som konstig och normal. Jag mår dåligt över att jag är så olik alla andra ovh folk är elaka mot mig och behandlar mig nedlåtande pga mina diagnoser och att jag ev kan ha synestesi. Har inga vänner

snälla vad ska jag göra?

orkar inte längre med all skit.

Jag tycker du ska sluta och försöka teckna in dig själv i ett hörn av vad andra betraktar dig som- om du kan. Det finns ingen som är ”normal”, både du, jag, och alla andra människor kommer av någon eller några personer alltid anses som onormal i deras ögon. När man inte riktigt faller in i sammanhanget kommer man alltid sticka ut och vara annorlunda, och oftast beror det på okunnighet från omgivningen av olika anledningar. Vilka är människorna som behandlar dig illa och nedlåtande? Finns det någon möjlighet att inte vara i dess omgivning?

Är tyvärr ganska svårt då det även är min familj och så himla många

folk trycker ner mig och nedvärderar mug för att jag upplever typ allt i färger och veckodagarna inte kan ha färg

ha inget utrett är så jobbogt allting

Hej,

Hör att du har det jobbigt. Så tungt när omgivningen drar ner en istället för att vara tillåtande och ge stöd – så som det ska vara!

Jag har alltid fascinerats stort av synestesi. Känner en kvinna som också har det och det är mycket inspirerande att lyssna till henne. Hon är stolt över sin förmåga.

Skickar massa kramar

 

Då förstår jag att du har det jobbigt. Vet inte vad du har för slags diagnoser, men skulle rekommendera dig att söka stöd i olika föreningar, organisationer och grupper för att få det stöd som du behöver. Har du kontakt med någon sådan idag?

Jag vet hur det känns. Jag känner mig misslyckad och tycker livet är fullständigt meningslöst. Jag är mycket ensam och hamnar ofta utanför. Jag skulle vilja dö nu. Jag vill dock inte såra min gamla mor så jag kämpar på. Visar ofta upp en mask. Det klarar jag under dagen, men känner en så meningslöshet. Kärlek är inte att tänka på. Varit singel i drygt 18 år. Inte haft en dejt på fem år. Varje måndagsmorgon så har vi avstämning  på min avdelning. En personalavdelning på sex personer. Där berättar alla om allt de har gjort i helgen. Ofta hittar jag på vad som hänt eller överdriver. Alla de andra har familj. Jag har inga barn. Jag vet inte vad jag egentligen skriver. Det kommer inte att bli bättre. Jag har haft problem från och till från jag var 15 år. Nu är jag 61 år. Det känns aldrig som att någon tar mig på allvar.

Blue Mebinu, jag känner igen den där känslan att inte bli tagen på allvar. Tror dock att problemet inte finns hos mig- utan hos dom som förmedlar den känslan vidare till mig. Kan det vara samma för dig? Att du vrider på sanningen vid era morgonmöten kan bero på att du antingen vill avfärda samtalsämnet för att inte gå in djupare på det eller för att man känner sig underlägsen på något vis. Det betyder inte att du är betydelselös som person. Jag ser det mer som att livet placerar en på fel plats med fel personer ibland. Men det betyder inte att det inte kan bli bättre. Vi vet vad som händer denna sekund – men ingenting om nästa minut, timme, vecka, månad….. Om du haft vissa problem periodvis från det du var 15 år så ser jag iallafall en person med en inre styrka och kraft som du borde vara stolt över. 💝